Jag läste på sociala medier idag att Jerry Williams dött. Jag kom då att tänka på en rolig liten historia som jag tänkte dela med mig av. Kanske 1986 eller så var Jerry Williams och uppträdde på något jippo på Ovesholms slott en bit från byn Träne som jag bodde i när jag var liten. Det var med all säkerhet fler än han som uppträdde där men eftersom jag hjälpte till i köket har jag dålig koll på vilka det kan ha varit. Och det är inte ens säkert att jag kommit ihåg även om jag hade sett dem. Men eftersom jag lyckades göra bort mig BIG TIME för Jerry Williams så kommer jag väl ihåg att han var där. För plötsligt stod han där i köket - livs levande - den där mannen som gjorde så konstiga rörelser med munnen när han sjöng. Jag var 12 år (om det nu var 1986 vill säga) och hade aldrig varit så nära en känd person. Han tittade på mig och sa: Öh finns det en mugg????
Ja visst vänta lite säger jag och pilar iväg för att hämta en kaffemugg. När jag kommer tillbaka viker han sig av skratt och jag fattar ingenting. För inte visste jag att mugg betydde toalett på stockholmska.....
Visar inlägg med etikett Nostalgi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nostalgi. Visa alla inlägg
måndag 26 mars 2018
onsdag 7 mars 2018
En liten promenad längs Memory Lane
I morse tittade jag på Mästarnas Mästare på SVT Play - ett av mina absoluta favoritprogram. Till filmsnutten om Ingemar Stenmark grät jag en skvätt då ett minne sköljde över mig med full kraft.
Det är lördag eller söndag eftersom pappa är hemma. Även om Sverige stannade när Ingemar körde skidor har jag väldigt svårt att tänka mig att min plikttrogna pappa skulle ha stannat hemma från jobbet för att titta på skidor.
Hela familjen är i gillestugan. Mamma och pappa har vars en fåtölj eller är det kanske en liten soffa? - jag och min syster har vars en saccosäck. Hennes är röd och min är blå. Det är dags för Ingemar att köra. Mamma reser sig och ställer sig bakom pappa. Hon blundar och säger: Säg till när han är nere!!
Det är lördag eller söndag eftersom pappa är hemma. Även om Sverige stannade när Ingemar körde skidor har jag väldigt svårt att tänka mig att min plikttrogna pappa skulle ha stannat hemma från jobbet för att titta på skidor.
Hela familjen är i gillestugan. Mamma och pappa har vars en fåtölj eller är det kanske en liten soffa? - jag och min syster har vars en saccosäck. Hennes är röd och min är blå. Det är dags för Ingemar att köra. Mamma reser sig och ställer sig bakom pappa. Hon blundar och säger: Säg till när han är nere!!
Vilka är dina minnen av Ingemar Stenmark?
onsdag 4 januari 2017
Världens bästa ballad??
När jag var i tonåren var några av mina kompisar råsyntare. De gick runt och såg allmänt fåniga ut med sina haremsbyxor och sitt svarta smink men en sak förstod jag att de gillade - nämligen Depeche Mode. Även om jag var mer av en poptjej med idoler som Michael Jackson och George Michael lyssnade jag mer än gärna på DM´s låtar och var på deras konsert i Köpenhamn 1989 (??).
Mitt starkaste minne från den konserten är helt klart i mitt tycke en av deras absolut bästa låtar Somebody.
Om jag så blir 100 år gammal kommer denna alltid att vara min favoritballad (och George Michael kommer god tvåa med Careless Whispers) och nu vill jag veta vilken som är DIN favoritballad??
Och om du har några minuter över kan du lyssna på min i klippet nedan!!
torsdag 22 december 2016
GOD JUL!!!
När Pontus och Julia var nyfödda fick jag för mig att göra egna julkort att skicka till vänner och bekanta. Detta var ju innan digitalkamerans tid så det var ju bara att ta ett gäng foton och hoppas på det bästa. Till deras försvar vill jag påpeka att de bara var drygt två månader gamla och hade ingen direkt vana att posera framför kameran. Jag valde ut den bästa bilden (som om sanningen ska fram inte var vidare bra och Julia förbjöd mig att lägga ut den här!!) och beställde hem ett gäng kopior. Jag köpte hem rött papper och guldströssel på burk. Jag stansade ut fina hörn på både papper och foto och klippte och klistrade efter alla konstens regler. På framsidan av mitt hemmagjorda kort använde jag mig av en mall för att klistra en hjärtform som jag sen strösslade guldströssel på. I flera veckor framöver svor antagligen halva släkten över att de fortfarande hade guldströssel i hela huset och när vi var på Bvc skrattade sköterskan hjärtligt åt att Pontus hade guldiga prickar på snoppen!!
Efter detta första och enda försök att göra egna julkort har jag valt att helt strunta i det där med julkort. De som står mig allra närmast träffar jag ju ändå på julen och kan önska dem God Jul live så att säga. De vänner jag inte träffar kring jul slänger jag iväg ett mail eller ett mess till och övriga bekanta önskar jag God Jul på sociala medier. Pengarna som jag inte lägger på julkort och porto skänker jag till välgörenhet och de senaste åren har jag valt Hjärnfonden ♥
Så därför säger jag nu GOD JUL till alla som läser detta inlägg. Hoppas ni får en riktigt härlig jul och att ni får fira den precis som ni vill ♥
Efter detta första och enda försök att göra egna julkort har jag valt att helt strunta i det där med julkort. De som står mig allra närmast träffar jag ju ändå på julen och kan önska dem God Jul live så att säga. De vänner jag inte träffar kring jul slänger jag iväg ett mail eller ett mess till och övriga bekanta önskar jag God Jul på sociala medier. Pengarna som jag inte lägger på julkort och porto skänker jag till välgörenhet och de senaste åren har jag valt Hjärnfonden ♥
Så därför säger jag nu GOD JUL till alla som läser detta inlägg. Hoppas ni får en riktigt härlig jul och att ni får fira den precis som ni vill ♥
lördag 10 december 2016
Nystart för En (lånad) bild och 1000 ord ♥
Igår när jag gick förbi godisavdelningen på jobbet (OK - jag gick inte bara förbi - jag köpte ett choklad oxå!!) såg jag att vi sålde en sorts choklad som heter Meller. Jag blev då påmind om en liten rolig historia som min mamma berättat för mig många gånger och som jag nu tänker berätta för er. Men om jag ska få ihop 1000 ord får jag nog berätta lite mer.....
När jag var liten jobbade min mamma natt på ett sjukhem som hette Mansdala och som låg några kilometer från min mormor och morfars lilla by Ovesholm. Pappa körde lastbil hela dagarna och mina föräldrar hade ingen barnomsorg till mig och min storasyster. Därför var vi hos mormor och morfar när mamma jobbade natt och när hon sov dagen efter. Vi hade ett eget litet rum men jag minns inte så mycket kring det. Jag minns däremot det lilla spännande vindsförrådet som låg i anslutning till vårt rum. Där luktade det jättegammalt och i slutet på rummet var ett trekantigt litet fönster. Vi gillade att snoka runt bland morfars grejer - han var en riktig samlare och förrådet var fullt med mer eller mindre spännande saker.
I mina starkaste minnen från när jag var hos mormor och morfar är inte min storasyster inte med (undrar var hon var någonstans??) och jag sover inte i "vårt" rum utan jag har en tältsäng som står bredvid deras dubbelsäng. Ovanför min säng hänger en klocka som jag tror att morfar hade gjort själv som slog varje timme dygnet runt. Hur jag inte vaknade av den är ju ett mysterium men det tror jag inte att jag gjorde. Varje kväll satt de i sina skinnfåtöljer och tittade på "Hem till gården" och på "Rapport" på sin svartvita TV och sen var det läggdags.
Ett annat tydligt minne jag har är när vi skulle ha med oss tre leksaker till samlingen i skolan. Jag gick i första klass och av någon anledning fick jag inte med några saker till mormor och morfar kvällen innan. Detta resulterade i att jag fick visa upp en knapp, en tändsticksask och en tredje sak som jag har förträngt (kanske var det morfars pipa som jag en gång drog ett halsbloss på och trodde att jag skulle dö på kuppen) på samlingen i skolan. Jag tyckte inte att det var så roligt....
Men nu till den roliga lilla historien som jag inte minns men som jag som sagt fått berättad för min några gånger. Jag tror att detta utspelade sig en lördag och mina föräldrar skulle någonstans med min storasyster. Om jag inte ville följa med eller om jag inte fick följa med förtäljer inte historien men jag skulle i alla fall vara hos mormor och morfar. Framåt eftermiddagen kom jag väl antagligen på vilken dag det var och frågade morfar om jag kunde få min "kellamask". Han förstod såklart inte vad jag menade och frågade vad det var för något varpå jag svarade: En sån med meller i!"
När jag var liten jobbade min mamma natt på ett sjukhem som hette Mansdala och som låg några kilometer från min mormor och morfars lilla by Ovesholm. Pappa körde lastbil hela dagarna och mina föräldrar hade ingen barnomsorg till mig och min storasyster. Därför var vi hos mormor och morfar när mamma jobbade natt och när hon sov dagen efter. Vi hade ett eget litet rum men jag minns inte så mycket kring det. Jag minns däremot det lilla spännande vindsförrådet som låg i anslutning till vårt rum. Där luktade det jättegammalt och i slutet på rummet var ett trekantigt litet fönster. Vi gillade att snoka runt bland morfars grejer - han var en riktig samlare och förrådet var fullt med mer eller mindre spännande saker.
I mina starkaste minnen från när jag var hos mormor och morfar är inte min storasyster inte med (undrar var hon var någonstans??) och jag sover inte i "vårt" rum utan jag har en tältsäng som står bredvid deras dubbelsäng. Ovanför min säng hänger en klocka som jag tror att morfar hade gjort själv som slog varje timme dygnet runt. Hur jag inte vaknade av den är ju ett mysterium men det tror jag inte att jag gjorde. Varje kväll satt de i sina skinnfåtöljer och tittade på "Hem till gården" och på "Rapport" på sin svartvita TV och sen var det läggdags.
Ett annat tydligt minne jag har är när vi skulle ha med oss tre leksaker till samlingen i skolan. Jag gick i första klass och av någon anledning fick jag inte med några saker till mormor och morfar kvällen innan. Detta resulterade i att jag fick visa upp en knapp, en tändsticksask och en tredje sak som jag har förträngt (kanske var det morfars pipa som jag en gång drog ett halsbloss på och trodde att jag skulle dö på kuppen) på samlingen i skolan. Jag tyckte inte att det var så roligt....
Men nu till den roliga lilla historien som jag inte minns men som jag som sagt fått berättad för min några gånger. Jag tror att detta utspelade sig en lördag och mina föräldrar skulle någonstans med min storasyster. Om jag inte ville följa med eller om jag inte fick följa med förtäljer inte historien men jag skulle i alla fall vara hos mormor och morfar. Framåt eftermiddagen kom jag väl antagligen på vilken dag det var och frågade morfar om jag kunde få min "kellamask". Han förstod såklart inte vad jag menade och frågade vad det var för något varpå jag svarade: En sån med meller i!"
 | |
|
torsdag 3 november 2016
Smells like child spirit ♥
Nuförtiden bäddar väl alla med påslakan men när jag var liten bäddade vi med täcke och lakan. Lakanen var broderade med mammas (??) initialer och hade en fin spetskant. Jag hittade en bild på nätet som visar på ett ungefär hur de såg ut.
Mamma hade en hel byrålåda full med lakan och när den började bli tom kom mormor hem till oss. Ja hon kom hem till oss vid andra tillfällen oxå men just då kom hon för att hjälpa mamma med lakanen. De dänkte alla de rentvättade lakanen (stänkte på vatten med en dänkflaska och nu när jag skriver det inser jag vilket konstigt ord det är.......) och när de legat en stund tog mamma och mormor tag i vars sin ända av lakanet och slog/sträckte det. Bland det bästa jag visste var att ligga på golvet mellan dem så att när de slog lakanet nuddade det vid mig och doftade så där underbart nytvättat som jag vill minnas att all tvätt gjorde när jag var liten.
