Jag har sagt det innan och jag säger det igen. I mitt nästa liv ska jag bli man.

Jag vet inte om jag sagt detta innan men på torsdag åker jag och Linda till Playa del Ingles. Tyvärr är det ganska dåligt väder där nere vilket absolut INTE gör det lättare att packa. Jag får typ ångest över min packning varje gång vi ska på semester. Den har blivit bättre i takt med att barnen växt (vilket innebär att jag inte behöver ha ångest för 4 packningar!!) men den är fortfarande inte rolig. Jag fyllde med lätthet hela resväskan i onsdags när jag provpackade och då packade jag BARA kläder. Inte hygienartiklar, skor och annat som måste med utan alltså enbart kläder. För om det är kallt på kvällarna kräver det ju en outfit men om det är varmt en annan. Likadant på dagarna. Och om jag ska ha den klänningen måste jag ju ha den koftan och den blusen matchar de shortsen..... Ja du fattar.

I torsdags kom jag att prata med en kund som skulle åka på 2 veckors semester på lördag (alltså idag) och hade inte ens börjat att packa. Han (för givetvis var det en HAN) tänkte dessutom bara åka med handbagage!!! Han berättade nöjt att när hans fru skulle stå och vänta vid bagagebandet skulle han strutta ut från flygplatsen med sitt bagage i handen. Han såg dock lite mindre nöjd ut när jag upplyste honom om att han ändå inte kunde åka någonstans innan hans fru fått sin resväska. Och alla andra eftersom transferbussen inte kör förrän alla är med. Men det är klart - han slipper ju trängas vid bagagebandet vilket alla gör trots ovan nämnda argument.

Är du duktig på att packa? Berätta gärna dina bästa tips! 

Nu är det snart slut på sötebrödsdagarna!

För första gången på flera år har inte min sommarsemester varit totalt uppbokad. Samtidigt som det såklart varit väldigt skönt har det också varit väldigt jobbigt. Jag hade oerhört svårt att varva ner min första semestervecka och försökte febrilt fylla dagarna med mer eller mindre meningsfulla saker att göra. Andra veckan gick lite bättre - tror att jag lyckades att göra ingenting en dag eller två. Tredje veckan gick riktigt bra och nu när jag är inne på fjärde veckan känns det helt OK att inte göra någonting alls. Idag började mina ungdomar i skolan så idag var jag helt själv för första gången på hela semestern och jag har bortsett från ett träningspass i förmiddags inte gjort någon nytta alls!! Och det utan dåligt samvete!
Fast i morgon - min allra sista semesterdag för denna sommaren - har jag planer. Roliga planer. Jag tror att jag roat mig på detta utflyktsmål varje semester denna sidan det nya milleniet. Någon som kan gissa vad jag ska göra??

Även semestervecka nr 2 presenteras med hjälp av skyltar :-)

Så här halvvägs genom semestern känner jag hur jag börjar varva ner så nästa vecka kan jag kanske rent utav NJUTA av att vara ledig. Nu försöker jag mest fylla dagarna med saker att göra.....

Måndagsskyltar från vår vandring på Söderåsen:

Tisdagsskylt från min kiropraktor:

Onsdagsskylt från svärisarnas bostadsområde:

Torsdagsskyltar från Jamboreen:

Fredagsskylt från mitt poolparty:

Ja jag skyltar med att vi har en pool alltså ;-)

Lördagsskylt från kräftskivan hos Thomas och Karin:

Jag fick ett mus-kelknutteglas som jag fyllde med alkoholfritt hela kvällen.

Och sist men inte minst dagens bild - mina loppisfynd! Jag var på jakt efter 3 specifika böcker - jag hittade två av dem - och några till ;-)

Som vanligt är det BP som styr upp det här med skyltarna!

Det är inte utan att jag längtar till sommaren just nu......

