Hej och välkommen 2017!! Hoppas ni har haft en bra jul och nyår?!
De senaste åren har jag gjort en årskrönika i tre delar för att se tillbaka på året som gått. Men efter att snabbt ha ögnat genom inläggen i januari och februari i jakt på händelser som var värda att berättas om en gång till bestämde jag mig för att låta bli i år. 2016 har verkligen inte varit ett av mina bästa år och det finns ingen anledning att ha en årskrönika fylld av krämpor och elände.
I stället vill jag dela med mig av ett gammalt inlägg från 2014. Då hade jag fortfarande min humor i behåll och jag skrev ett inlägg som jag kom att tänka på i lördags morse när jag smög upp tidigt för att klara av en viss grej innan resten av huset vaknade.
Första och största fördelen med att göra det med sig själv är absolut att du kan göra det precis när som helst när du har en stund över.
Även om det är betydligt skönare när någon annan gör det till dig så känns det bra att kunna fixa det på egen hand.
När någon annan gör det till dig kan du bara luta dig tillbaka och njuta, när du gör det själv är det inte njutningen som är prio ett. Prio ett är att är att få det gjort och helst så snabbt och effektivt som möjligt. Resultatet blir i stort sett det samma om det är dina händer eller någon annans som gör själva jobbet.
Jag vet att vissa kvinnor betalar för att slippa allt meck med att göra det med sig själv. Vissa tycker nog att det är värt några hundralappar (och några - det är sju - det vet ni vid det här laget) att slippa bli kladdig om händerna, för att slippa stå framåtlutad på knä på ett hårt golv och för att slippa få fläckar på kläderna. Det är ju upp till var och en.
Själv passade jag på att göra det själv i morse. Ibland tar jag hjälp av min man men i dag klarade jag det på egen hand.
Vad jag pratar om?!?
Att färga håret hemma såklart!!
Vad trodde du??
Visar inlägg med etikett Återvinning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Återvinning. Visa alla inlägg
måndag 2 januari 2017
måndag 17 november 2014
Om denna hemresan blir likadan blir det inte fler semestrar.....
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
På söndagen är det dags att åka hem. Perfekt planering inser vi när vi vaknar på morgonen och tittar ut. Det regnar.
Barnen och sambon gör några sista vändor i vattenrutschbanorna innan vi checkar ut. Bussen till flygplatsen går 18:30 och dagen fördrivs med kortspel och strandpromenad mellan regnskurarna.
Ganska så exakt 18.30 går bussen mot flygplatsen. Det ska ta en timme att åka. Efter en halvtimme tar det plötsligt stopp. När vi den kommande timmen rör oss ungefär 100 meter börjar vi bli nervösa. Nog för att vi hade kunnat tänka oss att stanna några dagar till men nu är vi ju inställda på att åka hem.
Folk längre fram i bussen börjar plösligt låta som mina barn!! "Kolla där!" och "Nej men kolla där då!!" Vi som sitter längst bak undrar ju vad allt ståhej handlar om och tittar ut genom fönstret. Döm om vår förvåning när vi ser bilar komma flytande utanför bussen!! Hade jag gått ut ur bussen så tror jag att vattnet hade nått mig till brösten. Seriöst alltså.
Busschauffören tar sig sakta men säkert (?) genom vattenmassorna. Vägbanan i andra färdriktningen är inte översvämmad och busschauffören börjar bli stressad för att vi inte ska hinna till flygplatsen i tid så han kör helt sonika över på andra sidan vägen och kör MOT färdriktningen!! Plötsligt känns det som om vi hamnat i värsta actionfilmen. De mötande bilarna blinkar, tutar och viker i sista sekund undan från en frontalkrock. Jag gör mitt bästa för att behålla lugnet för barnens skull och som tur är viker bussen av på en liten bakgata för att snart vara på flygplatsen.
Vi är framme prick kl 21 och hela bussen drar en lättnadens suck. Dels för att vi fortfarande lever och dels för att vi inser att vi kommer att hinna med planet.
