Sista dagen var planen att strosa runt och fördriva tiden tills det var dags att åka till flygplatsen. Timmarna försvann snabbt och lätt i St James Park och på en liten lunchrestaurang där vi åt fish & chips.
I god tid tog vi bussen till Victoria Station. Vi valde bussen för att slippa bära våra fyra tunga resväskor i trapporna ner till tunnelbanan. Vi hade gott om tid på oss att hitta till busstationen och hade med all säkerhet hunnit dit om det bara hade funnits lite bättre skyltar. Hela kvarteret runt stationen höll på att byggas om så det var avstängt lite här och var samt höga masonitväggar runt om trottoaren så man såg ju inte direkt vart man var på väg.
När vi äntligen hittade rätt - och det tack vare en hjälpsam konstapel - var klockan 13.59. Bussen skulle gå 14.00 och enligt biljetten skulle man infinna sig minst 10 minuter innan. Vi rusade längst bort (för naturligtvis var det från den fickan vår buss skulle gå) och hoppades på det bästa. Till min stora lättnad stod bussen kvar och efter lite lirkande med den sura busschauffören fick vi lasta in våra väskor och följa med. Enligt biljetten skulle resan ta 1 timme och 20 minuter vilket innebar att vi skulle vara på flygplatsen 15.20. Vårt flyg hem till Sverige gick 17.10 så det klaffade ju perfekt. Vi skulle antagligen även hinna stoppa i oss något ätbart oxå.
När bussen var framme vid flygplatsen lastade vi av vårt bagage och gick in för att leta upp vår incheckningsdisk. Vi ställde oss i den långa kön utan att känna någon stress. När vi var nästan ända framme ställer sig kvinnan bakom disken upp och vrålar: ANY PASSENGERS FOR COPENHAGEN?!?! Jag och ytterligare ett 10-tal personer bakom oss viftar frenetiskt med våra boardingpass och vi blir framkallade längst fram i kön. Your gate closes in 15 minutes - please go straight to the gate!!! säger kvinnan när vi checkat in vårt bagage. En titt på klockan får mitt hjärta att hoppa upp i halsgropen - bussen måste ha tagit nästan två timmar på sig eftersom klockan nu är 16.25!! Vi rusar upp till säkerhetskontrollen bara för att inse att det är kört. Där står ett hundratal personer i kö och vi kommer aldrig att hinna. Längre bak i kön ser jag en familj som ser svensk (och stressad ut) så jag frågar om även de ska till Köpenhamn. De nickar febrilt med panik i blicken. Tror ni att planet väntar på oss? frågar jag som aldrig någonsin har varit i denna situationen innan. Det trodde de inte.
Jag kallar till mig en säkerhetskille, informerar honom att I´m about to have a heartattack!!, visar honom våra boardingpass varpå han öppnar ett sånt där textilband och låter oss alla gå förbi hela kön och direkt fram till säkerhetskontrollen. Jag och föräldrarna i den svenska familjen småsnackar lite för att låtsas att vi är lugna och jag ser att de reser med tre barn som ser ut att vara under 10 alla tre. Två killar och en tjej som har Downs syndrom. Och det är när Elsa (som dottern hette) går genom larmbågarna som genast börjar tjuta det blir riktigt jobbigt. Säkerhetspersonalen vill såklart visitera henne och det tycker inte alls hon var någon vidare bra idé!!
Håller ni planet till oss?!? skriker den nu gråtfärdiga mamman efter mig och Julia när vi rusar mot gate 26 som såklart ligger så långt från säkerhetskontrollen man kan komma.
Vi lyfter inte utan er!!! lovade jag när vi rusade iväg med våra handbagage svängande runt benen.
Klockan 17.10 satt vi alla på planet på väg hem till Sverige. Som tur var hade jag ett choklad i handbagaget som stillade den värsta hungern tills vi landade på Kastrup. Där hann vi precis skicka i oss en hamburgare och en milkshake innan tåget gick hem till Kristianstad. Det var såklart fullt och jag fick stå upp ända till Lund. Men hemma var vi i alla fall!!!
När jag äntligen fick sätta mig började jag ladda mentalt för att göra om hela konkarongen igen om 4 år för då fyller nästa dotter 15.......
Visar inlägg med etikett London. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett London. Visa alla inlägg
söndag 16 augusti 2015
lördag 15 augusti 2015
London del 4 - Med livet som insats
När vi då äntligen var på väg hem efter vår något traumatiska shoppingeftermiddag (du som inte vet vad jag pratar om får backa till gårdagens inlägg) hoppade vi på tunnelbanetåget men eftersom vi satt och pratade missade vi att hoppa av på rätt station för att kunna byta linje. Ingen fara skedd inser jag efter en snabb titt på tunnelbanekartan - det funkar med nästa station oxå, lite krångligare med det funkar. När vi kommer av på stationen är den märkligt lugn. Det visar sig att just den linjen vi skulle åka med inte går från denna station på söndagar. Stod säkert i det finstilta men vem i hela friden orkar läsa det?!?