 Min fina vän Susanne har en fotoutmaning med ett nytt tema varje vecka och såklart vill jag vara med och visa lite bilder. Hela datorn är ju full med bilder så det kommer säkert att gå bra att hitta någon som passar alla de finurliga ord som Susanne har kommit på. Och för tillfället har jag ju dessutom all tid i världen (typ) att hitta dem. Veckans ord är 

❦  Ovan ❦

och mina (o)vana trogen visar jag fyra bilder på temat. Och såklart finns det en gemansam nämnare i alla bilderna

     

Jag, min man Joakim och yngsta med huvudet ovan vattenytan på Fuerteventura

Jag är högt ovan mark i ett torn i Prag.

Min son Pontus i Stockholm. Resten av familjen är lite ovan ;-)

Min äldsta dotter Julia i London Eye högt ovan Themsen

Min yngsta dotter Alice i slänggungorna på Liseberg högt ovan mark

Och förutom den ganska solklara ;-) tråden familjen är alla bilderna tagna på en semester ♥ Och en sån skulle jag verkligen behöva åka på nu - jag känner mig helt urlakad efter gårdagens prövningar.

Än en gång TACK för all uppmuntran ♥♥

Tacksamma måndag utgår idag....

och istället får ni en bildkavalkad från helgens Stockholmstjejresa.
Vi bodde centralt på Comfort Hotel - först blev vi lite förskräckta över de små rummen men eftersom det var rent och fräscht med väldigt sköna sängar kom vi snart över detta. 

Vi hade två rum men såklart ville vi umgås lite oxå. Eftersom det var lite ont om sittplatser fick vi utnyttja alla möjligheter till att sitta!!

På fredagkvällen åt vi på Pytterian - det blev en smarrig bit lax med en fantastiskt god bea med sikrom :-)

Eva fick ett nytt huvud :-)

Lördagen gick (såklart) åt till att shoppa och på kvällen bar det av till Wallmans salonger för underhållning i världsklass!!

På söndagsmorgonen på väg ner till frukost såg vi att några på tredje våningen nog blivit ovänner framåt småtimmarna......

På söndagen blev det åter lite shopping. Tyvärr fanns det inte plats i resväskan - annars hade jag nog köpt en båt eller två.

Något som jag verkligen köpte var detta vackra timglas. Sanden tar en kvart på sig att rinna genom och det blir ju en lagom stund för avslappning. Målet är ju att inte ens titta efter hur mycket sand det är kvar men det kräver nog lite övning.....

Dessa kloka kort ska jag rama in och sätta upp på min fotovägg vid min säng!

 Såklart fotade jag massa skyltar men de får vänta tills på söndag!!

Hoppas du har en riktigt mysig måndag kväll ♥

De får väl dela med sig eller??

Veckan innan vi skulle åka till Stockholm brann det ju för fullt på Kungliga konsthögskolan på Skeppsholmen. Och eftersom vi bodde just på Skeppsholmen när vi var i huvudstaden var jag ju tvungen att gå dit och ta en titt.

Det var inte lätt att få en bild där det syntes att taket var borta men eftersom man ser himlen genom fönsterna på översta våningen fattar man ju att det regnar in där uppe.

Och några hundra meter bort hittade jag det här.

Ett nytt tak.
Fast det skulle inte vara på konsthögskolan utan på Moderna Museet. Undrar om konsthögskolan får ärva det gamla?? För visst ska man dela med sig till dem som inte har så bra som en själv??

PS. Du glömmer väl inte bort att gissa på dagens bild?!

Äntligen lyckades jag

göra det lite svårt för er!!
Fast dock inte för min storasyster som sett föremålet på veckans Guess What bild tusentals gånger och därför såklart gissade helt rätt och får tre poäng.
Miss Borgie får ett poäng för att hon var nära och likadant får Jeanette som ju egentligen hade helt rätt med sitt svar "en sån där man skruvar fast glödlampan i"
För visst skruvar man en lampa i....

belysningen på mitt piano!!

För övrigt är det full aktivitet här hemma med resväskor som ska packas och kläder som ska hittas/tvättas/strykas. För i morgon bitti bär det av till Stockholm för större delen av familjen. Grabben stannar hemma med mormor och vaktar huset när vi drar till huvudstaden där tjejerna ska titta på Justin Bieber. Och såklart blir det ett besök hos min soulsister Susanne ♥

Så något från mig blir det kanske inte de närmaste dagarna. Inte för att ni kommer att märka någon skillnad......