Vi checkar in och går till kön för att bli uppsläppta i vänthallen. Planet ska gå 21.40. Det är typ 40 grader varmt inne på flygplatsen och vi är klädda för svenskt väder. Dvs jeans, strumpor och gympaskor. När klockan blir 21.40 står vi kvar i kön och jag letar upp en reseledare för att höra vad som pågår. Hon berättar att det är lite förseningar och att hallen däruppe är full med folk.
När klockan är 23 börjar jag bli irriterad, letar åter upp en reseledare. Hon säger att det är oväder ute , inga plan lyfter - inga plan landar. Så hon tycker att vi kan gå och sätta oss någonstans i stället för att stå kvar i kön. Men tack så jävla mycket för att du sa till om det då! Ännu bättre hade det ju varit om HON kom och sa till oss istället för att vi själva ska behöva ta reda på hur saker och ting ligger till....
Sagt och gjort, vi hittar en ledig golvplats och dimper ner där med våra väskor. Tyvärr råkar vi sätta oss brevid en handlingsförlamad familj från Göteborg som står som fån allihopa när deras son spyr rakt ut på golvet. Jag går in på en toalett och hämtar papper medans sambon går och säger till en flygplatsanställd vad som hänt. Hon kommer lufsande efter en stund med en sopborste och en skyffel - kanske inte de bästa redskapen när man ska torka kräk....
Jag tror att klockan är ungefär 1 på natten när vi äntligen blir uppsläppta - fortfarande utan någon som helst information från reseledarna på Sopresor förlåt Solresor. Barnen börjar knorra om att de är hungriga och det är ju naturligt med tanke på att de inte ätit sen lunch. Kvällsmaten serverades kl 18.30 på hotellet och då satt ju vi som bekant på en buss. Fem minuter efter att jag lagt en dagslön på varsin pizzaslice och en läsk till barnen hör vi i högtalarna att alla resenärer med vårt flyg kan gå och hämta mat på ett visst matställe som jag har förträngt namnet på. Ja är det lagen om alltings jävlighet som gäller så är det....
Klockan 02.30 står det fortfarande på TV-apparaten i taket att vårt flyg ska gå 00.10, vi har fortfarande inte fått info från resebolaget så sambon går för att kolla läget. Han hittar en vänligt sinnad turk som berättar att vårt plan står på en flygplats 40 minuter iväg och att vi ska bussas dit. Vi sprider ordet till alla vi vet ska åka med vårt plan och sen följer en OTROLIGT omständig procedur som innebär att vi måste gå till ett bagageband, hämta vårt bagage, gå "in" i Turkiet igen med samma långsamma och omständiga koll att det FORTFARANDE är vi som är på foton i våra pass. Sen ut i ösregnet för att hitta rätt buss. Jag är fruktansvärt kissnödig efter ha hinkat i mig otroliga mängder vatten för att ersätta allting jag svettats ut tack vare min Sverigeklädsel men jag tänker att 40 minuter kan jag nog hålla mig.
In med bagaget i bussen, på bussen med handbagage och tre trötta barn, hitta ledig plats och sen åker vi!! Nu har klockan hunnit bli 03.30 och reseledaren passar på att för första gången ge oss lite info självmant. Hon talar om att vårt plan står på en annan flygplats och att det kommer att ta 6 timmar med buss!! (40 minuter med flyg.....)
Det råder rena rama lynchstämningen på bussen och jag inser att gå av för att leta upp en toalett INTE är en bra idé....
30 minuter senare får dock sambon riskera livet genom att gå fram och be busschauffören stanna VAR SOM HELST - det är BRÅTTOM.... Jag får knäa brevid bussen på en turkisk motorväg i ösregnet och jag har aldrig varit med om nåt skönare i hela mitt liv....
Jag sitter vaken hela bussresan som går genom bergen i ösregn och dimma på smala, smala serpentinvägar. Finns inte en chans att jag kan somna under dessa omständigheter - jag kan knappt sova när sambon kör.....