Såklart fick jag hjälpa till att mangla lakanen och sen var det dags att bädda rent. Att lägga sig den kvällen - nybadad i en säng med manglade lakan minns jag som något helt magiskt ♥ Jag köpte faktiskt en mangel för några år sen för att återuppleva känslan men det är inte alls samma sak med påslakan. Eller så är det nåt annat som förändrats.....
Men doften av nytvättade lakan har inte förändrats och i dag finns den t o m på flaska!! Behöver jag berätta att jag fått en ny favorit i parfymhyllan??
Mamma hade en hel byrålåda full med lakan och när den började bli tom kom mormor hem till oss. Ja hon kom hem till oss vid andra tillfällen oxå men just då kom hon för att hjälpa mamma med lakanen. De dänkte alla de rentvättade lakanen (stänkte på vatten med en dänkflaska och nu när jag skriver det inser jag vilket konstigt ord det är.......) och när de legat en stund tog mamma och mormor tag i vars sin ända av lakanet och slog/sträckte det. Bland det bästa jag visste var att ligga på golvet mellan dem så att när de slog lakanet nuddade det vid mig och doftade så där underbart nytvättat som jag vill minnas att all tvätt gjorde när jag var liten.
Såklart fick jag hjälpa till att mangla lakanen och sen var det dags att bädda rent. Att lägga sig den kvällen - nybadad i en säng med manglade lakan minns jag som något helt magiskt ♥ Jag köpte faktiskt en mangel för några år sen för att återuppleva känslan men det är inte alls samma sak med påslakan. Eller så är det nåt annat som förändrats.....
Men doften av nytvättade lakan har inte förändrats och i dag finns den t o m på flaska!! Behöver jag berätta att jag fått en ny favorit i parfymhyllan??
lördag 4 juni 2016
En bild och 1000 ord #21 - den där om Köpenhamn
Några dagar innan julafton 2014 åkte jag och min man Joakim till Köpenhamn. Vi tog ett tidigt tåg för att göra så mycket som möjligt av vår barnfria minihelg och kom fram till den kalla och regniga huvudstaden redan på lördagsförmiddagen. Vi gick till hotellet för att lämna in våra väskor men hade tur och fick tillgång till rummet direkt trots att det egenligen var flera timmar kvar till incheckning.
När vi - eller i alla fall jag! - byltat på lite mer kläder gick vi ut för att göra stan. Eftersom vi båda var väldigt hungriga blev det en snabb och lättillgänglig lunch på Donken innan vi strosade längs Ströget i regnet. Trots ständiga inhopp i diverse butiker insåg vi att vi snart skulle bli dyngsura så vi köpte oss vars ett paraply på TGR. Framåt eftermiddagen smet vi in på ett fik och drack en stor kopp varm chokladmjölk.
På kvällens agenda stod ett besök på julmarknaden på Tivoli. Vi insåg snabbt att vi inte var de enda som hade skjutit upp vårt besök på denna vackra julmarknad till 4 dagar innan julafton och att hitta en restaurang att äta kvällsmat på kändes lönlöst. Till sist hittade vi ett ledigt bord på en uteservering men eftersom det fanns både filtar och infravärmare var det väldigt mysigt ändå.
Jag tog plats vid bordet och Joakim gick in för att beställa mat. När han kom ut en stund senare hade han med sig två bautastora ölsejdlar som vi började smutta på i väntan på att grunkan på bordet skulle börja blinka för att berätta att vår mat var färdig.
Joakim tar upp sin plånbok och stoppar handen i innerfickan för att ta upp kreditkortet som han betalat mat och öl med. Han får något panikartat i blicken och jag förstår genast att han inte hittar kortet. Han tömmer ficka efter ficka på jacka och byxor utan att hitta något kort. Han går in till disken där han betalade och får ett nekande svar när han frågar om de fått in ett kort. Han går flera vändor fram och tillbaka med blicken fäst i backen om i fall att han tappade det. Framme vid vårt bord igen gör han om proceduren med att tömma fickor och jag börjar fundera på hur dyr denna helg ska bli egentligen. Något nummer att ringa för att spärra kortet kunde jag inte sådär i huvudet och med en miljon människor på Tivoli var det svårt att komma ut på nätet för att leta upp det.
När Joakim för tredje gången kommer tillbaka till bordet efter att ha gått samma väg på kortjakt tömmer han ännu en gång sina fickor och då ser vi det!! Kortet har på grund att kyla och fukt klistrat fast sig på glaset till Joakims mobiltelefon och suttit där i tryggt förvar hela tiden!!
Bortsett från detta lilla missöde fick vi en väldigt trevlig kväll och på det hela en mycket trevlig helg.
Dagen efter konstaterade jag att jag kunde lägga till en paraplyknopp på listan över saker jag blivit av med på fyllan ;-)
När vi - eller i alla fall jag! - byltat på lite mer kläder gick vi ut för att göra stan. Eftersom vi båda var väldigt hungriga blev det en snabb och lättillgänglig lunch på Donken innan vi strosade längs Ströget i regnet. Trots ständiga inhopp i diverse butiker insåg vi att vi snart skulle bli dyngsura så vi köpte oss vars ett paraply på TGR. Framåt eftermiddagen smet vi in på ett fik och drack en stor kopp varm chokladmjölk.
På kvällens agenda stod ett besök på julmarknaden på Tivoli. Vi insåg snabbt att vi inte var de enda som hade skjutit upp vårt besök på denna vackra julmarknad till 4 dagar innan julafton och att hitta en restaurang att äta kvällsmat på kändes lönlöst. Till sist hittade vi ett ledigt bord på en uteservering men eftersom det fanns både filtar och infravärmare var det väldigt mysigt ändå.
Jag tog plats vid bordet och Joakim gick in för att beställa mat. När han kom ut en stund senare hade han med sig två bautastora ölsejdlar som vi började smutta på i väntan på att grunkan på bordet skulle börja blinka för att berätta att vår mat var färdig.
Joakim tar upp sin plånbok och stoppar handen i innerfickan för att ta upp kreditkortet som han betalat mat och öl med. Han får något panikartat i blicken och jag förstår genast att han inte hittar kortet. Han tömmer ficka efter ficka på jacka och byxor utan att hitta något kort. Han går in till disken där han betalade och får ett nekande svar när han frågar om de fått in ett kort. Han går flera vändor fram och tillbaka med blicken fäst i backen om i fall att han tappade det. Framme vid vårt bord igen gör han om proceduren med att tömma fickor och jag börjar fundera på hur dyr denna helg ska bli egentligen. Något nummer att ringa för att spärra kortet kunde jag inte sådär i huvudet och med en miljon människor på Tivoli var det svårt att komma ut på nätet för att leta upp det.
När Joakim för tredje gången kommer tillbaka till bordet efter att ha gått samma väg på kortjakt tömmer han ännu en gång sina fickor och då ser vi det!! Kortet har på grund att kyla och fukt klistrat fast sig på glaset till Joakims mobiltelefon och suttit där i tryggt förvar hela tiden!!
Bortsett från detta lilla missöde fick vi en väldigt trevlig kväll och på det hela en mycket trevlig helg.
Dagen efter konstaterade jag att jag kunde lägga till en paraplyknopp på listan över saker jag blivit av med på fyllan ;-)
lördag 21 maj 2016
En bild och 100 ord #19 - den där om sista dansen
Året var 1990. Tror jag. Ni vet jag och mitt minne.
Jag var jättekär i en kille i mitt kompisgäng. Han var från Rumänien och använde Fahrenheit ganska frikostligt. Om jag mot förmodar stöter på någon som fortfarande använder den parfymen (de är inte många men de finns!!) så tänker jag alltid på Vlad. Ja han hette faktiskt så. Jag förmodar att det är ett ganska vanligt namn i Rumänien. Ungefär som Maria i Sverige. Ja det är väl inte så många som döper sin dotter till Maria i dag men på 70-talet gjorde var och varannan det! Det ser man inte minst på min arbetsplats där vi är minst fem Marior om inte jag nu inte glömt någon. Ni vet jag och mitt minne.....
I vilket fall som helst hade jag trånat efter Vlad ett bra tag. Om han inte var helt bakom flötet hade han antagligen stenkoll på att jag var kär i honom men blyg som jag var (på den tiden) väntade jag på att han skulle ta initiativet till att något skulle hända.
Vid samma tid hade min kompis Ann-Sofies kille Anders gjort slut med henne. Hon var väldigt ledsen för det men bara några veckor senare skulle hon bli glad igen när hon blev tillsammans med Stefan som hon är gift med i dag. Alltså har de varit ihop i 100 år typ. Eller i alla fall sen 1990. Om det nu var 1990 vill säga. Med facit i hand har vi konstaterat att det var lika bra att Anders gjorde slut eftersom han är värsta nörden i dag. Men det var han inte 1990. Tyckte vi inte då i alla fall.
En kväll var vi på Brissman - ett av stans mest populära uteställen. Och det är då det händer. Vlad bjuder upp mig på sistan!! Min lycka vet inga gränser när han tar min hand och leder ut mig på dansgolvet. Han smyger sina armar runt min midja och jag mina runt hans hals. De kommande veckorna skulle jag gräma mig järnet för att jag inte blundade när jag la min kind mot Vlads axel. Då hade jag nämligen inte sett Ann-Sofie som satt och grät intill dansgolvet. Valet mellan att fortsätta dansa med killen jag var kär i eller att gå och trösta min vän var enkelt men ändå hade jag väldigt svårt dra mig ur Vlads varma famn och gå bort till Ann-Sofie. Alkoholen i kombination med balladen som spelades gjorde henne gråtmild och det var inte utan att jag själv grät en skvätt. Inte över Anders som gjort slut med Ann-Sofie utan över den uteblivna dansen med Vlad.....
Några år senare (om det nu var 1990 vi var på Brissman annars var det ju inte sju år senare!!) åkte jag, Ann-Sofie och hennes tvillingsyster Anna-Karin till Bulgarien och då var både Vlad och Anders historia!! Dagens bild är tagen på en bar någonstans i Sunny Beach sommaren 1997. Tyvärr var det den kallaste sommaren i Bulgarien på över 50 år så det gick till många öl för att hålla värmen på kvällarna. För såklart hade vi ju bara sommarkläder med oss.....
Jag var jättekär i en kille i mitt kompisgäng. Han var från Rumänien och använde Fahrenheit ganska frikostligt. Om jag mot förmodar stöter på någon som fortfarande använder den parfymen (de är inte många men de finns!!) så tänker jag alltid på Vlad. Ja han hette faktiskt så. Jag förmodar att det är ett ganska vanligt namn i Rumänien. Ungefär som Maria i Sverige. Ja det är väl inte så många som döper sin dotter till Maria i dag men på 70-talet gjorde var och varannan det! Det ser man inte minst på min arbetsplats där vi är minst fem Marior om inte jag nu inte glömt någon. Ni vet jag och mitt minne.....
I vilket fall som helst hade jag trånat efter Vlad ett bra tag. Om han inte var helt bakom flötet hade han antagligen stenkoll på att jag var kär i honom men blyg som jag var (på den tiden) väntade jag på att han skulle ta initiativet till att något skulle hända.
Vid samma tid hade min kompis Ann-Sofies kille Anders gjort slut med henne. Hon var väldigt ledsen för det men bara några veckor senare skulle hon bli glad igen när hon blev tillsammans med Stefan som hon är gift med i dag. Alltså har de varit ihop i 100 år typ. Eller i alla fall sen 1990. Om det nu var 1990 vill säga. Med facit i hand har vi konstaterat att det var lika bra att Anders gjorde slut eftersom han är värsta nörden i dag. Men det var han inte 1990. Tyckte vi inte då i alla fall.