Efter en diskussion med mannen i gul väst som med all säkerhet var stationerad där för att hjälpa förvirrade turister visar det sig att buss är bästa alternativet att ta sig hem. Buss nummer någonting som gick från busshållplats Z. När vi kom upp i det fria insåg vi att en lång promenad åt antingen höger eller vänster låg framför oss eftersom busshållplatsen vi stod vid hette I. Det kändes mest rätt att gå åt höger så vi lyfte upp våra 17 kassar och började gå på våra mycket ömma fötter.
Gudskelov var känslan att gå åt höger rätt förstod vi eftersom nästa hållplats (som låg skrämmande långt iväg!!) hette J. Plötsligt såg vi en park på vänster sida. Kunde det kanske vara Hyde Park? Det visade det sig vara och efter en titt på kartan vid ingången bestämde vi oss för att gå tvärs genom parken istället för att fortsätta leta efter rätt busshållplats. Vi bodde ju bara på andra sidan och hur bred kan en park vara?
Inte så väldigt bred faktiskt och innan vi visste ordet av var vi faktiskt på rätt sida parken!! När vi gick förbi cykeluthyrningsstället som var precis vid utgången bestämde vi oss för att gå till hotellet, vila fötterna en stund (som denna dag traskat 25 693 steg!!) och sen hyra vars en cykel. Sagt och gjort - kl 20 var vi tillbaka och några minuter senare cyklade vi iväg genom parken med livet som insats. Inte nog med att vi skulle cykla på fel sida av vägen - vi skulle även komma ihåg att titta på fel håll innan vi korsade vägen! Konstigt nog skedde ingen större katastrof förutom att det blev mörkt väldigt snabbt! Det kändes plötsligt lite läskigt och vi började dra oss mot utgången. Jag ganska villigt , Julia väldigt motvilligt. Men eftersom vi till och med blev varnade att stanna för länge av en ung kille som var ute och joggade var det jag som vann diskussionen om huruvida vi skulle stanna kvar i parken eller inte.
Med löfte om att återvända dagen efter och då cykla runt hela parken fick jag äntligen min modiga men ack så naiva 14-åriga dotter på bättre tankar!
Sagt och gjort på måndagsmorgonen hämtade vi ut vars en cykel igen och cyklade runt hela Kensington Gardens/Hyde Park. Med jämna mellanrum stannades det för fotografering och det hela klarades av på mindre än två timmar. Resten av dagen ägnades åt Covent Garden, Soho, Piccadilly, Chinatown, Buckingham Palace och med all säkerhet några andra ställen oxå. På kvällen såg vi musikalen Wicked - den var helt fantastisk!!
Om du orkar läsa mer om vår Londonresa kan du komma tillbaka i morgon då jag berättar om vår mycket dramatiska hemfärd!
Efter en diskussion med mannen i gul väst som med all säkerhet var stationerad där för att hjälpa förvirrade turister visar det sig att buss är bästa alternativet att ta sig hem. Buss nummer någonting som gick från busshållplats Z. När vi kom upp i det fria insåg vi att en lång promenad åt antingen höger eller vänster låg framför oss eftersom busshållplatsen vi stod vid hette I. Det kändes mest rätt att gå åt höger så vi lyfte upp våra 17 kassar och började gå på våra mycket ömma fötter.
Gudskelov var känslan att gå åt höger rätt förstod vi eftersom nästa hållplats (som låg skrämmande långt iväg!!) hette J. Plötsligt såg vi en park på vänster sida. Kunde det kanske vara Hyde Park? Det visade det sig vara och efter en titt på kartan vid ingången bestämde vi oss för att gå tvärs genom parken istället för att fortsätta leta efter rätt busshållplats. Vi bodde ju bara på andra sidan och hur bred kan en park vara?
Inte så väldigt bred faktiskt och innan vi visste ordet av var vi faktiskt på rätt sida parken!! När vi gick förbi cykeluthyrningsstället som var precis vid utgången bestämde vi oss för att gå till hotellet, vila fötterna en stund (som denna dag traskat 25 693 steg!!) och sen hyra vars en cykel. Sagt och gjort - kl 20 var vi tillbaka och några minuter senare cyklade vi iväg genom parken med livet som insats. Inte nog med att vi skulle cykla på fel sida av vägen - vi skulle även komma ihåg att titta på fel håll innan vi korsade vägen! Konstigt nog skedde ingen större katastrof förutom att det blev mörkt väldigt snabbt! Det kändes plötsligt lite läskigt och vi började dra oss mot utgången. Jag ganska villigt , Julia väldigt motvilligt. Men eftersom vi till och med blev varnade att stanna för länge av en ung kille som var ute och joggade var det jag som vann diskussionen om huruvida vi skulle stanna kvar i parken eller inte.