Recension av en tågvagn eller Sleepless in Glimminge

I år var det männens tur att bestämma vad som skulle hända på den årliga utflykten med våra goda vänner Thomas och Carola så jag hade således inte den blekaste aning om vart vi skulle och vad vi skulle göra. Jag fick besked om att ha på/med oömma kläder och tillräckligt med grunkor för att sova borta.

Första stoppet blev en härlig lunch i Broby hembygdspark. Thomas hade fixat en smarrig lunch helt i min smak!

Sen blev jag och Carola avsläppta vid Karins Damshop där de lämpligt nog hade 70% på reapriset. När männen fixade fika (fast det visste vi ju inte då) fixade jag en ny snygg blus till min garderob!

Fikan var även den helt i min smak men var den intogs har jag redan glömt. Det var på en camping vid en sjö i alla fall.

Efter intagen fika var det dags för äventyr i form av dressin! Männen konstaterade nöjt hur roligt det skulle bli att se mig och Carola svettas lite grann! Ja ni ser ju själva på bilden nedan hur nöjde de var - fast jag gillar ju att träna så jag var oxå ganska nöjd!

Efter några kilometers trampande var det dags att ta oss till vårt natthärbärge.

Ja det ser väl trevligt ut tänker ni men skenet kan bedra. Själva idén är ju väldigt bra men det hade varit betydligt trevligare om det varit någorlunda rent och fräscht. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Joakim och Thomas hade valt att få hytter i 1:a klass och vi blev anvisade till rätt vagn. Det var bara vi som hade bokat 1:a klass så vi fick välja fritt bland de tre hytterna. När jag klev in i vagnen försökte jag att ignonera den allt annat än angenäma lukten som slog emot mig. Att välja hytt var som att välja mellan pest och kolera så jag valde den som luktade minst äckligt. Och som låg längst bort från toaletten som stank som en död skunk. Köket var i alla fall hyfsat rent och vi vågade sätta in vår mat i kylskåpet utan att riskera dödliga bakterier. Jag funderade på hur det såg ut i de andra sovvagnarna om det här var 1:a klass.....

Kvällen spenderades utomhus och vi åt en härlig kvällsmat som min Joakim var ansvarig för. Riktigt gott var det oxå!

Till sist fanns det inget annat val än att krypa till kojs - första gången jag har verkligen kröp till en riktig koj - och jag valde understa kojen. Jag började nästan gråta när jag såg undersidan av Joakims madrass - den var full med stora fläckar som jag inte ens vill veta var de kom ifrån - och jag funderade på om jag ens vågade ta hem sängkläderna igen. Efter bara några minuter i kojen började det klia över hela kroppen och jag funderade på gå ut och lägga mig i bilen. Jag pluggade i mina lurar och försökte somna till min ljudbok. Det gick inte så bra.

Kl 01,40 vräktes dörren till vår tågvagn upp och någon stormade in på toaletten. Det fanns en annan toalett lite längre bort som var förhållandevis fräsch och jag kunde för mitt liv inte förstå att någon frivilligt valde stinkbomben i vår vagn. Några minuter klampar personen i fråga förbi vår hytt igen, går in i köket och börjar slamra med något en stund för att sedan försvinna igen. Jag förnimmer en stank som inte är av denna värld och inser att personen i fråga lämnat toadörren öppen. Jag smyger ut för att stänga den och schasar samtidigt ut katten som går och mjauar i korridoren.

Jag återvänder till min koj och försöker återigen att somna. Kl 03 är jag fortfarande vaken och hör hur dörren till tågvagnen vräks upp igen och klampande steg stormar förbi vår hytt och in på toaletten. Personen i fråga stannar några minuter inne på toa och jag hör till min lättnad hur hen stänger toadörren denna gången vilket innebär att jag inte behöver gå upp för att stänga. Men jag fick å andra sidan gå upp för att schasa ut katten som kom in igen eftersom vår toagäst glömde att stänga ytterdörren......