En kväll var vi på Brissman - ett av stans mest populära uteställen. Och det är då det händer. Vlad bjuder upp mig på sistan!! Min lycka vet inga gränser när han tar min hand och leder ut mig på dansgolvet. Han smyger sina armar runt min midja och jag mina runt hans hals. De kommande veckorna skulle jag gräma mig järnet för att jag inte blundade när jag la min kind mot Vlads axel. Då hade jag nämligen inte sett Ann-Sofie som satt och grät intill dansgolvet. Valet mellan att fortsätta dansa med killen jag var kär i eller att gå och trösta min vän var enkelt men ändå hade jag väldigt svårt dra mig ur Vlads varma famn och gå bort till Ann-Sofie. Alkoholen i kombination med balladen som spelades gjorde henne gråtmild och det var inte utan att jag själv grät en skvätt. Inte över Anders som gjort slut med Ann-Sofie utan över den uteblivna dansen med Vlad.....
Några år senare (om det nu var 1990 vi var på Brissman annars var det ju inte sju år senare!!) åkte jag, Ann-Sofie och hennes tvillingsyster Anna-Karin till Bulgarien och då var både Vlad och Anders historia!! Dagens bild är tagen på en bar någonstans i Sunny Beach sommaren 1997. Tyvärr var det den kallaste sommaren i Bulgarien på över 50 år så det gick till många öl för att hålla värmen på kvällarna. För såklart hade vi ju bara sommarkläder med oss.....
fredag 13 maj 2016
En bild och 1000 ord #18 - den där om mandelmassan
När jag var liten bodde vi en liten by som hette Träne. Den ligger drygt 15 km utanför Kristianstad. I byn fanns en kyrka, en skola och en busshållplats där bussen gick in till Kristianstad typ tre gånger om dagen. That´s about it. Och så fanns såklart alla mina vänner där.
En av mina allra bästa vänner hette Linda och vi lekte varje dag. Vi bytte bokmärken, byggde kojor, letade efter ödehus i skogen och så hittade vi på en väldig massa bus.
Linda bodde i ett jättelångt hus (idag vet jag att det heter Skånelänga) och deras ytterdörr var i två delar så där så att man kunde öppna övre halvan bara. Eller undre för den delen om man ville. Hennes pappa hade egen firma där han importerade grejer från Portugal (har jag fel nu Linda så får du rätta mig). Jag minns särskilt några fräcka prydnadstuppar i porslin eftersom jag fick just en sån som var lite kantstött och därmed inte säljbar. Han förvarade alla tupparna i en av längorna som satt ihop med huset så att det blev en sån där härlig innergård.
Ibland fick vi en slant för att hjälpa honom att skicka fakturor och sånt. Han stoppade pappret i kuvertet som sen jag och Linda turades om att slicka igen och sätta frimärke på. Detta var ju innan förklistrade frimärkens tid så han var antagligen väldigt nöjd med att ge oss vars en slant istället för att själv smaka apa i munnen. Kanske var det på grund av den dåliga smaken som jag och Linda hittade på hysset jag nu ska berätta om.
En dag hade Lindas mamma varit och handlat. Hon hade bland annat köpt en sån där korv med mandelmassa ni vet? Den stora som väger 1 kg. Den smög jag och Linda in med på hennes rum och så delade vi den som goda vänner. Gissa om jag blev dålig den natten? Och gissa om Lindas mamma letade som en galning efter korven när hon skulle baka?! Och gissa hur många år det tog innan jag kunde äta prinsesstårta igen?!?
När jag var 12-13 år började mina föräldrar prata om att flytta. De var trötta på all körning till kompisar, aktiviter och nöjen (de där tre bussarna om dagen räckte ju inte så långt) och ville flytta närmare civilisationen. Jag blev jättesur och ville absolut inte höra talas om att lämna Träne. De pratade om att leta efter ett hus i Wä - ett samhälle utanför Kristianstad där det fanns affärer, vårdcentral, bibliotek och inte minns min högstadieskola. Och så gick det buss in till Kristianstad fyra gånger I TIMMEN! Men jag lyssnade inte på det örat. Speciellt inte sen en av mina andra goda vänner helt slutat hälsa sen hon flyttade till Wä några månader tidigare.....
Men såklart blev det som mamma och pappa ville och vi flyttade till Wä vilket de kanske i efterhand ångrade..... Men det är en helt annan historia som jag kanske berättar en annan lördag ;-)
Tyvärr hittar jag ingen bild på mig och Linda tillsammans och jag tror ärligt talat inte att det ens finns någon. Jag har överlag väldigt få bilder på mig där jag är äldre än sju år men min storasyster la ut en på Facebook för ett tag sen som får illustrera dagens inlägg!
En av mina allra bästa vänner hette Linda och vi lekte varje dag. Vi bytte bokmärken, byggde kojor, letade efter ödehus i skogen och så hittade vi på en väldig massa bus.
Linda bodde i ett jättelångt hus (idag vet jag att det heter Skånelänga) och deras ytterdörr var i två delar så där så att man kunde öppna övre halvan bara. Eller undre för den delen om man ville. Hennes pappa hade egen firma där han importerade grejer från Portugal (har jag fel nu Linda så får du rätta mig). Jag minns särskilt några fräcka prydnadstuppar i porslin eftersom jag fick just en sån som var lite kantstött och därmed inte säljbar. Han förvarade alla tupparna i en av längorna som satt ihop med huset så att det blev en sån där härlig innergård.
Ibland fick vi en slant för att hjälpa honom att skicka fakturor och sånt. Han stoppade pappret i kuvertet som sen jag och Linda turades om att slicka igen och sätta frimärke på. Detta var ju innan förklistrade frimärkens tid så han var antagligen väldigt nöjd med att ge oss vars en slant istället för att själv smaka apa i munnen. Kanske var det på grund av den dåliga smaken som jag och Linda hittade på hysset jag nu ska berätta om.
En dag hade Lindas mamma varit och handlat. Hon hade bland annat köpt en sån där korv med mandelmassa ni vet? Den stora som väger 1 kg. Den smög jag och Linda in med på hennes rum och så delade vi den som goda vänner. Gissa om jag blev dålig den natten? Och gissa om Lindas mamma letade som en galning efter korven när hon skulle baka?! Och gissa hur många år det tog innan jag kunde äta prinsesstårta igen?!?
När jag var 12-13 år började mina föräldrar prata om att flytta. De var trötta på all körning till kompisar, aktiviter och nöjen (de där tre bussarna om dagen räckte ju inte så långt) och ville flytta närmare civilisationen. Jag blev jättesur och ville absolut inte höra talas om att lämna Träne. De pratade om att leta efter ett hus i Wä - ett samhälle utanför Kristianstad där det fanns affärer, vårdcentral, bibliotek och inte minns min högstadieskola. Och så gick det buss in till Kristianstad fyra gånger I TIMMEN! Men jag lyssnade inte på det örat. Speciellt inte sen en av mina andra goda vänner helt slutat hälsa sen hon flyttade till Wä några månader tidigare.....
Men såklart blev det som mamma och pappa ville och vi flyttade till Wä vilket de kanske i efterhand ångrade..... Men det är en helt annan historia som jag kanske berättar en annan lördag ;-)
Tyvärr hittar jag ingen bild på mig och Linda tillsammans och jag tror ärligt talat inte att det ens finns någon. Jag har överlag väldigt få bilder på mig där jag är äldre än sju år men min storasyster la ut en på Facebook för ett tag sen som får illustrera dagens inlägg!
 |
| Jag och mina syskon |
onsdag 11 maj 2016
Kär och galen??
När jag var runt 20 träffade jag en kille från Malmö. Vi träffades på ett uteställe i Kristianstad och efter att ha dansat sista dansen bytte vi telefonnummer. Efter många och långa telefonsamtal bestämde vi träff och snart var vi ett par. För det mesta träffades vi hemma hos mig då han hade ett väldigt fritt jobb som innebar att han lika gärna kunde utgå från Kristianstad som från Malmö. Dessutom bodde hans storasyster med familj utanför stan och dem umgicks vi ganska mycket med. Ibland satt vi barnvakt till deras dotter och de kunde inte förstå hur vi fick flickan att somna i sin egen säng utan att konstra. Nu när jag själv är förälder vet jag ju hur barn funkar - att de har stenkoll på att det är väldigt lätt att köra med mamma och pappa men ganska mycket svårare med andra - men då var jag ungefär lika imponerad själv av min och min killes nattningskunskaper.
När vi varit tillsammans i några månader blev vi bjudna på en stor sommarfest hos min killes storasyster. När vi kom till festen fick vi ta vars en lapp.Jag ur en keps och min kille ur en annan. På min lapp stod det geting och på min killes stod det struts. När det var dags att sätta sig till bords radade värdparet upp alla killlarna på en sida och alla tjejerna mittemot. En i taget skulle killarna låta som de trodde att djuret på deras lapp lät när de var brunstiga och därpå skulle tjejen som trodde att hon var en matchning svara med hur hon trodde att djuret i fråga tackade ja till inviten. Om det var rätt fick man sätta sig till bords. Jag minns inte hur en brunstig geting lät men jag minns att jag skrattade så mycket att jag knappt kunde tacka ja. Ett klockrent sätt att bryta isen tyckte i alla fall jag som inte kände någon på festen utom just värdparet och såklart min kille.
Framåt småtimmarna var min kille rejält på lyset och vi gick en runda för att han skulle nyktra till lite. Vi var mitt ute i ingenstans och en bit från festen fanns en nyplöjd åker. Plötsligt kastar min kille av sig alla kläderna och springer ut på åkern skrikande som en galning samtidigt som han viftar med armarna som om han simmar fjärilssim. Jag var ju inte heller helt nykter och skrattade så att jag kiknade åt hans upptåg. När han kommer tillbaka - jordig och dan - frågar jag vad i hela friden som flög i honom och då säger han helt utan krusiduller: Jag är så jävla kär i dig att jag var bara tvungen att få lite utlopp för mina känslor!! Jag behöver väl inte säga att jag slutade skratta ganska omgående efter det uttalandet??
Hur som helst svalnade både hans och mina känslor drygt ett halvår efter nakenchocken och jag har inte träffat honom sen dess. Däremot såg jag hans syster igår och då kom jag att tänka på den där festen för 20 år sedan.....
Vad är det galnaste någon har gjort för att visa sin kärlek till dig?
När vi varit tillsammans i några månader blev vi bjudna på en stor sommarfest hos min killes storasyster. När vi kom till festen fick vi ta vars en lapp.Jag ur en keps och min kille ur en annan. På min lapp stod det geting och på min killes stod det struts. När det var dags att sätta sig till bords radade värdparet upp alla killlarna på en sida och alla tjejerna mittemot. En i taget skulle killarna låta som de trodde att djuret på deras lapp lät när de var brunstiga och därpå skulle tjejen som trodde att hon var en matchning svara med hur hon trodde att djuret i fråga tackade ja till inviten. Om det var rätt fick man sätta sig till bords. Jag minns inte hur en brunstig geting lät men jag minns att jag skrattade så mycket att jag knappt kunde tacka ja. Ett klockrent sätt att bryta isen tyckte i alla fall jag som inte kände någon på festen utom just värdparet och såklart min kille.
Framåt småtimmarna var min kille rejält på lyset och vi gick en runda för att han skulle nyktra till lite. Vi var mitt ute i ingenstans och en bit från festen fanns en nyplöjd åker. Plötsligt kastar min kille av sig alla kläderna och springer ut på åkern skrikande som en galning samtidigt som han viftar med armarna som om han simmar fjärilssim. Jag var ju inte heller helt nykter och skrattade så att jag kiknade åt hans upptåg. När han kommer tillbaka - jordig och dan - frågar jag vad i hela friden som flög i honom och då säger han helt utan krusiduller: Jag är så jävla kär i dig att jag var bara tvungen att få lite utlopp för mina känslor!! Jag behöver väl inte säga att jag slutade skratta ganska omgående efter det uttalandet??