Med löfte om att återvända dagen efter och då cykla runt hela parken fick jag äntligen min modiga men ack så naiva 14-åriga dotter på bättre tankar!
Sagt och gjort på måndagsmorgonen hämtade vi ut vars en cykel igen och cyklade runt hela Kensington Gardens/Hyde Park. Med jämna mellanrum stannades det för fotografering och det hela klarades av på mindre än två timmar. Resten av dagen ägnades åt Covent Garden, Soho, Piccadilly, Chinatown, Buckingham Palace och med all säkerhet några andra ställen oxå. På kvällen såg vi musikalen Wicked - den var helt fantastisk!!
Om du orkar läsa mer om vår Londonresa kan du komma tillbaka i morgon då jag berättar om vår mycket dramatiska hemfärd!
fredag 14 augusti 2015
London del 3 - Vilse i pannkakan
På söndagen stod Madame Tussauds på schemat och vi gick upp extra tidigt för att hänga på låset och på så sätt slippa de värsta köerna. Vår plan lyckades - vi behövde endast köa cirkus 15 minuter och väl inne var det fritt fram att bara mingla med alla kändisar!!
Du kanske tror att du lägger märke till en viss skillnad på vilka stjärnor jag ville bli fotad med och vilka Julia ville fotad med men det är bara inbillning från din sida. Skulle jag fastnat på 90-talet?!? Skulle inte tro det va?!?
Efter avklarat kändismingel var det dags att återvända till Oxford Street. Jag påpekade för Julia att detta var sista dagen som gick åt till shopping så hon fick välja ut vilka butiker hon helst ville gå in i. Vi hade papper och penna med oss så samtidigt som vi betade av de sista butikerna på vänster sida om gatan skrev jag ner namnen på de butiker som skulle klaras av på höger. När vi äntligen kom till slutet av gatan gick vi således över på andra sidan gatan för att arbeta oss tillbaka.
Jag var vid detta laget sjuuuukt trött på att shoppa och strök gladeligen butik efter butik så fort vi lämnat dem. När det bara var fyra butiker kvar på listan var jag så taggad på att det skulle ta slut att jag strök över Bershka så fort vi klev innanför dörren. Jag insåg att detta var ännu en affär med hög hip-hop-musik och trumpna biträden så jag frågade Julia om det var OK att jag gick i förväg till en souvenirbutik lite längre bort för att köpa en t-shirt till Pontus. Hon lovade att hon inte skulle lämna butiken och jag gick lättad ut på trottoaren.
På väg tillbaka tog jag upp lappen för att kolla vilken butik jag hade lämnat min 14-åriga dotter i. Vi hade ju de två senaste dagarna besökt kanske 100 butiker och för mig såg de flesta likadana ut.
En titt på lappen informerade mig om att det var Mango jag skulle gå in i. Jag gick en vända på första våningen utan att hitta henne. Jag tog trappan upp på andra våningen utan att hitta henne. Jag tog ännu en trappa upp till tredje våningen bara för att konstatera att hon inte var där heller. Jag återvände till första våningen och gjorde om hela proceduren igen med den skillnaden att jag gick in och kallade på henne utanför provrummen utan att få svar.
När jag för tredje gången återvände till markplan för att börja om igen började jag få lite ont i magen. En titt i min handväska bekräftade det jag redan visste - hennes mobiltelefon låg där eftersom hennes små skinnshorts inte hade några fickor.
När jag för fjärde gången återvände ner frågade vakten som stod i dörren om jag letade efter någon. Jag bekräftade att min dotter var försvunnen och han kallade genast på sin kollega i sin walkie-talkie. De förhörde sig på hur hon såg ut och började leta genom affären även de. Vid detta laget var jag ganska upprörd så jag gick ut på trottoaren för att ta en nypa luft. När jag tittar på affären bredvid - Bershka - slår det an en sträng i mig och jag går in där för att titta efter Julia. Kanske var det där jag lämnade henne tänkte jag när jag letade genom första och andra våningen utan en skymt av hennes nya Obey-keps. På väg ut igen så jag att det även fanns en bottenvåning och det första jag ser när jag kommer ner för trappan är Julia som sitter och provar skor. Jag blir så lättad när jag ser henne att jag brister ut i gråt. Hon tittar lite generat på mig och undrar vad som hänt. Nog för att hon tyckte det var länge sen vi sågs - typ 45 minuter - men att gråta var väl lite att ta i?!?
Jag hasplade hulkande ur mig vad som hänt och kände mig som en idiot som inte kom ihåg vilken affär jag lämnat min dotter i. Allt för att jag var så ivrig att stryka ännu en affär från listan (och för att jag tydligen inte har så många hjärnceller....)