Kl 04.50 är det dags för ännu en toagäst - antagligen samma - och jag har vid detta laget gett upp alla försök till att få någon sömn. Framåt morgontimmarna slumrade jag lite till och från men det var nog inte så mycket att hurra för.

Efter en stadig frukost gav vi oss ut på Helge Å med två kanoter och det blev som lite plåster på såren för en natt som kommer att gå till världshistorien.

Nästa år bestämmer jag och Carola så då blir det nog lyxhotell!!

Tja tja bloggen!!

I det riktiga livet plockas det blåbär och lyssnas på rastlös dotter som inte har något att göra.
Det tränas och tittas på film när det regnar.
Det stannas uppe sent på kvällarna och gås på långpromenader med goda vänner.
Det sovs länge på morgnarna och badas i poolen när man är varm.
Det lagas mat och tittas på Homeland.
Det kämpas med att inte känna den där inre stressen som var borta ett tag men som nu har flyttat in igen och tar om möjligt ännu större plats än vad den gjorde innan vilket resulterar i svullen mage och illamående på köpet.
Och sen händer det en hel del saker till på det där som kallas semester.
Här i Blogglandia händer det inte så värst mycket däremot.
Men nu vet ni att jag lever i alla fall.

Jag var låååångt före Tv4!!

I lördags var jag ju som bekant på oktoberfest vilket innebar att jag inte kunde se ett av mina absoluta favoritprogram på TV. Därför passade det ju ypperligt att Så mycket bättre gick i repris i söndags när jag var lite seg och inte orkade göra alltför många knop innan det var tid att åka till jobbet.
Min favorit var helt klart Miriams version av Sista morgonen och när jag hörde den kastades jag tillbaka till 1989.......

Jag var 15 år och det var vår första utlandssemester. Min pappa - som var livrädd för att flyga - löste problemet med att åka till Grekland och hälsa på sin storasyster genom att köpa en gul Wolkswagenbuss och så körde vi helt sonika hela vägen till Grekland! Två vuxna, två tonåringar och två barn ytterligare under 10 år. Bara resan ner var ett äventyr!!

När vi kom till den grekiska gränsen insåg pappa att lappen med hans storasysters telefonnummer låg kvar hemma på skrivbordet men tack vare hans fenomenala sifferminne löste det sig i alla fall!
Medan vi väntade på att bli upphämtade av min faster och farbror fick jag en persika av en flirtig tulltjänsteman och jag höll på att skämmas ögonen ur mig när pappa sträckte fram händerna med en frågande min varför inte han fick någon?!

Vi tillbringade någon dag i Thessaloniki innan vi körde till Halkidiki där både vi och min fasters familj spenderade två veckor (om inte mitt minne sviker mig helt) med sol, bad och utflykter.

På restaurangen som låg mellan vårt lägenhetsområde och stranden jobbade en kille som hette Ivos. Honom blev jag jättekär i!! Sådär jättekär som du bara kan bli när du är 15!! Vi träffades varje kväll, han bjöd på nutellafyllda crepes som lagades i gatustånden, vi satt på stranden och pratade om allt och ingenting. En kväll gick vi hem till honom och jag hade med mig ett kassettband med lite blandad musik. Jag minns att han särskilt gillade Sista morgonen med Niklas Strömstedt och jag gjorde mitt bästa för att berätta vad den handlade om. Han skrattade gott när jag kom till delen med den överkörda fågeln och jag måste erkänna att även om jag var först med idén så gjorde Miriam en så mycket bättre översättning än mig!!

Jag, mina syskon och mina två kusiner

London del 5 - Excuse me - I´m about to have a heartattack!!