Hur som helst svalnade både hans och mina känslor drygt ett halvår efter nakenchocken och jag har inte träffat honom sen dess. Däremot såg jag hans syster igår och då kom jag att tänka på den där festen för 20 år sedan.....
Vad är det galnaste någon har gjort för att visa sin kärlek till dig?
lördag 7 maj 2016
En bild och 1000 ord #17 - Den där om Grekland
1989 åkte jag till Grekland med min familj. Vi skulle åka och hälsa på min faster och hennes familj som bodde där. Eftersom min pappa var jätterädd för att flyga inhandlades en Volkswagenbuss och vi rullade helt sonika hela vägen dit. Eller ja - det blev väl någon färja här och där eftersom detta var långt innan Öresundsbron ens var påtänkt men ni fattar vad jag menar.
Jag tänker inte ge mig in på så många beskrivande detaljer kring resan ner. Dels för att jag inte ens minns dem och dels för att om jag tror att jag minns dem kommer de antagligen att vara efterkonstruerade och min storasyster med superminnet kommer att behöva ställa allt tillrätta i sina kommentarer ;-)
Men vad jag faktiskt minns är att tulltjänstemannen vid den grekiska gränsen flörtade hejvilt med mig och gav mig persikor. Jag var vid denna tiden 15 år - jag vet inte hur gammal man måste vara för att bli tulltjänsteman men jag är ganska säker på att han var mycket äldre än mig i alla fall...... Vad jag oxå minns är hur mycket jag skämdes när min pappa sträckte fram sina händer med en frågande min i ansiktet och undrade varför inte han fick några.....
En annan sak jag minns är att lappen med telefonnumret till min pappas storassyster låg kvar hemma på köksbordet men tack vare min pappas helt fenomenala sifferminne kom de snart och mötte upp oss.
Vi stannade någon dag i Thessaloniki och sedan åkte båda familjerna vidare till Halkidiki där vi skulle spendera en vecka. Eller två? Herregud vilket dåligt minne jag har.....
En kväll skulle vi i alla fall gå på restaurang och eftersom vi var så många fick vi ungdomar sitta vi ett bord och föräldrar samt yngre barn fick sitta vid ett annat. Min lillasyster Hanna var tre år gammal och satt såklart vid vuxenbordet. Min pappa brukade kalla henne Hannimoon vilket jag snabbt gjorde om till Moonis och hade tillochmed en liten trudilutt som hon gillade skarpt när jag sjöng för henne.
Ganska så snabbt kom kyparna in med bruna porslingbringare ( och det kommer jag ihåg??) och ställde på borden. I dem fanns en jättegod saft med äppelbitar. Ungdomsbringaren tömdes snabbt (det var ju varmt!!) och ganska snart därefter började jag känna mig lite vimmelkantig. Det kan absolut bero på att det såklart inte var saft i bringaren - det var SANGRIA!!
Jag bestämde mig för att få kontakt med min lillasyster vid andra bordet och började kalla på henne. Enda problemet var att jag använde hennes smeknamn - Moonis - och att jag på grund av "saften" var ganska högljudd OCH att Moonis låter VÄLDIGT likt ett VÄLDIGT fult ord på greksiska.......
På bilden ser ni min storasyster och min kusin Sofia som gör sitt bästa för att hålla mig upprätt för fotot ;-)
Jag tänker inte ge mig in på så många beskrivande detaljer kring resan ner. Dels för att jag inte ens minns dem och dels för att om jag tror att jag minns dem kommer de antagligen att vara efterkonstruerade och min storasyster med superminnet kommer att behöva ställa allt tillrätta i sina kommentarer ;-)
Men vad jag faktiskt minns är att tulltjänstemannen vid den grekiska gränsen flörtade hejvilt med mig och gav mig persikor. Jag var vid denna tiden 15 år - jag vet inte hur gammal man måste vara för att bli tulltjänsteman men jag är ganska säker på att han var mycket äldre än mig i alla fall...... Vad jag oxå minns är hur mycket jag skämdes när min pappa sträckte fram sina händer med en frågande min i ansiktet och undrade varför inte han fick några.....
En annan sak jag minns är att lappen med telefonnumret till min pappas storassyster låg kvar hemma på köksbordet men tack vare min pappas helt fenomenala sifferminne kom de snart och mötte upp oss.
Vi stannade någon dag i Thessaloniki och sedan åkte båda familjerna vidare till Halkidiki där vi skulle spendera en vecka. Eller två? Herregud vilket dåligt minne jag har.....
En kväll skulle vi i alla fall gå på restaurang och eftersom vi var så många fick vi ungdomar sitta vi ett bord och föräldrar samt yngre barn fick sitta vid ett annat. Min lillasyster Hanna var tre år gammal och satt såklart vid vuxenbordet. Min pappa brukade kalla henne Hannimoon vilket jag snabbt gjorde om till Moonis och hade tillochmed en liten trudilutt som hon gillade skarpt när jag sjöng för henne.
Ganska så snabbt kom kyparna in med bruna porslingbringare ( och det kommer jag ihåg??) och ställde på borden. I dem fanns en jättegod saft med äppelbitar. Ungdomsbringaren tömdes snabbt (det var ju varmt!!) och ganska snart därefter började jag känna mig lite vimmelkantig. Det kan absolut bero på att det såklart inte var saft i bringaren - det var SANGRIA!!
Jag bestämde mig för att få kontakt med min lillasyster vid andra bordet och började kalla på henne. Enda problemet var att jag använde hennes smeknamn - Moonis - och att jag på grund av "saften" var ganska högljudd OCH att Moonis låter VÄLDIGT likt ett VÄLDIGT fult ord på greksiska.......
På bilden ser ni min storasyster och min kusin Sofia som gör sitt bästa för att hålla mig upprätt för fotot ;-)
lördag 6 februari 2016
En bild och 1000 ord #4 - den där om att visa trosorna på Liseberg
En händelse jag har fått berättad för mig så många gånger att det nästan känns som om jag minns den på riktigt är hur jag som barn var på Liseberg med mamma, pappa och min storasyster. Det var varmt och jag hade en liten kjol (kanske den gröna med vita prickar som mina döttar faktiskt oxå har använt) på mig och antagligen en blus. Varken mamma eller pappa var så glada för att åka karuseller så jag vet inte riktigt varför vi var på Liseberg men det var vi i alla fall. Men en karusell som de gärna åkte var Flumeride och såklart fick jag och storasyster åka med. (Här förutsätter jag att alla känner till Flumeride. Gör ni inte det finns Google till er tjänst!) Efter avslutad åktur ställde jag mig mitt i folksamlingen och började klä av mig - jag var ju blöt om kläderna! Huruvida jag gick naken resten av dagen eller inte förtäljer inte historien men jag förmodar att jag fick gå runt i mina blöta kläder......
Många herrans år senare var jag på Liseberg med Joakim och hans kompisar Thomas och Lars. Efter Lisebergsbesöket skulle jag köra hem själv medan de skulle stanna kvar och gå på konsert med Bruce Springsteen. Vid även detta besök var det ganska varmt ute men jag hade inte kjol. Och det var ju synd. För såklart skulle vi åka Fluemride och såklart skulle vi åka tillsammans alla fem. Egentligen får man bara plats fyra i en stock men det är ju väldigt trist att åka ensam så därför tryckte vi ner oss tillsammans. Eftersom jag var minst fick jag sitta längst fram. Vad jag dock inte förstod var hur blöt personen längst fram blev om det satt en förhållandevis stor person längst bak. Eller om man är fem i en stock för den delen......
När Pontus, Julia och Alice var mindre var vi på Liseberg varje sommar. Vi åkte gärna dit dagar då det var lite sämre väder så vi slapp köa bort hela dagen. De flesta normala männskor åker ju gärna till Liseberg när det är fint väder. En sommar var vi där en regnig dag och då passade vi på att åka Flumeride extra många gånger eftersom vi hade kläder efter väder!!
Många herrans år senare var jag på Liseberg med Joakim och hans kompisar Thomas och Lars. Efter Lisebergsbesöket skulle jag köra hem själv medan de skulle stanna kvar och gå på konsert med Bruce Springsteen. Vid även detta besök var det ganska varmt ute men jag hade inte kjol. Och det var ju synd. För såklart skulle vi åka Fluemride och såklart skulle vi åka tillsammans alla fem. Egentligen får man bara plats fyra i en stock men det är ju väldigt trist att åka ensam så därför tryckte vi ner oss tillsammans. Eftersom jag var minst fick jag sitta längst fram. Vad jag dock inte förstod var hur blöt personen längst fram blev om det satt en förhållandevis stor person längst bak. Eller om man är fem i en stock för den delen......
När Pontus, Julia och Alice var mindre var vi på Liseberg varje sommar. Vi åkte gärna dit dagar då det var lite sämre väder så vi slapp köa bort hela dagen. De flesta normala männskor åker ju gärna till Liseberg när det är fint väder. En sommar var vi där en regnig dag och då passade vi på att åka Flumeride extra många gånger eftersom vi hade kläder efter väder!!
torsdag 10 december 2015
Nu har ni väntat länge nog, länge nog, länge nog
Så här kommer då äntligen svaret på vad det egentligen var på den där bilden egentligen.
Jag fick många härliga gissningar varav en var helt rätt!! Det var Helena som gissade på att det var en
Helena är en fantastisk fotograf som visar bra mycket finare bilder på bra mycket finare motiv än pennvässare så har du inte tittat in på hennes blogg innan tycker jag att du ska göra det nu!!
För övrigt rusar tiden iväg och jag har fullt sjå att hålla näsan ovanför vattenytan och hoppas på att jag snart får tid till den där sabla gastroskopin så att jag får reda på vad som spökar i min mage. Jag tittar in till er nästan dagligen (via mobilen) men mycket sällan hinner jag kommentera. Men jag läser i alla fall - det vill jag att ni ska veta ♥
En rolig sak jag tänkte på innan idag är att för 139 år sedan när jag var 15 lyssnade jag på "Sista morgonen" med Niklas Strömstedt avigt och rätt. I dag lyssnar min 15-åriga dotter på samma låt avigt och rätt. Enda skillnaden är att det är en otroligt talangfull kvinna som sjunger den på engelska och jag måste säga att hennes version ÄR Så Mycket Bättrre!!!
Hoppas ni har en fin kväll ♥♥
Jag fick många härliga gissningar varav en var helt rätt!! Det var Helena som gissade på att det var en
Helena är en fantastisk fotograf som visar bra mycket finare bilder på bra mycket finare motiv än pennvässare så har du inte tittat in på hennes blogg innan tycker jag att du ska göra det nu!!
För övrigt rusar tiden iväg och jag har fullt sjå att hålla näsan ovanför vattenytan och hoppas på att jag snart får tid till den där sabla gastroskopin så att jag får reda på vad som spökar i min mage. Jag tittar in till er nästan dagligen (via mobilen) men mycket sällan hinner jag kommentera. Men jag läser i alla fall - det vill jag att ni ska veta ♥
En rolig sak jag tänkte på innan idag är att för 139 år sedan när jag var 15 lyssnade jag på "Sista morgonen" med Niklas Strömstedt avigt och rätt. I dag lyssnar min 15-åriga dotter på samma låt avigt och rätt. Enda skillnaden är att det är en otroligt talangfull kvinna som sjunger den på engelska och jag måste säga att hennes version ÄR Så Mycket Bättrre!!!
Hoppas ni har en fin kväll ♥♥
tisdag 8 december 2015
Varför vi ibland bör gå ett annat håll
Häromdagen såg jag att en kollega på jobbet gick en annan väg tillbaka från scannerväggen i entrén än vad alla vi andra gör. Såklart var jag tvungen att fråga henne varför hon gick det hållet. Hon berättade att hon gick där för att det var mycket trevligare att gå genom blomavdelningen istället för att gå utanför kassalinjen. Något klack till inom mig och jag kom att tänka på en gång i tiden när jag gick ett annat håll......