När vi kom in på Mango mötte vi såklart först den ena vakten som sken upp när han såg att jag hittat min "försvunna" dotter. Han kom fram till oss och innan jag ens hade hunnit öppna munnen gav han Julia ett långt förmaningstal om att hon inte fick skrämma sin mamma på det viset och att det inte alls var snällt av henne att lämna affären trots att vi kommit överens om att hon skulle stanna. Han spatserade vidare innan jag fått förklara hur det egentligen låg till och sekunden därpå kom den andra vakten fram och höll ungefär samma förmaningstal till min nu ganska generade dotter. Jag fick inte en syl i vädret men upplyste i alla fall hans ryggtavla när även han ilade vidare att "It was kind of my fault....."
De två sista butikerna klarades av utan några som helst problem men vi lyckades att råka ut för ännu incident på hemvägen. Den tror jag dock att ni inte orkar läsa om idag så den sparar jag till i morgon!
Du kanske tror att du lägger märke till en viss skillnad på vilka stjärnor jag ville bli fotad med och vilka Julia ville fotad med men det är bara inbillning från din sida. Skulle jag fastnat på 90-talet?!? Skulle inte tro det va?!?
Efter avklarat kändismingel var det dags att återvända till Oxford Street. Jag påpekade för Julia att detta var sista dagen som gick åt till shopping så hon fick välja ut vilka butiker hon helst ville gå in i. Vi hade papper och penna med oss så samtidigt som vi betade av de sista butikerna på vänster sida om gatan skrev jag ner namnen på de butiker som skulle klaras av på höger. När vi äntligen kom till slutet av gatan gick vi således över på andra sidan gatan för att arbeta oss tillbaka.
Jag var vid detta laget sjuuuukt trött på att shoppa och strök gladeligen butik efter butik så fort vi lämnat dem. När det bara var fyra butiker kvar på listan var jag så taggad på att det skulle ta slut att jag strök över Bershka så fort vi klev innanför dörren. Jag insåg att detta var ännu en affär med hög hip-hop-musik och trumpna biträden så jag frågade Julia om det var OK att jag gick i förväg till en souvenirbutik lite längre bort för att köpa en t-shirt till Pontus. Hon lovade att hon inte skulle lämna butiken och jag gick lättad ut på trottoaren.
På väg tillbaka tog jag upp lappen för att kolla vilken butik jag hade lämnat min 14-åriga dotter i. Vi hade ju de två senaste dagarna besökt kanske 100 butiker och för mig såg de flesta likadana ut.
En titt på lappen informerade mig om att det var Mango jag skulle gå in i. Jag gick en vända på första våningen utan att hitta henne. Jag tog trappan upp på andra våningen utan att hitta henne. Jag tog ännu en trappa upp till tredje våningen bara för att konstatera att hon inte var där heller. Jag återvände till första våningen och gjorde om hela proceduren igen med den skillnaden att jag gick in och kallade på henne utanför provrummen utan att få svar.
När jag för tredje gången återvände till markplan för att börja om igen började jag få lite ont i magen. En titt i min handväska bekräftade det jag redan visste - hennes mobiltelefon låg där eftersom hennes små skinnshorts inte hade några fickor.
När jag för fjärde gången återvände ner frågade vakten som stod i dörren om jag letade efter någon. Jag bekräftade att min dotter var försvunnen och han kallade genast på sin kollega i sin walkie-talkie. De förhörde sig på hur hon såg ut och började leta genom affären även de. Vid detta laget var jag ganska upprörd så jag gick ut på trottoaren för att ta en nypa luft. När jag tittar på affären bredvid - Bershka - slår det an en sträng i mig och jag går in där för att titta efter Julia. Kanske var det där jag lämnade henne tänkte jag när jag letade genom första och andra våningen utan en skymt av hennes nya Obey-keps. På väg ut igen så jag att det även fanns en bottenvåning och det första jag ser när jag kommer ner för trappan är Julia som sitter och provar skor. Jag blir så lättad när jag ser henne att jag brister ut i gråt. Hon tittar lite generat på mig och undrar vad som hänt. Nog för att hon tyckte det var länge sen vi sågs - typ 45 minuter - men att gråta var väl lite att ta i?!?
Jag hasplade hulkande ur mig vad som hänt och kände mig som en idiot som inte kom ihåg vilken affär jag lämnat min dotter i. Allt för att jag var så ivrig att stryka ännu en affär från listan (och för att jag tydligen inte har så många hjärnceller....)
När vi kom in på Mango mötte vi såklart först den ena vakten som sken upp när han såg att jag hittat min "försvunna" dotter. Han kom fram till oss och innan jag ens hade hunnit öppna munnen gav han Julia ett långt förmaningstal om att hon inte fick skrämma sin mamma på det viset och att det inte alls var snällt av henne att lämna affären trots att vi kommit överens om att hon skulle stanna. Han spatserade vidare innan jag fått förklara hur det egentligen låg till och sekunden därpå kom den andra vakten fram och höll ungefär samma förmaningstal till min nu ganska generade dotter. Jag fick inte en syl i vädret men upplyste i alla fall hans ryggtavla när även han ilade vidare att "It was kind of my fault....."