Kl 9 måndag morgon är vi framme på flygplatsen i Dalaman och vår reseledare lovar oss att flyget kommer att gå 9.45. Eller hur?? 9.45 står vi fortfarande i kö för att återigen checka in vårt bagage och jag känner att sammanbrottets rand är nära.....
12.45 lyfter planet mot Malmö - exakt 15 timmar och 5 minuter försenade....
Jag ser fram emot att få sova en stund på planet men se det gick inget vidare det heller. Kaptenen upplyste oss om att det blåste vindar på 180 km/h utanför planet så ni kan ju tänka er hur mycket det skumpade....
Men ner kom vi, hem kom vi och nu kommer vi att hålla oss hemma ett bra tag framöver.
Solresor kan givetvis inte råda över vädret men lite information om vad som hände och skulle hända hade ju inte varit helt fel. Jag förstår att de oxå var trötta - det var ju trots allt mitt i natten - men det är ju faktiskt deras jobb att hålla oss resenärer med information. Därmed inte sagt att det är OK att bete sig som vissa av våra medresenärer gjorde mot reseledarna. Att fullvuxna karlar tornar upp sig och skriker otrevligheter rakt i ansiktet på en tjej i 20-årsåldern är aldrig OK. Oavsett vad som ligger bakom......
Trots denna makalöst dåliga avslutning på vår första semester så har vi haft en fantastisk tid tillsammans i Turkiet. Vi har haft fint väder, god mat och dryck och vi har många fina minnen med oss hem. En del av dem har jag delat med mig till er, en del behåller vi för oss själva.
På söndagen är det dags att åka hem. Perfekt planering inser vi när vi vaknar på morgonen och tittar ut. Det regnar.
Barnen och sambon gör några sista vändor i vattenrutschbanorna innan vi checkar ut. Bussen till flygplatsen går 18:30 och dagen fördrivs med kortspel och strandpromenad mellan regnskurarna.
Ganska så exakt 18.30 går bussen mot flygplatsen. Det ska ta en timme att åka. Efter en halvtimme tar det plötsligt stopp. När vi den kommande timmen rör oss ungefär 100 meter börjar vi bli nervösa. Nog för att vi hade kunnat tänka oss att stanna några dagar till men nu är vi ju inställda på att åka hem.
Folk längre fram i bussen börjar plösligt låta som mina barn!! "Kolla där!" och "Nej men kolla där då!!" Vi som sitter längst bak undrar ju vad allt ståhej handlar om och tittar ut genom fönstret. Döm om vår förvåning när vi ser bilar komma flytande utanför bussen!! Hade jag gått ut ur bussen så tror jag att vattnet hade nått mig till brösten. Seriöst alltså.
Busschauffören tar sig sakta men säkert (?) genom vattenmassorna. Vägbanan i andra färdriktningen är inte översvämmad och busschauffören börjar bli stressad för att vi inte ska hinna till flygplatsen i tid så han kör helt sonika över på andra sidan vägen och kör MOT färdriktningen!! Plötsligt känns det som om vi hamnat i värsta actionfilmen. De mötande bilarna blinkar, tutar och viker i sista sekund undan från en frontalkrock. Jag gör mitt bästa för att behålla lugnet för barnens skull och som tur är viker bussen av på en liten bakgata för att snart vara på flygplatsen.
Vi är framme prick kl 21 och hela bussen drar en lättnadens suck. Dels för att vi fortfarande lever och dels för att vi inser att vi kommer att hinna med planet.
Vi checkar in och går till kön för att bli uppsläppta i vänthallen. Planet ska gå 21.40. Det är typ 40 grader varmt inne på flygplatsen och vi är klädda för svenskt väder. Dvs jeans, strumpor och gympaskor. När klockan blir 21.40 står vi kvar i kön och jag letar upp en reseledare för att höra vad som pågår. Hon berättar att det är lite förseningar och att hallen däruppe är full med folk.