När jag var 14 år flyttade mina föräldrar, jag och mina tre syskon från en liten by som hette Träne till en ganska mycket större by som hette Wä. Att de båda byarna hade ett "ä" i sitt namn var i stort sett den enda likheten dem emellan.
Från Träne gick det buss in till Kristianstad fyra gånger om dagen - från Wä gick den fyra gånger i timmen.
I Träne gick storbonden runt i byn och förvarnade kvällen innan han skulle sprida gödsel så att ingen hängde ut tvätt på tork just den dagen - i Wä kände man med nöd och näppe sin närmaste granne.
I Träne fanns två snygga killar i hela byn - i Wä fanns två supersnygga killar i mitt kvarter och Gud vet hur många till i övriga byn.
Fast allt det här tog ju ett tag innan jag förstod. Ja inte det där med ä:na förstås - jag var ju trots allt 14 år och läskunnig.
En annan skillnad mellan de två byarna var att i Träne fanns det bara en grusväg från vårt hus ut till civilisationen. I vårt nya hus fanns det två gator från vårt hus till busshållsplatsen eller vart man nu ville gå när man lämnade tomtgränsen. Den ena gatan kunde man färdas till fots eller till fyrhjuls, den andra övergick till cykelväg ett hundratal meter från vårt hus. Det föll sig ganska naturligt att gå på körgatan och det gjorde jag de första veckorna. Ända tills jag upptäckte de där supersnygga killarna i kvarteret. De bodde nämligen längs med återvändsgatan vilket innebar att om jag gick det hållet i stället kunde jag - om jag hade riktig tur - slå följe med en av dem - eller om jag hade helt sjukt sanslöst tur - med dem båda!! Därför gick jag från och den dagen ett annat håll och när min mamma frågade varför fick hon ungefär samma svar av mig som jag fick av min kollega.
Att vilket håll vi går här i livet kan bero på att vi vill få chans att se något snyggt. Ibland är det blomsterarrangemang - ibland är det en kille. Eller två.
När jag var 14 år flyttade mina föräldrar, jag och mina tre syskon från en liten by som hette Träne till en ganska mycket större by som hette Wä. Att de båda byarna hade ett "ä" i sitt namn var i stort sett den enda likheten dem emellan.
Från Träne gick det buss in till Kristianstad fyra gånger om dagen - från Wä gick den fyra gånger i timmen.
I Träne gick storbonden runt i byn och förvarnade kvällen innan han skulle sprida gödsel så att ingen hängde ut tvätt på tork just den dagen - i Wä kände man med nöd och näppe sin närmaste granne.
I Träne fanns två snygga killar i hela byn - i Wä fanns två supersnygga killar i mitt kvarter och Gud vet hur många till i övriga byn.
Fast allt det här tog ju ett tag innan jag förstod. Ja inte det där med ä:na förstås - jag var ju trots allt 14 år och läskunnig.
En annan skillnad mellan de två byarna var att i Träne fanns det bara en grusväg från vårt hus ut till civilisationen. I vårt nya hus fanns det två gator från vårt hus till busshållsplatsen eller vart man nu ville gå när man lämnade tomtgränsen. Den ena gatan kunde man färdas till fots eller till fyrhjuls, den andra övergick till cykelväg ett hundratal meter från vårt hus. Det föll sig ganska naturligt att gå på körgatan och det gjorde jag de första veckorna. Ända tills jag upptäckte de där supersnygga killarna i kvarteret. De bodde nämligen längs med återvändsgatan vilket innebar att om jag gick det hållet i stället kunde jag - om jag hade riktig tur - slå följe med en av dem - eller om jag hade helt sjukt sanslöst tur - med dem båda!! Därför gick jag från och den dagen ett annat håll och när min mamma frågade varför fick hon ungefär samma svar av mig som jag fick av min kollega.
Att vilket håll vi går här i livet kan bero på att vi vill få chans att se något snyggt. Ibland är det blomsterarrangemang - ibland är det en kille. Eller två.
onsdag 21 oktober 2015
Jag var låååångt före Tv4!!
I lördags var jag ju som bekant på oktoberfest vilket innebar att jag inte kunde se ett av mina absoluta favoritprogram på TV. Därför passade det ju ypperligt att Så mycket bättre gick i repris i söndags när jag var lite seg och inte orkade göra alltför många knop innan det var tid att åka till jobbet.
Min favorit var helt klart Miriams version av Sista morgonen och när jag hörde den kastades jag tillbaka till 1989.......
Jag var 15 år och det var vår första utlandssemester. Min pappa - som var livrädd för att flyga - löste problemet med att åka till Grekland och hälsa på sin storasyster genom att köpa en gul Wolkswagenbuss och så körde vi helt sonika hela vägen till Grekland! Två vuxna, två tonåringar och två barn ytterligare under 10 år. Bara resan ner var ett äventyr!!
När vi kom till den grekiska gränsen insåg pappa att lappen med hans storasysters telefonnummer låg kvar hemma på skrivbordet men tack vare hans fenomenala sifferminne löste det sig i alla fall!
Medan vi väntade på att bli upphämtade av min faster och farbror fick jag en persika av en flirtig tulltjänsteman och jag höll på att skämmas ögonen ur mig när pappa sträckte fram händerna med en frågande min varför inte han fick någon?!
Vi tillbringade någon dag i Thessaloniki innan vi körde till Halkidiki där både vi och min fasters familj spenderade två veckor (om inte mitt minne sviker mig helt) med sol, bad och utflykter.
På restaurangen som låg mellan vårt lägenhetsområde och stranden jobbade en kille som hette Ivos. Honom blev jag jättekär i!! Sådär jättekär som du bara kan bli när du är 15!! Vi träffades varje kväll, han bjöd på nutellafyllda crepes som lagades i gatustånden, vi satt på stranden och pratade om allt och ingenting. En kväll gick vi hem till honom och jag hade med mig ett kassettband med lite blandad musik. Jag minns att han särskilt gillade Sista morgonen med Niklas Strömstedt och jag gjorde mitt bästa för att berätta vad den handlade om. Han skrattade gott när jag kom till delen med den överkörda fågeln och jag måste erkänna att även om jag var först med idén så gjorde Miriam en så mycket bättre översättning än mig!!
Min favorit var helt klart Miriams version av Sista morgonen och när jag hörde den kastades jag tillbaka till 1989.......
Jag var 15 år och det var vår första utlandssemester. Min pappa - som var livrädd för att flyga - löste problemet med att åka till Grekland och hälsa på sin storasyster genom att köpa en gul Wolkswagenbuss och så körde vi helt sonika hela vägen till Grekland! Två vuxna, två tonåringar och två barn ytterligare under 10 år. Bara resan ner var ett äventyr!!
När vi kom till den grekiska gränsen insåg pappa att lappen med hans storasysters telefonnummer låg kvar hemma på skrivbordet men tack vare hans fenomenala sifferminne löste det sig i alla fall!
Medan vi väntade på att bli upphämtade av min faster och farbror fick jag en persika av en flirtig tulltjänsteman och jag höll på att skämmas ögonen ur mig när pappa sträckte fram händerna med en frågande min varför inte han fick någon?!
Vi tillbringade någon dag i Thessaloniki innan vi körde till Halkidiki där både vi och min fasters familj spenderade två veckor (om inte mitt minne sviker mig helt) med sol, bad och utflykter.
På restaurangen som låg mellan vårt lägenhetsområde och stranden jobbade en kille som hette Ivos. Honom blev jag jättekär i!! Sådär jättekär som du bara kan bli när du är 15!! Vi träffades varje kväll, han bjöd på nutellafyllda crepes som lagades i gatustånden, vi satt på stranden och pratade om allt och ingenting. En kväll gick vi hem till honom och jag hade med mig ett kassettband med lite blandad musik. Jag minns att han särskilt gillade Sista morgonen med Niklas Strömstedt och jag gjorde mitt bästa för att berätta vad den handlade om. Han skrattade gott när jag kom till delen med den överkörda fågeln och jag måste erkänna att även om jag var först med idén så gjorde Miriam en så mycket bättre översättning än mig!!
 |
| Jag, mina syskon och mina två kusiner |
tisdag 9 juni 2015
Kom tillbaka 2014!!! Allt är förlåtet!!
I stort sett hela maj har jag fått gråten i halsen varje dag på grund av Facebooks minnesfunktion. För er som inte minns och för nytillkomna läsare kan jag berätta att just i maj för 3 år sen blev jag akut inlagd på hjärtintensiven för ett allvarligt hjärtfel. Eftersom jag inte fick lämna avdelningen var Facebook min enda kanal till omvärlden och nu blir jag åter påmind om hur många människor som stöttade mig och min familj, därav gråten i halsen. (Om du vill hittar du alla inlägg jag skrev från sjukhuset under etiketten "En hjärtesak")
I morse fick jag dock gråten i halsen av en helt annan anledning när jag tittade tillbaka på vad som hände på Facebook på just detta datum 2014.
Ovanstående bild tog mig son på mig när han kom hem från skolan just på denna dagen för exakt ett år sen. I år har vi inte ens tagit av vintertäcket på poolen än och frågan är om vi någonsin kommer att behöva göra det.
Gråten försvann dock och ersattes av skratt sekunden senare när jag såg bilden på min poolfrissa. Det där med att ha en frisyr som kräver att luggen plattas kommer inte helt väl överens med X antal dopp med självtork emellan. Jag undrar om jag verkligen såg ut sådär varje lunch på Fuerteventura i höstas.....
I morse fick jag dock gråten i halsen av en helt annan anledning när jag tittade tillbaka på vad som hände på Facebook på just detta datum 2014.
Ovanstående bild tog mig son på mig när han kom hem från skolan just på denna dagen för exakt ett år sen. I år har vi inte ens tagit av vintertäcket på poolen än och frågan är om vi någonsin kommer att behöva göra det.
Gråten försvann dock och ersattes av skratt sekunden senare när jag såg bilden på min poolfrissa. Det där med att ha en frisyr som kräver att luggen plattas kommer inte helt väl överens med X antal dopp med självtork emellan. Jag undrar om jag verkligen såg ut sådär varje lunch på Fuerteventura i höstas.....
lördag 9 maj 2015
Upphittat pök och utebliven taxi i Tomelilla!
Året är 1992 eller kanske 1993. Jag förstår inte på vis i världen hur vissa kan ha stenkoll på år och månader eller kanske till och med datum så långt tillbaka. Jag minns i alla fall att det var snö och väldigt kallt och hur jag minns det förstår ni mot slutet av denna promenad längs Memory Lane.
Vid denna tiden har mina föräldrar ett fritidshus i Äsperöd utanför Tomelilla. Mina storasyster bor där för att hon jobbar någonstans som ligger närmre Äsperöd än vad Kristianstad gör. I alla fall är det så jag minns det.
En helg bestämde jag och mina bästa vänner Erik och Fritte oss för att åka till danspalatset Tingvalla som ligger just i Tomelilla och vi frågar min syster om det är OK att vi förfestar och sover över hos henne. Såklart gick det bra och såklart gick det även bra att hon följde med oss och dansade om hon ville.
När jag, Erik och Fritte kom hem till henne hade hon fixat en smarrig smörgåstårta och vi hade några trevliga timmar innan vi beställde en taxi. När taxin kom gick jag ut och frågade om vi kunde beställa hemfärden med honom direkt och eftersom det gick bra tog jag av någon outgrundlig anledning inte min ytterjacka på mig. De andra tre följde mitt exempel. Varför slösa tid i en aslång kö till garderoben när man får skjuts ända fram till dörren och blir hämtade vid samma dörr typ 4-5 timmar senare?
Vi dansar och har trevligt hela kvällen. Fritte hittar en tjej (eller ett pök som han säger med sin allra bästa Ronny och Ragge röst!!) som han följer med hem så vid stängning är det bara jag, Erik och min storasyster som går ut för att leta upp vår taxi.