De två sista butikerna klarades av utan några som helst problem men vi lyckades att råka ut för ännu incident på hemvägen. Den tror jag dock att ni inte orkar läsa om idag så den sparar jag till i morgon!
torsdag 13 augusti 2015
London del 2 - Shop til you drop
Andra dagen stod shopping på schemat. Julia har sparat sen den dagen jag berättade för henne att vi skulle åka till London när hon fyllde 15 och lyckats spara ihop 4 300:- som brände i plånboken. Hon älskar mode - kläder, smycken, skor och allt annat som man möjligtvis kan ha på sin kropp.
Vi hade bestämt att vi skulle börja på Primark och efter att ha virrat runt lite grann på Oxford Street låg det plötsligt rakt framför oss. X antal timmar senare visade det sig att jag som inte skulle ha något direkt gick från kassan med två stora papperskassar medans min shoppinggalna dotter bara fick en. Fast å andra sidan handlade hon mest smycken och de tar ju inte så stor plats.
Om ni inte visste det kan jag berätta att Oxford Street är en väldigt lång gata och när när butikerna började stänga hade vi inte ens klarat av hälften. Dock hade Julia gjort några riktigt bra affärer eftersom det visade sig att hon var en rackare på att pruta med hjälp av sitt söta ansikte och sin blyga framtoning.
Redan tidigt på dagen började Julia klaga på att hon hade ont i fötterna. Jag hade ju som vanligt min Fitbit på handleden och konstaterade att vi gått drygt 17 000 steg. Det är ju ungefär vad jag traskar en lång dag på jobbet men jag tvivlar på att Julia ens kommit upp i 1 700 steg per dag denna sommar!!
Här och var på trottoarerna satt olika levande statyer och Julia blev djupt imponerad av denna man som tycktes sitta i luften. Hon fotade honom från alla möjliga vinklar och till sist drog han henne intill sig och visade att jag skulle fota dem tillsammans. Hon berättade senare att vad han hade viskat i hennes öra. "By the way - you are very pretty!!"
Något längre fram såg vi en ny staty som Julia var helt övertygad var av sten. Jag log mot henne och vände mig om mot statyn som plötsligt skrattade tillbaka. Antagligen för att visa att han inte var av sten. För inte kan jag ha sett så rolig ut att han inte kunde hålla sig för skratt?!?
Eftersom ni läste så himla mycket igår blir det lite mindre av den varan i dag.
I morgon däremot blir det åter ett långt inlägg eftersom söndagen var en oerhört händelserik dag!
Redan tidigt på dagen började Julia klaga på att hon hade ont i fötterna. Jag hade ju som vanligt min Fitbit på handleden och konstaterade att vi gått drygt 17 000 steg. Det är ju ungefär vad jag traskar en lång dag på jobbet men jag tvivlar på att Julia ens kommit upp i 1 700 steg per dag denna sommar!!
Här och var på trottoarerna satt olika levande statyer och Julia blev djupt imponerad av denna man som tycktes sitta i luften. Hon fotade honom från alla möjliga vinklar och till sist drog han henne intill sig och visade att jag skulle fota dem tillsammans. Hon berättade senare att vad han hade viskat i hennes öra. "By the way - you are very pretty!!"
Något längre fram såg vi en ny staty som Julia var helt övertygad var av sten. Jag log mot henne och vände mig om mot statyn som plötsligt skrattade tillbaka. Antagligen för att visa att han inte var av sten. För inte kan jag ha sett så rolig ut att han inte kunde hålla sig för skratt?!?
Eftersom ni läste så himla mycket igår blir det lite mindre av den varan i dag.
I morgon däremot blir det åter ett långt inlägg eftersom söndagen var en oerhört händelserik dag!
onsdag 12 augusti 2015
London del 1 - The worrying kind
Ni hade kanske inte trott att ni skulle få vänta så här länge med att få läsa om min och dotterns resa till London men så blev det. Vi gjorde så väldigt mycket grejer och tog så väldigt mycket bilder så jag tänker beta av en dag i taget. För enkelhetens skull tänkte jag börja med dag 1.
För att få den där sista dagen att gå, när nerverna ligger lite utanpå och man bara kollar att allt är nedpackat stup i kvarten lämnade vi hemmet vid lunchtid och körde på en liten utflykt. Efter diverse villospår hamnade vi hos Åsa och Jonas med familj där vi hade en trevlig långfika i deras trädgård. Lite hastigt och lustigt bestämdes det att vi fortsatte kvällen på Jägersbo camping med god mat och dryck och därför blev klockan typ 22 innan vi kom hem. Lite senare än vi tänkt men vi hade ju så trevligt!!
Efter en sista titt i resväskan och lite packning av sista-minuten-sakerna hann vi med dryga två timmars sömn innan det var dags att ta oss till Malmö.. Tidigaste tåget från Kristianstad var för sent för att hinna med flyget från Kastrup så mannen fick agera taxi och köra oss till Hyllie. Eftersom hans fot vilade något tungt på gaspedalen var vi alldeles för tidigt på plats för att ta det tåg vi tänkt ta från första början men det gick ju faktiskt ett tidigare som vi kunde ta om vi bara skyndade oss lite grann.