Sista dagen var planen att strosa runt och fördriva tiden tills det var dags att åka till flygplatsen. Timmarna försvann snabbt och lätt i St James Park och på en liten lunchrestaurang där vi åt fish & chips.
I god tid tog vi bussen till Victoria Station. Vi valde bussen för att slippa bära våra fyra tunga resväskor i trapporna ner till tunnelbanan. Vi hade gott om tid på oss att hitta till busstationen och hade med all säkerhet hunnit dit om det bara hade funnits lite bättre skyltar. Hela kvarteret runt stationen höll på att byggas om så det var avstängt lite här och var samt höga masonitväggar runt om trottoaren så man såg ju inte direkt vart man var på väg.

När vi äntligen hittade rätt - och det tack vare en hjälpsam konstapel - var klockan 13.59. Bussen skulle gå 14.00 och enligt biljetten skulle man infinna sig minst 10 minuter innan. Vi rusade längst bort (för naturligtvis var det från den fickan vår buss skulle gå) och hoppades på det bästa. Till min stora lättnad stod bussen kvar och efter lite lirkande med den sura busschauffören fick vi lasta in våra väskor och följa med. Enligt biljetten skulle resan ta 1 timme och 20 minuter vilket innebar att vi skulle vara på flygplatsen 15.20. Vårt flyg hem till Sverige gick 17.10 så det klaffade ju perfekt. Vi skulle antagligen även hinna stoppa i oss något ätbart oxå.

När bussen var framme vid flygplatsen lastade vi av vårt bagage och gick in för att leta upp vår incheckningsdisk. Vi ställde oss i den långa kön utan att känna någon stress. När vi var nästan ända framme ställer sig kvinnan bakom disken upp och vrålar: ANY PASSENGERS FOR COPENHAGEN?!?! Jag och ytterligare ett 10-tal personer bakom oss viftar frenetiskt med våra boardingpass och vi blir framkallade längst fram i kön. Your gate closes in 15 minutes - please go straight to the gate!!! säger kvinnan när vi checkat in vårt bagage. En titt på klockan får mitt hjärta att hoppa upp i halsgropen - bussen måste ha tagit nästan två timmar på sig eftersom klockan nu är 16.25!! Vi rusar upp till säkerhetskontrollen bara för att inse att det är kört. Där står ett hundratal personer i kö och vi kommer aldrig att hinna. Längre bak i kön ser jag en familj som ser svensk (och stressad ut) så jag frågar om även de ska till Köpenhamn. De nickar febrilt med panik i blicken. Tror ni att planet väntar på oss? frågar jag som aldrig någonsin har varit i denna situationen innan. Det trodde de inte.

Jag kallar till mig en säkerhetskille, informerar honom att I´m about to have a heartattack!!, visar honom våra boardingpass varpå han öppnar ett sånt där textilband och låter oss alla gå förbi hela kön och direkt fram till säkerhetskontrollen. Jag och föräldrarna i den svenska familjen småsnackar lite för att låtsas att vi är lugna och jag ser att de reser med tre barn som ser ut att vara under 10 alla tre. Två killar och en tjej som har Downs syndrom. Och det är när Elsa (som dottern hette) går genom larmbågarna som genast börjar tjuta det blir riktigt jobbigt. Säkerhetspersonalen vill såklart visitera henne och det tycker inte alls hon var någon vidare bra idé!!
Håller ni planet till oss?!? skriker den nu gråtfärdiga mamman efter mig och Julia när vi rusar mot gate 26 som såklart ligger så långt från säkerhetskontrollen man kan komma.
Vi lyfter inte utan er!!! lovade jag när vi rusade iväg med våra handbagage svängande runt benen.

Klockan 17.10 satt vi alla på planet på väg hem till Sverige. Som tur var hade jag ett choklad i handbagaget som stillade den värsta hungern tills vi landade på Kastrup. Där hann vi precis skicka i oss en hamburgare och en milkshake innan tåget gick hem till Kristianstad. Det var såklart fullt och jag fick stå upp ända till Lund. Men hemma var vi i alla fall!!!

När jag äntligen fick sätta mig började jag ladda mentalt för att göra om hela konkarongen igen om 4 år för då fyller nästa dotter 15.......