Men tji fick vi. Vi står och väntar ganska så länge men ingen skruttig taxibuss så långt ögat kan nå. När hela gårdsplanen är folk- och biltom börjar vi bli kalla och förbannade. Detta är ju innan mobiltelefonernas tid så vi inser snart att det bara är att börja traska hemåt.
Utan ytterkläder.
Jag har en kort klänning (både kortärmad och kort för övrigt) och nylonstrumpbyxor på mig. Eller inte ens strumpbyxor. Stay ups hade jag. Och högklackade skor såklart.
Det är kallt så in i bomben, det är halt och isigt på vägen och det finns inte en enda bil så långt ögat kan nå. Och inga hus heller. Jag är skitförbannad på Erik som inte erbjuder mig att låna hans kavaj. Och så är jag ännu mer skitförbannad på taxichauffören som aldrig dök upp.
När vi gått kanske en timme- kanske mindre, kanske mer - får jag syn på en bondgård en bra bit från stora vägen. Klockan var minst halv fyra på natten och det var såklart släckt i hela huset. Men min stelfrusna hjärna kände ingen som helst respekt för att folket i huset såklart låg i sina sängar och sussade gott. När jag kikade in genom köksfönstret såg jag att det faktiskt låg någon i en sån där utdragbar soffa som pigan Lina sover i i filmerna om Emil i Lönneberga. Jag minns att jag undrade om folk verkligen hade pigor som sov i soffor i köket 1992 eller kanske 1993 innan jag knackade försiktigt på rutan. Efter ett antal knackningar - inte så försiktiga längre - reser en ung tjej sig från soffan och ser sig yrvaket omkring. Helt otroligt nog släppte hon in oss så att vi kunde ringa efter en taxi.
Vid denna tiden har mina föräldrar ett fritidshus i Äsperöd utanför Tomelilla. Mina storasyster bor där för att hon jobbar någonstans som ligger närmre Äsperöd än vad Kristianstad gör. I alla fall är det så jag minns det.
En helg bestämde jag och mina bästa vänner Erik och Fritte oss för att åka till danspalatset Tingvalla som ligger just i Tomelilla och vi frågar min syster om det är OK att vi förfestar och sover över hos henne. Såklart gick det bra och såklart gick det även bra att hon följde med oss och dansade om hon ville.
När jag, Erik och Fritte kom hem till henne hade hon fixat en smarrig smörgåstårta och vi hade några trevliga timmar innan vi beställde en taxi. När taxin kom gick jag ut och frågade om vi kunde beställa hemfärden med honom direkt och eftersom det gick bra tog jag av någon outgrundlig anledning inte min ytterjacka på mig. De andra tre följde mitt exempel. Varför slösa tid i en aslång kö till garderoben när man får skjuts ända fram till dörren och blir hämtade vid samma dörr typ 4-5 timmar senare?
Vi dansar och har trevligt hela kvällen. Fritte hittar en tjej (eller ett pök som han säger med sin allra bästa Ronny och Ragge röst!!) som han följer med hem så vid stängning är det bara jag, Erik och min storasyster som går ut för att leta upp vår taxi.
Men tji fick vi. Vi står och väntar ganska så länge men ingen skruttig taxibuss så långt ögat kan nå. När hela gårdsplanen är folk- och biltom börjar vi bli kalla och förbannade. Detta är ju innan mobiltelefonernas tid så vi inser snart att det bara är att börja traska hemåt.
Utan ytterkläder.
Jag har en kort klänning (både kortärmad och kort för övrigt) och nylonstrumpbyxor på mig. Eller inte ens strumpbyxor. Stay ups hade jag. Och högklackade skor såklart.
Det är kallt så in i bomben, det är halt och isigt på vägen och det finns inte en enda bil så långt ögat kan nå. Och inga hus heller. Jag är skitförbannad på Erik som inte erbjuder mig att låna hans kavaj. Och så är jag ännu mer skitförbannad på taxichauffören som aldrig dök upp.
När vi gått kanske en timme- kanske mindre, kanske mer - får jag syn på en bondgård en bra bit från stora vägen. Klockan var minst halv fyra på natten och det var såklart släckt i hela huset. Men min stelfrusna hjärna kände ingen som helst respekt för att folket i huset såklart låg i sina sängar och sussade gott. När jag kikade in genom köksfönstret såg jag att det faktiskt låg någon i en sån där utdragbar soffa som pigan Lina sover i i filmerna om Emil i Lönneberga. Jag minns att jag undrade om folk verkligen hade pigor som sov i soffor i köket 1992 eller kanske 1993 innan jag knackade försiktigt på rutan. Efter ett antal knackningar - inte så försiktiga längre - reser en ung tjej sig från soffan och ser sig yrvaket omkring. Helt otroligt nog släppte hon in oss så att vi kunde ringa efter en taxi.
Och kan ni gissa vad det var för en taxi som kom en stund senare?
Ja just det.
En skruttig taxibuss som vi skulle ha sett utanför Tingvalla någon timme tidigare.
Jag blir topp tunnor rasande, sliter upp framdörren på passagerarsidan hoppar in och börjar råskälla på taxichauffören som glömde bort att han skulle hämta oss.
Jag drämmer igen dörren och fortsätter gorma för allt jag är värd.
Plötsligt hör jag mellan mina haranger hur Erik med sammanbitna tänder ber mig öppna dörren.
- Nu sitter jag här framme!! fräser jag. Hoppa in och sätt dig därbak så vi kan åka nån gång!!
- ÖPPNA DÖRREN FÖR H*****E!!! skriker Erik.
Jag slutar att skälla på taxichauffören och vänder mig om för att öppna. Då ser jag att jag klämt Eriks hand i dörren!! Nog för att jag var arg på honom för att han inte gav mig sin kavaj men.....
Resan hem minns jag inte så mycket av. Jag tror att vi slapp betala och jag tror att Erik förlåtit mig. Vi är i alla fall vänner fortfarande.
Och vilken tur att det var en skruttig taxibuss vi åkte med. Hade det varit en ny fin buss hade nog Erik bara haft en tumme kvar på ena handen och då hade han kanske inte förlåtit mig.
Och då hade jag inte kunnat presentera honom för min kompis Ulrika och då hade de inte varit gifta och haft två barn i dag. Men det är en helt annan historia!
Ja just det.
En skruttig taxibuss som vi skulle ha sett utanför Tingvalla någon timme tidigare.
Jag blir topp tunnor rasande, sliter upp framdörren på passagerarsidan hoppar in och börjar råskälla på taxichauffören som glömde bort att han skulle hämta oss.
Jag drämmer igen dörren och fortsätter gorma för allt jag är värd.
Plötsligt hör jag mellan mina haranger hur Erik med sammanbitna tänder ber mig öppna dörren.
- Nu sitter jag här framme!! fräser jag. Hoppa in och sätt dig därbak så vi kan åka nån gång!!
- ÖPPNA DÖRREN FÖR H*****E!!! skriker Erik.
Jag slutar att skälla på taxichauffören och vänder mig om för att öppna. Då ser jag att jag klämt Eriks hand i dörren!! Nog för att jag var arg på honom för att han inte gav mig sin kavaj men.....
Resan hem minns jag inte så mycket av. Jag tror att vi slapp betala och jag tror att Erik förlåtit mig. Vi är i alla fall vänner fortfarande.
Och vilken tur att det var en skruttig taxibuss vi åkte med. Hade det varit en ny fin buss hade nog Erik bara haft en tumme kvar på ena handen och då hade han kanske inte förlåtit mig.
Och då hade jag inte kunnat presentera honom för min kompis Ulrika och då hade de inte varit gifta och haft två barn i dag. Men det är en helt annan historia!
onsdag 4 februari 2015
OJ vad jag saknar
mina tonåringar!!
Jag pratade med dem båda två igår per telefon. De har det bra på sina praktikplatser och verkar inte sakna mig nåt nämnvärt. Inte vad de sa i alla fall. Fast det är väl inte en sån sak man säger till sin mamma när man är 14 heller.
Över lag är vi människor överlag ganska dåliga på att visa och berätta om våra känslor. Jag försöker att bli bättre på det. För innan vi vet ordet av kan det vara för sent......
För dig som orkar och vill läsa kommer här tredje och sista delen om min pappa. Om jag hade haft chansen så hade jag berättat för honom att jag saknar honom väldigt mycket.....
När hans egna barn växt upp väntade pappa ivrigt på att få barnbarn att gosa med och ta hand om.
Därför blev lyckan total när jag fick mina tvillingar Pontus och Julia år 2000. När deras biologiska pappa bestämde sig en bit in i graviditeten att det där med att bli pappa var inget för honom hade jag ett otroligt stöd av mina föräldrar.
Redan när jag var gravid märkte vi att det var något som var fel med min pappa. Han var sig inte alls lik. Han var väldigt deppig och såg för det mesta moloken ut. Han blev glömsk, han kände inte igen sina kollegor som han jobbat med i flera år. Han fick ont i hela kroppen, det talades om depression och fibromyalgi.
Han blev heltidssjukskriven och eftersom även jag gick hemma med olika graviditetskrämpor hittade vi på mycket tillsammans. Att det kunde vara något allvarligt fel med pappa fanns inte med på kartan.
I september 2000 föddes då de första barnbarnen och pappa var aldrig sen att erbjuda sin hjälp. Han var hos mig flera dagar i veckan och när jag så smått började jobba efter några månader för att få ekonomin att gå ihop skötte han om sina barnbarn med den äran. Han matade, bytte blöjor och gick på långpromenad. Hade jag vetat att pappa hade början till frontallobsdemens hade jag nog tänkt några gånger till innan jag lämnade över huvudansvaret på mina barn till honom men jag är glad att jag inget visste så att han fick den tiden tillsammans med sina första barnbarn.
Trots att pappa varken kunde simma eller var vidare glad för att bada tvekade han inte en sekund när jag frågade om han vill gå med oss på babysim. Här ser du honom med badbollen...... förlåt Pontus.
Bilden nedan är tagen på Pontus och Julias dopdag. Pappa tröstar Julia som tyckte att klänningen var ganska sticksig.
Så fort pappa var i närheten kunde man vara säker på att man hittade honom i en soffa med ett av barnbarnen i knät. Här sitter han hemma hos min storasyster med Pontus julen år 2000.
Åren gick och pappa blev allt sämre i sin sjukdom. Han betedde sig mer och mer märkligt, gjorde fler och fler konstiga saker och vi började förstå att det var något allvarligt fel. År 2003 fick han diagnosen semantisk demens. Han bodde hemma så länge mamma orkade med men 2006 fick han flytta till ett demensboende. Han var då 60 år gammal.
Men innan dess hann han få ännu ett barnbarn, min yngsta dotter Alice. Hon föddes 2004 och så fort jag kom hem från BB hängde han på dörren. Trots att han nu är ganska långt gången i sin sjukdom kommer han ihåg hur man sköter om en liten bebis.
Genom åren tillstötte olika komplikationer och följdsjukdomar. Pappa hamnade i rullstol och blev allt mer svårskött. 2008 fick han flytta till ett sjukhem och det var där han kom att stanna tills han somnade in för evigt.
Pappas mamma och pappa, min farmor och farfar finns fortfarande kvar i livet. De är nu 89 respektive 90 år och de har fått uppleva det ingen förälder borde få uppleva. Förlusten av ett barn.
Fotot nedan är taget på Alice dopdag och du ser min pappa, mig med Alice i knät och min farfar.
Den sista bilden som togs på min pappa är tagen en sommardag år 2012. Personalen på pappas boende har en sommarfest för vårdtagarna och i ett obevakat ögonblick är pappa framme och norpar åt sig en öl. Den enda gången pappa drack öl var på varma sommardagar efter att ha klippt gräset eller gjort något annat ansträngande. Kanske visste pappa att det var hans sista sommar och jag är så glad att någon i personalen förevigade ögonblicket.