Jag - som aldrig åker tåg - hade fyllt på dotterns Jojo-kort och lyckades utan större problem trycka rätt på skärmen för att vi båda skulle hamna i Köpenhamn.
Men sen då?!?
Skulle det inte komma några biljetter?!?
Jo då, efter en liiiiiiten pulshöjning hittade jag en liten lucka längst ner där det låg en pappersremsa att visa upp på tåget som vi trots allt med god marginal hann med.
Incheckning och säkerhetskontroll passerades utan problem och det var ungefär så här långt jag kände mig säker på att jag visste vart vi skulle och vad som skulle hända. Jag är av naturen en väldigt orolig person och när jag utsätts för saker jag känner är lite utanför min förmåga snurrar gärna tankarna igång. Jag är absolut inte så orolig att det hämmar mig men visst hade jag gärna sluppit att bekymra mig om ditt och datt för att istället bara bestämma att allt ordnar sig. Mitt största orosmoment med denna tripp var ju det där med lokalsinnet.....
I vilket fall som var det nu hög tid för frukost och den skulle intagas på Starbucks - det hade dottern bestämt långt innan vi bokade resan och så fick det bli.
Flyget lyfte på utsatt tid och i samband med den började jag oroa mig för att vi inte skulle hitta busshållplatsen när vi landade. Jag hade - ordentlig som jag är - köpt bussbiljetter i god tid innan avresedatum. I för god tid visade det sig eftersom vår flight blev ändrad och vi nu landade 15 minuter innan vår buss avgick. Biljetterna fick användas inom en 60-minutersperiod men det var bara på bokad avgång man var garanterad sittplats. Att stå upp i en timme och 40 minuter var inget som hägrade efter en tvåtimmarsnatt.....
Men (som vanligt) oroade jag mig i onödan. Busshållplatsen var direkt utanför ankomstterminalen och vi fick sittplats trots att vi fick ta en senare buss.
När vi blev avsläppta på Victoria Station köpte vi vars ett Travel Card och letade oss till rätt tunnelbanespår för att åka till hotellet och lämpa av våra väskor. Tro det eller ej men jag hittade både rätt spår (fast vi stod på fel sida till en början) och till hotellet utan att gå fel eller att fråga efter vägen en enda gång!! Heja mig!!
Sen var det lika bra att börja beta av att-göra-listan. Överst på den stod London Eye och London Dungeons. Det där hjulet syns ju överallt så det var förhållandevis lätt att hitta dit. Efter en hel del köande (typ 75 minuter) befann vi oss högt över London och dottern fotade som en galning i alla riktningar.
På grund av för lite sömn och för mycket oro hade jag vid detta laget fått lite flimmer men detta fixades snabbt till nere i fängelsehålorna. O M G vad läskigt det var där nere!! Jag blev dessutom åtalad för att vara pirat vilket kunde sopas under mattan om jag bara visade rumpan och tydligen var jag Jack the Rippers typ av kvinna så hjärtat hoppade snabbt i rätt takt igen efter några riktiga illskrik från min sida!!
Vi var mer än helnöjda med vår första dag men insåg att det där med att gå ut och äta fanns inte på kartan. Vi var alldeles för trötta. Vi bodde ju i en lägenhet så vi gled in i en affär och handlade hem för att fixa lite kvällsmat på rummet. Gissa hur förbaskad jag blev när ingen av plattorna blev mer än fisljummen?!? Jag älgade till receptionen som genast ringde efter en vaktmästare. Klockan var nu 20.30 på kvällen, jag var dötrött, ashungrig och mer än lovligt irriterad.
Efter en cirka en kvart kom en vaktmästare och vred på alla plattorna som ganska omgående blev glödheta. Det kan bero på att han vred åt vänster så långt det gick - jag hade vridit åt höger så långt det gick. Hade de bara petat dit lite siffror runt om så hade jag ju fattat att vreden tydligen är motsatta i England. Så när jag trodde att jag satte plattan på högsta värmen satte jag den i själva verket på lägsta... Shit happens och vaktmästaren hade säkert inget emot att lämna frun och TV-soffan en fredagskväll. Eller?!?
Om ni har orkat läsa ända hit så berättar jag nu att nästa inlägg antagligen kommer imorgon. Annars märker ni väl det kan jag tänka!!
För att få den där sista dagen att gå, när nerverna ligger lite utanpå och man bara kollar att allt är nedpackat stup i kvarten lämnade vi hemmet vid lunchtid och körde på en liten utflykt. Efter diverse villospår hamnade vi hos Åsa och Jonas med familj där vi hade en trevlig långfika i deras trädgård. Lite hastigt och lustigt bestämdes det att vi fortsatte kvällen på Jägersbo camping med god mat och dryck och därför blev klockan typ 22 innan vi kom hem. Lite senare än vi tänkt men vi hade ju så trevligt!!