London del 4 - Med livet som insats

När vi då äntligen var på väg hem efter vår något traumatiska shoppingeftermiddag (du som inte vet vad jag pratar om får backa till gårdagens inlägg) hoppade vi på tunnelbanetåget men eftersom vi satt och pratade missade vi att hoppa av på rätt station för att kunna byta linje. Ingen fara skedd inser jag efter en snabb titt på tunnelbanekartan - det funkar med nästa station oxå, lite krångligare med det funkar. När vi kommer av på stationen är den märkligt lugn. Det visar sig att just den linjen vi skulle åka med inte går från denna station på söndagar. Stod säkert i det finstilta men vem i hela friden orkar läsa det?!?
Efter en diskussion med mannen i gul väst som med all säkerhet var stationerad där för att hjälpa förvirrade turister visar det sig att buss är bästa alternativet att ta sig hem. Buss nummer någonting som gick från busshållplats Z.  När vi kom upp i det fria insåg vi att en lång promenad åt antingen höger eller vänster låg framför oss eftersom busshållplatsen vi stod vid hette I. Det kändes mest rätt att gå åt höger så vi lyfte upp våra 17 kassar och började gå på våra mycket ömma fötter.
Gudskelov var känslan att gå åt höger rätt förstod vi eftersom nästa hållplats (som låg skrämmande långt iväg!!) hette J. Plötsligt såg vi en park på vänster sida. Kunde det kanske vara Hyde Park? Det visade det sig vara och efter en titt på kartan vid ingången bestämde vi oss för att gå tvärs genom parken istället för att fortsätta leta efter rätt busshållplats. Vi bodde ju bara på andra sidan och hur bred kan en park vara?

Inte så väldigt bred faktiskt och innan vi visste ordet av var vi faktiskt på rätt sida parken!! När vi gick förbi cykeluthyrningsstället som var precis vid utgången bestämde vi oss för att gå till hotellet, vila fötterna en stund (som denna dag traskat 25 693 steg!!) och sen hyra vars en cykel. Sagt och gjort - kl 20 var vi tillbaka och några minuter senare cyklade vi iväg genom parken med livet som insats. Inte nog med att vi skulle cykla på fel sida av vägen - vi skulle även komma ihåg att titta på fel håll innan vi korsade vägen! Konstigt nog skedde ingen större katastrof förutom att det blev mörkt väldigt snabbt! Det kändes plötsligt lite läskigt och vi började dra oss mot utgången. Jag ganska villigt , Julia väldigt motvilligt. Men eftersom vi till och med blev varnade att stanna för länge av en ung kille som var ute och joggade var det jag som vann diskussionen om huruvida vi skulle stanna kvar i parken eller inte.
Med löfte om att återvända dagen efter och då cykla runt hela parken fick jag äntligen min modiga men ack så naiva 14-åriga dotter på bättre tankar!

Sagt och gjort på måndagsmorgonen hämtade vi ut vars en cykel igen och cyklade runt hela Kensington Gardens/Hyde Park. Med jämna mellanrum stannades det för fotografering och det hela klarades av på mindre än två timmar. Resten av dagen ägnades åt Covent Garden, Soho, Piccadilly, Chinatown, Buckingham Palace och med all säkerhet några andra ställen oxå. På kvällen såg vi musikalen Wicked - den var helt fantastisk!!

Om du orkar läsa mer om vår Londonresa kan du komma tillbaka i morgon då jag berättar om vår mycket dramatiska hemfärd!

London del 3 - Vilse i pannkakan

På söndagen stod Madame Tussauds på schemat och vi gick upp extra tidigt för att hänga på låset och på så sätt slippa de värsta köerna. Vår plan lyckades  - vi behövde endast köa cirkus 15 minuter och väl inne var det fritt fram att bara mingla med alla kändisar!!

Du kanske tror att du lägger märke till en viss skillnad på vilka stjärnor jag ville bli fotad med och vilka Julia ville fotad med men det är bara inbillning från din sida. Skulle jag fastnat på 90-talet?!? Skulle inte tro det va?!?