I dag (läs för två år sen) publiceras min pappas dödsannons i tidningen. Vi hade redan bestämt hur den skulle se ut men när vi var på begravningsbyrån fastnade allas våra blickar på en vers som var pappa rakt igenom.
Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
och ögon som vakat
och strålat så ömt
Har stannat och slocknat
till sorg för oss alla
Men vad Du gjort för oss
skall aldrig bli glömt
Nu har du äntligen fått ro lilla pappa. Din sista tid på jorden var dig inte värdig. Ingen borde behöva kämpa så för att få somna in.
Jag hoppas att jag har gjort dig stolt och att du kommer att vaka över mig i alla mina dagar.
Jag älskar dig min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa ♥
Jag pratade med dem båda två igår per telefon. De har det bra på sina praktikplatser och verkar inte sakna mig nåt nämnvärt. Inte vad de sa i alla fall. Fast det är väl inte en sån sak man säger till sin mamma när man är 14 heller.
Över lag är vi människor överlag ganska dåliga på att visa och berätta om våra känslor. Jag försöker att bli bättre på det. För innan vi vet ordet av kan det vara för sent......
För dig som orkar och vill läsa kommer här tredje och sista delen om min pappa. Om jag hade haft chansen så hade jag berättat för honom att jag saknar honom väldigt mycket.....
När hans egna barn växt upp väntade pappa ivrigt på att få barnbarn att gosa med och ta hand om.
Därför blev lyckan total när jag fick mina tvillingar Pontus och Julia år 2000. När deras biologiska pappa bestämde sig en bit in i graviditeten att det där med att bli pappa var inget för honom hade jag ett otroligt stöd av mina föräldrar.
Redan när jag var gravid märkte vi att det var något som var fel med min pappa. Han var sig inte alls lik. Han var väldigt deppig och såg för det mesta moloken ut. Han blev glömsk, han kände inte igen sina kollegor som han jobbat med i flera år. Han fick ont i hela kroppen, det talades om depression och fibromyalgi.
Han blev heltidssjukskriven och eftersom även jag gick hemma med olika graviditetskrämpor hittade vi på mycket tillsammans. Att det kunde vara något allvarligt fel med pappa fanns inte med på kartan.
I september 2000 föddes då de första barnbarnen och pappa var aldrig sen att erbjuda sin hjälp. Han var hos mig flera dagar i veckan och när jag så smått började jobba efter några månader för att få ekonomin att gå ihop skötte han om sina barnbarn med den äran. Han matade, bytte blöjor och gick på långpromenad. Hade jag vetat att pappa hade början till frontallobsdemens hade jag nog tänkt några gånger till innan jag lämnade över huvudansvaret på mina barn till honom men jag är glad att jag inget visste så att han fick den tiden tillsammans med sina första barnbarn.
Trots att pappa varken kunde simma eller var vidare glad för att bada tvekade han inte en sekund när jag frågade om han vill gå med oss på babysim. Här ser du honom med badbollen...... förlåt Pontus.
Bilden nedan är tagen på Pontus och Julias dopdag. Pappa tröstar Julia som tyckte att klänningen var ganska sticksig.
Så fort pappa var i närheten kunde man vara säker på att man hittade honom i en soffa med ett av barnbarnen i knät. Här sitter han hemma hos min storasyster med Pontus julen år 2000.
Åren gick och pappa blev allt sämre i sin sjukdom. Han betedde sig mer och mer märkligt, gjorde fler och fler konstiga saker och vi började förstå att det var något allvarligt fel. År 2003 fick han diagnosen semantisk demens. Han bodde hemma så länge mamma orkade med men 2006 fick han flytta till ett demensboende. Han var då 60 år gammal.
Men innan dess hann han få ännu ett barnbarn, min yngsta dotter Alice. Hon föddes 2004 och så fort jag kom hem från BB hängde han på dörren. Trots att han nu är ganska långt gången i sin sjukdom kommer han ihåg hur man sköter om en liten bebis.
Genom åren tillstötte olika komplikationer och följdsjukdomar. Pappa hamnade i rullstol och blev allt mer svårskött. 2008 fick han flytta till ett sjukhem och det var där han kom att stanna tills han somnade in för evigt.
Pappas mamma och pappa, min farmor och farfar finns fortfarande kvar i livet. De är nu 89 respektive 90 år och de har fått uppleva det ingen förälder borde få uppleva. Förlusten av ett barn.
Fotot nedan är taget på Alice dopdag och du ser min pappa, mig med Alice i knät och min farfar.
Den sista bilden som togs på min pappa är tagen en sommardag år 2012. Personalen på pappas boende har en sommarfest för vårdtagarna och i ett obevakat ögonblick är pappa framme och norpar åt sig en öl. Den enda gången pappa drack öl var på varma sommardagar efter att ha klippt gräset eller gjort något annat ansträngande. Kanske visste pappa att det var hans sista sommar och jag är så glad att någon i personalen förevigade ögonblicket.
I dag (läs för två år sen) publiceras min pappas dödsannons i tidningen. Vi hade redan bestämt hur den skulle se ut men när vi var på begravningsbyrån fastnade allas våra blickar på en vers som var pappa rakt igenom.
Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
och ögon som vakat
och strålat så ömt
Har stannat och slocknat
till sorg för oss alla
Men vad Du gjort för oss
skall aldrig bli glömt
Nu har du äntligen fått ro lilla pappa. Din sista tid på jorden var dig inte värdig. Ingen borde behöva kämpa så för att få somna in.
Jag hoppas att jag har gjort dig stolt och att du kommer att vaka över mig i alla mina dagar.
Jag älskar dig min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa ♥
måndag 2 februari 2015
It can only get better
Inte nog med att igår var en jobbig dag redan bara genom datumet - det blev en riktigt jobbig dag händelsemässigt oxå.
Jag slog i min lilltå V Ä L D I G T hårt i kökspallen. Den är alldeles blå - tån alltså pallen är svart! - och jag är ganska säker på att den är bruten. Men det görs ju inget åt det ändå så det är bara att bita ihop tills det går över.
Sen blev min dotter bestulen på min lillasysters busskort som hon precis fyllt på med 800:-! Jag A V S K Y R folk som inte kan se skillnad på mitt och ditt!!
Sen hände det nog inte mer elände men i mitt tycke räckte det och blev över. Även för en vanlig dag och definitivt för igår....
Om du känner för att läsa fortsättningen om min pappa kommer andra delen här nedanför.
Del 2 - Pappa är far till alla barnen ♥
1971 föddes en flicka som kom att bli storasyster till tre yngre syskon. Jag har aldrig träffat en man som gillade bebisar så mycket som min pappa gjorde. Så hur glad han blev över sin dotter låter jag bilden nedan tala om för er.
Nedan ser ni en bild av dotter nummer två. En dotter som genom åren kom att ge honom många gråa hårstrån. För hon kom att bli en väldigt besvärlig dotter. Framför allt i tonåren. Det vet jag. För dotter nummer två var nämligen jag.
Jag tror och hoppas att jag kompenserade pappa (och mamma) för mitt tonårsbeteende när jag blev vuxen.
T-shirten som pappa har på sig på denna bild var hans favorit. En t-shirt som det stod Bilfrakt Kristianstad på. Det var där han jobbade och gjorde det han tyckte var allra roligast - körde lastbil.
1981 föddes min lillebror. Som bebis hade han ofta kolik och pappa vandrade runt med honom på armen där hemma. Allt som oftast gick de bort till de stora perspektivfönstret som vätte mot vår granne Tore. Kom ska vi se hur det står till med Tore Karlsson sa han alltid till min skrikande lillebror.
1986 kom en liten överraskning i form av en lillasyster. Ingen var gladare än pappa som älskade bebisar. Här badar han sin 3 dagar gamla dotter för första gången.
Nedan sitter hela familjen tillsammans på min lillasysters dopdag. Hon var hungrig genom hela dopet men hennes gudmor lyckades hålla henne hyfsat tyst genom att låta henne suga på sina fingrar. Så fort min lillasyster märkte att det inte kom någon mat ur ett finger bytte hennes gudmor till nästa. Ett dop varar ungefär lika länge som det tar för en bebis att upptäcka att 10 vuxenfingrar inte innehåller bröstmjölk.
Min pappas storasyster gifte sig med en man från Grekland och 1981 flyttade de och två av deras barn dit. Deras äldsta son valde att stanna i Sverige och bodde hos sin mormor och morfar det vill säga min farmor och farfar.
Pappa var väldigt flygrädd och vägrade sätta sig på ett flygplan. Han ville ändå hälsa på sin storasyster och 1989 köpte vi en gul folkvagnsbuss och körde hela vägen till Grekland. När vi kom till grekiska gränsen skulle vi ringa till pappas storasyster som skulle komma och möta oss. Det visade sig dock att lappen med hennes telefonnummer låg kvar hemma på köksbordet men tack vare min pappas fenomenala sifferminne ordnade sig allting till slut. Nedan ser du pappa och mina småsyskon hemma i min fasters vardagsrum.
I tre veckor var vi tillsammans och detta kom att bli vår enda familjesolsemester. Många år senare skickade mina föräldrar mig och mina tre syskon på solsemester till Santorini och innan pappa släppte iväg oss fick vi lova på heder och samvete att det första vi skulle göra när vi landade var att ringa till honom.
Semestrat i Sverige har vi däremot gjort många gånger och en av höjdpunkterna var året när pappa fyllde 50, min storasyster fyllde 25, min lillebror fyllde 15 och min lillasyster 10. Då åkte vi till Stockholm en långhelg bland annat för att titta på Sound of Music med pappas stora favorit Carola Häggkvist. Kvällen innan föreställningen provåkte vi tunnelbanan till teatern för att veta hur lång tid det tog att ta sig dit (vi bodde ju på landet långt ifrån all ära och tunnelbanor!!). När vi stod utanför teatern kom Carola springande med andan i halsen, hon var sen till kvällens föreställning. Pappa fann sig snabbt och sa hej till henne på bredaste skånska. Trots att hon var stressad vände hos sig om, gav pappa ett strålande leende och ett hej. Pappa slutade inte prata om detta på hela kvällen och jag tror nästan att han tyckte att leendet han fick av Carola var bättre än själva föreställningen.
För han var en enkel man min pappa. Han krävde inte så mycket av livet. Inga krusiduller här inte.
Han var nöjd så länge han hade sin familj runt omkring sig.
Jag vet att pappa tyckte att vi träffades alldeles för lite efter att jag flyttat hemifrån. Varje gång jag kom hem frågade han om jag ville ha en karta.
Som tur var tog jag igen det några år senare när jag fick Pontus och Julia.
Men om det berättar jag i morgon i fortsättning om berättelsen om en alldeles vanlig men helt ovanlig pappa. Världens bästa pappa. Min pappa ♥
Jag slog i min lilltå V Ä L D I G T hårt i kökspallen. Den är alldeles blå - tån alltså pallen är svart! - och jag är ganska säker på att den är bruten. Men det görs ju inget åt det ändå så det är bara att bita ihop tills det går över.
Sen blev min dotter bestulen på min lillasysters busskort som hon precis fyllt på med 800:-! Jag A V S K Y R folk som inte kan se skillnad på mitt och ditt!!
Sen hände det nog inte mer elände men i mitt tycke räckte det och blev över. Även för en vanlig dag och definitivt för igår....
Om du känner för att läsa fortsättningen om min pappa kommer andra delen här nedanför.
Del 2 - Pappa är far till alla barnen ♥
1971 föddes en flicka som kom att bli storasyster till tre yngre syskon. Jag har aldrig träffat en man som gillade bebisar så mycket som min pappa gjorde. Så hur glad han blev över sin dotter låter jag bilden nedan tala om för er.
Nedan ser ni en bild av dotter nummer två. En dotter som genom åren kom att ge honom många gråa hårstrån. För hon kom att bli en väldigt besvärlig dotter. Framför allt i tonåren. Det vet jag. För dotter nummer två var nämligen jag.