Efter en sista titt i resväskan och lite packning av sista-minuten-sakerna hann vi med dryga två timmars sömn innan det var dags att ta oss till Malmö.. Tidigaste tåget från Kristianstad var för sent för att hinna med flyget från Kastrup så mannen fick agera taxi och köra oss till Hyllie. Eftersom hans fot vilade något tungt på gaspedalen var vi alldeles för tidigt på plats för att ta det tåg vi tänkt ta från första början men det gick ju faktiskt ett tidigare som vi kunde ta om vi bara skyndade oss lite grann.
Jag - som aldrig åker tåg - hade fyllt på dotterns Jojo-kort och lyckades utan större problem trycka rätt på skärmen för att vi båda skulle hamna i Köpenhamn.
Men sen då?!?
Skulle det inte komma några biljetter?!?
Jo då, efter en liiiiiiten pulshöjning hittade jag en liten lucka längst ner där det låg en pappersremsa att visa upp på tåget som vi trots allt med god marginal hann med.
Incheckning och säkerhetskontroll passerades utan problem och det var ungefär så här långt jag kände mig säker på att jag visste vart vi skulle och vad som skulle hända. Jag är av naturen en väldigt orolig person och när jag utsätts för saker jag känner är lite utanför min förmåga snurrar gärna tankarna igång. Jag är absolut inte så orolig att det hämmar mig men visst hade jag gärna sluppit att bekymra mig om ditt och datt för att istället bara bestämma att allt ordnar sig. Mitt största orosmoment med denna tripp var ju det där med lokalsinnet.....
I vilket fall som var det nu hög tid för frukost och den skulle intagas på Starbucks - det hade dottern bestämt långt innan vi bokade resan och så fick det bli.
Flyget lyfte på utsatt tid och i samband med den började jag oroa mig för att vi inte skulle hitta busshållplatsen när vi landade. Jag hade - ordentlig som jag är - köpt bussbiljetter i god tid innan avresedatum. I för god tid visade det sig eftersom vår flight blev ändrad och vi nu landade 15 minuter innan vår buss avgick. Biljetterna fick användas inom en 60-minutersperiod men det var bara på bokad avgång man var garanterad sittplats. Att stå upp i en timme och 40 minuter var inget som hägrade efter en tvåtimmarsnatt.....
Men (som vanligt) oroade jag mig i onödan. Busshållplatsen var direkt utanför ankomstterminalen och vi fick sittplats trots att vi fick ta en senare buss.
När vi blev avsläppta på Victoria Station köpte vi vars ett Travel Card och letade oss till rätt tunnelbanespår för att åka till hotellet och lämpa av våra väskor. Tro det eller ej men jag hittade både rätt spår (fast vi stod på fel sida till en början) och till hotellet utan att gå fel eller att fråga efter vägen en enda gång!! Heja mig!!
Sen var det lika bra att börja beta av att-göra-listan. Överst på den stod London Eye och London Dungeons. Det där hjulet syns ju överallt så det var förhållandevis lätt att hitta dit. Efter en hel del köande (typ 75 minuter) befann vi oss högt över London och dottern fotade som en galning i alla riktningar.
På grund av för lite sömn och för mycket oro hade jag vid detta laget fått lite flimmer men detta fixades snabbt till nere i fängelsehålorna. O M G vad läskigt det var där nere!! Jag blev dessutom åtalad för att vara pirat vilket kunde sopas under mattan om jag bara visade rumpan och tydligen var jag Jack the Rippers typ av kvinna så hjärtat hoppade snabbt i rätt takt igen efter några riktiga illskrik från min sida!!
Vi var mer än helnöjda med vår första dag men insåg att det där med att gå ut och äta fanns inte på kartan. Vi var alldeles för trötta. Vi bodde ju i en lägenhet så vi gled in i en affär och handlade hem för att fixa lite kvällsmat på rummet. Gissa hur förbaskad jag blev när ingen av plattorna blev mer än fisljummen?!? Jag älgade till receptionen som genast ringde efter en vaktmästare. Klockan var nu 20.30 på kvällen, jag var dötrött, ashungrig och mer än lovligt irriterad.
Efter en cirka en kvart kom en vaktmästare och vred på alla plattorna som ganska omgående blev glödheta. Det kan bero på att han vred åt vänster så långt det gick - jag hade vridit åt höger så långt det gick. Hade de bara petat dit lite siffror runt om så hade jag ju fattat att vreden tydligen är motsatta i England. Så när jag trodde att jag satte plattan på högsta värmen satte jag den i själva verket på lägsta... Shit happens och vaktmästaren hade säkert inget emot att lämna frun och TV-soffan en fredagskväll. Eller?!?
Om ni har orkat läsa ända hit så berättar jag nu att nästa inlägg antagligen kommer imorgon. Annars märker ni väl det kan jag tänka!!
onsdag 5 augusti 2015
Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge
och det får även ni göra.