Efter avklarat kändismingel var det dags att återvända till Oxford Street. Jag påpekade för Julia att detta var sista dagen som gick åt till shopping så hon fick välja ut vilka butiker hon helst ville gå in i. Vi hade papper och penna med oss så samtidigt som vi betade av de sista butikerna på vänster sida om gatan skrev jag ner namnen på de butiker som skulle klaras av på höger. När vi äntligen kom till slutet av gatan gick vi således över på andra sidan gatan för att arbeta oss tillbaka.
Jag var vid detta laget sjuuuukt trött på att shoppa och strök gladeligen butik efter butik så fort vi lämnat dem. När det bara var fyra butiker kvar på listan var jag så taggad på att det skulle ta slut att jag strök över Bershka så fort vi klev innanför dörren. Jag insåg att detta var ännu en affär med hög hip-hop-musik och trumpna biträden så jag frågade Julia om det var OK att jag gick i förväg till en souvenirbutik lite längre bort för att köpa en t-shirt till Pontus. Hon lovade att hon inte skulle lämna butiken och jag gick lättad ut på trottoaren.

På väg tillbaka tog jag upp lappen för att kolla vilken butik jag hade lämnat min 14-åriga dotter i. Vi hade ju de två senaste dagarna besökt kanske 100 butiker och för mig såg de flesta likadana ut.
En titt på lappen informerade mig om att det var Mango jag skulle gå in i. Jag gick en vända på första våningen utan att hitta henne. Jag tog trappan upp på andra våningen utan att hitta henne. Jag tog ännu en trappa upp till tredje våningen bara för att konstatera att hon inte var där heller. Jag återvände till första våningen och gjorde om hela proceduren igen med den skillnaden att jag gick in och kallade på henne utanför provrummen utan att få svar.

När jag för tredje gången återvände till markplan för att börja om igen började jag få lite ont i magen. En titt i min handväska bekräftade det jag redan visste - hennes mobiltelefon låg där eftersom hennes små skinnshorts inte hade några fickor.

När jag för fjärde gången återvände ner frågade vakten som stod i dörren om jag letade efter någon. Jag bekräftade att min dotter var försvunnen och han kallade genast på sin kollega i sin walkie-talkie. De förhörde sig på hur hon såg ut och började leta genom affären även de. Vid detta laget var jag ganska upprörd så jag gick ut på trottoaren för att ta en nypa luft. När jag tittar på affären bredvid - Bershka - slår det an en sträng i mig och jag går in där för att titta efter Julia. Kanske var det där jag lämnade henne tänkte jag när jag letade genom första och andra våningen utan en skymt av hennes nya Obey-keps. På väg ut igen så jag att det även fanns en bottenvåning och det första jag ser när jag kommer ner för trappan är Julia som sitter och provar skor. Jag blir så lättad när jag ser henne att jag brister ut i gråt. Hon tittar lite generat på mig och undrar vad som hänt. Nog för att hon tyckte det var länge sen vi sågs - typ 45 minuter - men att gråta var väl lite att ta i?!?
Jag hasplade hulkande ur mig vad som hänt och kände mig som en idiot som inte kom ihåg vilken affär jag lämnat min dotter i. Allt för att jag var så ivrig att stryka ännu en affär från listan (och för att jag tydligen inte har så många hjärnceller....)

När vi kom in på Mango mötte vi såklart först den ena vakten som sken upp när han såg att jag hittat min "försvunna" dotter. Han kom fram till oss och innan jag ens hade hunnit öppna munnen gav han Julia ett långt förmaningstal om att hon inte fick skrämma sin mamma på det viset och att det inte alls var snällt av henne att lämna affären trots att vi kommit överens om att hon skulle stanna. Han spatserade vidare innan jag fått förklara hur det egentligen låg till och sekunden därpå kom den andra vakten fram och höll ungefär samma förmaningstal till min nu ganska generade dotter. Jag fick inte en syl i vädret men upplyste i alla fall hans ryggtavla när även han ilade vidare att "It was kind of my fault....."

De två sista butikerna klarades av utan några som helst problem men vi lyckades att råka ut för ännu incident på hemvägen. Den tror jag dock att ni inte orkar läsa om idag så den sparar jag till i morgon!