Jag tror och hoppas att jag kompenserade pappa (och mamma) för mitt tonårsbeteende när jag blev vuxen.
T-shirten som pappa har på sig på denna bild var hans favorit. En t-shirt som det stod Bilfrakt Kristianstad på. Det var där han jobbade och gjorde det han tyckte var allra roligast - körde lastbil.
1981 föddes min lillebror. Som bebis hade han ofta kolik och pappa vandrade runt med honom på armen där hemma. Allt som oftast gick de bort till de stora perspektivfönstret som vätte mot vår granne Tore. Kom ska vi se hur det står till med Tore Karlsson sa han alltid till min skrikande lillebror.
1986 kom en liten överraskning i form av en lillasyster. Ingen var gladare än pappa som älskade bebisar. Här badar han sin 3 dagar gamla dotter för första gången.
Nedan sitter hela familjen tillsammans på min lillasysters dopdag. Hon var hungrig genom hela dopet men hennes gudmor lyckades hålla henne hyfsat tyst genom att låta henne suga på sina fingrar. Så fort min lillasyster märkte att det inte kom någon mat ur ett finger bytte hennes gudmor till nästa. Ett dop varar ungefär lika länge som det tar för en bebis att upptäcka att 10 vuxenfingrar inte innehåller bröstmjölk.
Min pappas storasyster gifte sig med en man från Grekland och 1981 flyttade de och två av deras barn dit. Deras äldsta son valde att stanna i Sverige och bodde hos sin mormor och morfar det vill säga min farmor och farfar.
Pappa var väldigt flygrädd och vägrade sätta sig på ett flygplan. Han ville ändå hälsa på sin storasyster och 1989 köpte vi en gul folkvagnsbuss och körde hela vägen till Grekland. När vi kom till grekiska gränsen skulle vi ringa till pappas storasyster som skulle komma och möta oss. Det visade sig dock att lappen med hennes telefonnummer låg kvar hemma på köksbordet men tack vare min pappas fenomenala sifferminne ordnade sig allting till slut. Nedan ser du pappa och mina småsyskon hemma i min fasters vardagsrum.
I tre veckor var vi tillsammans och detta kom att bli vår enda familjesolsemester. Många år senare skickade mina föräldrar mig och mina tre syskon på solsemester till Santorini och innan pappa släppte iväg oss fick vi lova på heder och samvete att det första vi skulle göra när vi landade var att ringa till honom.
Semestrat i Sverige har vi däremot gjort många gånger och en av höjdpunkterna var året när pappa fyllde 50, min storasyster fyllde 25, min lillebror fyllde 15 och min lillasyster 10. Då åkte vi till Stockholm en långhelg bland annat för att titta på Sound of Music med pappas stora favorit Carola Häggkvist. Kvällen innan föreställningen provåkte vi tunnelbanan till teatern för att veta hur lång tid det tog att ta sig dit (vi bodde ju på landet långt ifrån all ära och tunnelbanor!!). När vi stod utanför teatern kom Carola springande med andan i halsen, hon var sen till kvällens föreställning. Pappa fann sig snabbt och sa hej till henne på bredaste skånska. Trots att hon var stressad vände hos sig om, gav pappa ett strålande leende och ett hej. Pappa slutade inte prata om detta på hela kvällen och jag tror nästan att han tyckte att leendet han fick av Carola var bättre än själva föreställningen.
För han var en enkel man min pappa. Han krävde inte så mycket av livet. Inga krusiduller här inte.
Han var nöjd så länge han hade sin familj runt omkring sig.
Jag vet att pappa tyckte att vi träffades alldeles för lite efter att jag flyttat hemifrån. Varje gång jag kom hem frågade han om jag ville ha en karta.
Som tur var tog jag igen det några år senare när jag fick Pontus och Julia.
Men om det berättar jag i morgon i fortsättning om berättelsen om en alldeles vanlig men helt ovanlig pappa. Världens bästa pappa. Min pappa ♥
Årets utan tvekan jobbigaste dag
är definitivt just i dag.
Det är nämligen årsdagen av min pappas alldeles för tidiga bortgång.
Denna dagen för två år sen var fylld med motstridiga känslor.
Jag var oerhört ledsen för att min älskade pappa inte längre fanns med oss men på samma gång kändes en lättnad för att hans långa långa kamp var över.
I fem dagar satt jag vid hans sida i stort sett dygnet runt.
Till sist sa mitt relativt nyopererade hjärta ifrån. Jag åkte hem för att sova några timmar men jag hann inte ens lägga mig innan mamma ringde och berättade att det var över.
Jag har alltid varit pappas flicka och jag tror att han ville bespara mig sin sista kamp. Han ville helt enkelt inte dö när jag var där. Jag tror att det var så. Jag måste tro att det var så. Alternativet är ju att jag helt enkelt inte var där när han dog.......
För nytillkomna läsare kommer jag att åter publicera mina mest lästa inlägg någonsin här på bloggen. Berättelserna om en alldeles vanlig men helt ovanlig pappa. Min pappa.
Min pappa ♥ Del 1 - Summer of 69
Min pappa föddes i mars 1946. Jag vet inte så mycket om hur han var när han var barn. Det är sånt där man tror att man har all tid i världen att prata om men så blev det inte för oss. Jag tror att han var en pojke som alla andra.
Söt var han i alla fall och här poserar han fint med sin storasyster. Några år senare fick han även en lillasyster. Hon har berättat att han retades väldigt mycket med henne. En helt vanlig storebror alltså.
Det enda jag vet om min pappas skoltid är att han gick på samma skola som jag kom att gå på när jag var barn. Och att hans magister slog honom på fingrarna varje gång han skrev med vänsterhand. Det var tydligen fult att vara vänsterhänt på 1950-talet. Det enda positiva som kom av detta var att pappa kunde skriva lika snyggt med både vänster och höger hand.
Om min pappas tonår vet jag heller inte så mycket. Han gillade väl fotboll och ishockey som alla andra förmodar jag. Han och hans kompisar brukade ringa till grannbyns järnhandlare och fråga om han hade julgransfötter. När han svarade att han hade det frågade pappa hur han då fick på sig byxorna.
1969 satte pappa in en kontaktannons i Hemmets Journal som hans blivande fru tillika min blivande mamma svarade på. Pappa brukade säga att de träffades när hon gick längs vägen och liftade men riktigt så var det inte. Hon gick däremot längs vägen och väntade på pappa när han kom körandes i sin vita Mercedes. Det var den 22 juli och därför heter jag Magdalena i andra namn. Alla vi fyra syskon har namn som infaller i fruntimmersveckan eftersom det var just den veckan mamma och pappa träffades och blev kära.
Julen 1969 köpte de hus och den 19 juni 1970 gifte de sig.
1971 föddes min storasyster och 1974 föddes jag.
Pappa var - på den tiden - en ganska ovanlig pappa som gärna bytte blöjor och fixade i köket.
Hans döttrar betydde allt för honom och han betydde allt för oss. När min storasyster smög in i mammas och pappas sovrum på nätterna lyfte han på täcket och instruerade henne att ligga med raka ben så att hon inte tog upp så mycket plats. Detta kommer inte jag ihåg men det har min storasyster berättat.
På somrarna när vi var och badade minns jag satt pappa nere vid strandkanten och passade på mig och min syster så att vi inte gick för långt ut. Eftersom han aldrig använde solskyddsfaktor brände han sig alltid på axlarna. Min syster och jag slogs om att få pilla bort skinnet några dagar senare. På bilden nedan tror jag att vi är på semester hos bekanta i Strömstad.
Min pappa älskade Ingmar Nordström och hans saxofon. Jag tror han hade alla hans LP-skivor. Min pappa kunde titta på Här är ditt liv med Lill-Babs en gång i veckan. Min pappa älskade att bli kammad i håret. Jag fick 1 öre i timmen om jag kammade honom. Det gjorde jag så gärna och jag har fått betalt för miljoner fler timmar än vad jag jobbade.
Min pappa var en alldeles vanlig men helt ovanlig pappa. Världens bästa pappa ♥
Det är nämligen årsdagen av min pappas alldeles för tidiga bortgång.
Denna dagen för två år sen var fylld med motstridiga känslor.
Jag var oerhört ledsen för att min älskade pappa inte längre fanns med oss men på samma gång kändes en lättnad för att hans långa långa kamp var över.
I fem dagar satt jag vid hans sida i stort sett dygnet runt.
Till sist sa mitt relativt nyopererade hjärta ifrån. Jag åkte hem för att sova några timmar men jag hann inte ens lägga mig innan mamma ringde och berättade att det var över.
Jag har alltid varit pappas flicka och jag tror att han ville bespara mig sin sista kamp. Han ville helt enkelt inte dö när jag var där. Jag tror att det var så. Jag måste tro att det var så. Alternativet är ju att jag helt enkelt inte var där när han dog.......
För nytillkomna läsare kommer jag att åter publicera mina mest lästa inlägg någonsin här på bloggen. Berättelserna om en alldeles vanlig men helt ovanlig pappa. Min pappa.
Min pappa ♥ Del 1 - Summer of 69
Min pappa föddes i mars 1946. Jag vet inte så mycket om hur han var när han var barn. Det är sånt där man tror att man har all tid i världen att prata om men så blev det inte för oss. Jag tror att han var en pojke som alla andra.
Söt var han i alla fall och här poserar han fint med sin storasyster. Några år senare fick han även en lillasyster. Hon har berättat att han retades väldigt mycket med henne. En helt vanlig storebror alltså.
Det enda jag vet om min pappas skoltid är att han gick på samma skola som jag kom att gå på när jag var barn. Och att hans magister slog honom på fingrarna varje gång han skrev med vänsterhand. Det var tydligen fult att vara vänsterhänt på 1950-talet. Det enda positiva som kom av detta var att pappa kunde skriva lika snyggt med både vänster och höger hand.
Om min pappas tonår vet jag heller inte så mycket. Han gillade väl fotboll och ishockey som alla andra förmodar jag. Han och hans kompisar brukade ringa till grannbyns järnhandlare och fråga om han hade julgransfötter. När han svarade att han hade det frågade pappa hur han då fick på sig byxorna.
1969 satte pappa in en kontaktannons i Hemmets Journal som hans blivande fru tillika min blivande mamma svarade på. Pappa brukade säga att de träffades när hon gick längs vägen och liftade men riktigt så var det inte. Hon gick däremot längs vägen och väntade på pappa när han kom körandes i sin vita Mercedes. Det var den 22 juli och därför heter jag Magdalena i andra namn. Alla vi fyra syskon har namn som infaller i fruntimmersveckan eftersom det var just den veckan mamma och pappa träffades och blev kära.
Julen 1969 köpte de hus och den 19 juni 1970 gifte de sig.
1971 föddes min storasyster och 1974 föddes jag.
Hans döttrar betydde allt för honom och han betydde allt för oss. När min storasyster smög in i mammas och pappas sovrum på nätterna lyfte han på täcket och instruerade henne att ligga med raka ben så att hon inte tog upp så mycket plats. Detta kommer inte jag ihåg men det har min storasyster berättat.
På somrarna när vi var och badade minns jag satt pappa nere vid strandkanten och passade på mig och min syster så att vi inte gick för långt ut. Eftersom han aldrig använde solskyddsfaktor brände han sig alltid på axlarna. Min syster och jag slogs om att få pilla bort skinnet några dagar senare. På bilden nedan tror jag att vi är på semester hos bekanta i Strömstad.
Min pappa älskade Ingmar Nordström och hans saxofon. Jag tror han hade alla hans LP-skivor. Min pappa kunde titta på Här är ditt liv med Lill-Babs en gång i veckan. Min pappa älskade att bli kammad i håret. Jag fick 1 öre i timmen om jag kammade honom. Det gjorde jag så gärna och jag har fått betalt för miljoner fler timmar än vad jag jobbade.
Min pappa var en alldeles vanlig men helt ovanlig pappa. Världens bästa pappa ♥
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