Jag lovar att jag ska berätta A L L T om vår Londonresa (eftersom jag åkte med min 15-åriga dotter så kan jag ju faktiskt berätta A L L T) men jag hinner bara inte just nu.
Jag har tankat in alla de 514 bilder vi tog på mer eller mindre intressanta saker runt om i staden som sådan men en liten gallring är på sin plats innan jag laddar upp dem på bloggen.
Dessutom har jag fullt upp med att förbereda inför kvällens middag med Fia och Stefan (fast om sanningen ska fram är det Joakim som ska laga mat - jag ska bara göra sallad).
Jag har packat upp alla kläder jag köpte men nu jag måste packa igen eftersom i morgon reses det till Uddevalla för att hälsa på syster yster med familj.
Dessutom jag fått ryggskott OCH behövt köpa läsglasögon i dag. Det innebär att jag är gammal och gamla damer måste faktiskt vila ibland.
Därför får ni vänta till minst måndag innan ni får se nåt Londoninlägg här. Andra inlägg kanske droppar in.
Om tant orkar vill säga......
Jag lovar att jag ska berätta A L L T om vår Londonresa (eftersom jag åkte med min 15-åriga dotter så kan jag ju faktiskt berätta A L L T) men jag hinner bara inte just nu.
Jag har tankat in alla de 514 bilder vi tog på mer eller mindre intressanta saker runt om i staden som sådan men en liten gallring är på sin plats innan jag laddar upp dem på bloggen.
Dessutom har jag fullt upp med att förbereda inför kvällens middag med Fia och Stefan (fast om sanningen ska fram är det Joakim som ska laga mat - jag ska bara göra sallad).
Jag har packat upp alla kläder jag köpte men nu jag måste packa igen eftersom i morgon reses det till Uddevalla för att hälsa på syster yster med familj.
Dessutom jag fått ryggskott OCH behövt köpa läsglasögon i dag. Det innebär att jag är gammal och gamla damer måste faktiskt vila ibland.
Därför får ni vänta till minst måndag innan ni får se nåt Londoninlägg här. Andra inlägg kanske droppar in.
Om tant orkar vill säga......
lördag 1 augusti 2015
Hej från London!
Eftersom dottern sitter med papper och penna i högsta hugg i färd med att bocka av affärer på sin "denna-bara-måste-vi-gå-in-i-mamma-lista" passar jag på att uppdatera er lite om våra förehavanden i en av världens mest fantastiska städer.
Som jag kanske berättat för er innan glömde Gud (eller mina föräldrar eller hur det nu än funkar) installera mitt lokalsinne men trots detta kom vi fram till hotellet efter endast ett pyttelitet missöde i tunnelbanan. Det var inte jätteroligt att inse att vi stod på fel sida av spåret med våra resväskor men det blir å andra sidan inga gymtimmar i London så det var kanske lika bra att jag fick använda mina armmuskler lite extra.
Efter vi installerat oss på hotellet - vilket jag hittade DIREKT utan att varken fråga eller gå fel en enda gång - käkade vi lite lunch innan vi tog oss till London Eye och London Dungeons.
I dag har vi plågat fötter och plånbok genom att shoppa i 9 timmar (!!) men trots det hann vi bara med Portobello Market och halva Oxford Street,
Kvällens plan är att strosa lite i Hyde Park - framför allt eftersom det är helt gratis!!
Om ni tror att detta är allt jag kommer att skriva om London så tror ni helt fel. Jag lovar (om ni nu tycker att det är roligt med mina reseskildringar?!) att det kommer att bli detaljerade berättelser med foton för respektive dag men det får minsann vänta tills vi kommer hem igen!
Som jag kanske berättat för er innan glömde Gud (eller mina föräldrar eller hur det nu än funkar) installera mitt lokalsinne men trots detta kom vi fram till hotellet efter endast ett pyttelitet missöde i tunnelbanan. Det var inte jätteroligt att inse att vi stod på fel sida av spåret med våra resväskor men det blir å andra sidan inga gymtimmar i London så det var kanske lika bra att jag fick använda mina armmuskler lite extra.
Efter vi installerat oss på hotellet - vilket jag hittade DIREKT utan att varken fråga eller gå fel en enda gång - käkade vi lite lunch innan vi tog oss till London Eye och London Dungeons.
I dag har vi plågat fötter och plånbok genom att shoppa i 9 timmar (!!) men trots det hann vi bara med Portobello Market och halva Oxford Street,
Kvällens plan är att strosa lite i Hyde Park - framför allt eftersom det är helt gratis!!
Om ni tror att detta är allt jag kommer att skriva om London så tror ni helt fel. Jag lovar (om ni nu tycker att det är roligt med mina reseskildringar?!) att det kommer att bli detaljerade berättelser med foton för respektive dag men det får minsann vänta tills vi kommer hem igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