När klockan är 23 börjar jag bli irriterad, letar åter upp en reseledare. Hon säger att det är oväder ute , inga plan lyfter - inga plan landar. Så hon tycker att vi kan gå och sätta oss någonstans i stället för att stå kvar i kön. Men tack så jävla mycket för att du sa till om det då! Ännu bättre hade det ju varit om HON kom och sa till oss istället för att vi själva ska behöva ta reda på hur saker och ting ligger till....
Sagt och gjort, vi hittar en ledig golvplats och dimper ner där med våra väskor. Tyvärr råkar vi sätta oss brevid en handlingsförlamad familj från Göteborg som står som fån allihopa när deras son spyr rakt ut på golvet. Jag går in på en toalett och hämtar papper medans sambon går och säger till en flygplatsanställd vad som hänt. Hon kommer lufsande efter en stund med en sopborste och en skyffel - kanske inte de bästa redskapen när man ska torka kräk....
Jag tror att klockan är ungefär 1 på natten när vi äntligen blir uppsläppta - fortfarande utan någon som helst information från reseledarna på Sopresor förlåt Solresor. Barnen börjar knorra om att de är hungriga och det är ju naturligt med tanke på att de inte ätit sen lunch. Kvällsmaten serverades kl 18.30 på hotellet och då satt ju vi som bekant på en buss. Fem minuter efter att jag lagt en dagslön på varsin pizzaslice och en läsk till barnen hör vi i högtalarna att alla resenärer med vårt flyg kan gå och hämta mat på ett visst matställe som jag har förträngt namnet på. Ja är det lagen om alltings jävlighet som gäller så är det....
Klockan 02.30 står det fortfarande på TV-apparaten i taket att vårt flyg ska gå 00.10, vi har fortfarande inte fått info från resebolaget så sambon går för att kolla läget. Han hittar en vänligt sinnad turk som berättar att vårt plan står på en flygplats 40 minuter iväg och att vi ska bussas dit. Vi sprider ordet till alla vi vet ska åka med vårt plan och sen följer en OTROLIGT omständig procedur som innebär att vi måste gå till ett bagageband, hämta vårt bagage, gå "in" i Turkiet igen med samma långsamma och omständiga koll att det FORTFARANDE är vi som är på foton i våra pass. Sen ut i ösregnet för att hitta rätt buss. Jag är fruktansvärt kissnödig efter ha hinkat i mig otroliga mängder vatten för att ersätta allting jag svettats ut tack vare min Sverigeklädsel men jag tänker att 40 minuter kan jag nog hålla mig.
In med bagaget i bussen, på bussen med handbagage och tre trötta barn, hitta ledig plats och sen åker vi!! Nu har klockan hunnit bli 03.30 och reseledaren passar på att för första gången ge oss lite info självmant. Hon talar om att vårt plan står på en annan flygplats och att det kommer att ta 6 timmar med buss!! (40 minuter med flyg.....)
Det råder rena rama lynchstämningen på bussen och jag inser att gå av för att leta upp en toalett INTE är en bra idé....
30 minuter senare får dock sambon riskera livet genom att gå fram och be busschauffören stanna VAR SOM HELST - det är BRÅTTOM.... Jag får knäa brevid bussen på en turkisk motorväg i ösregnet och jag har aldrig varit med om nåt skönare i hela mitt liv....
Jag sitter vaken hela bussresan som går genom bergen i ösregn och dimma på smala, smala serpentinvägar. Finns inte en chans att jag kan somna under dessa omständigheter - jag kan knappt sova när sambon kör.....
Kl 9 måndag morgon är vi framme på flygplatsen i Dalaman och vår reseledare lovar oss att flyget kommer att gå 9.45. Eller hur?? 9.45 står vi fortfarande i kö för att återigen checka in vårt bagage och jag känner att sammanbrottets rand är nära.....
12.45 lyfter planet mot Malmö - exakt 15 timmar och 5 minuter försenade....
Jag ser fram emot att få sova en stund på planet men se det gick inget vidare det heller. Kaptenen upplyste oss om att det blåste vindar på 180 km/h utanför planet så ni kan ju tänka er hur mycket det skumpade....
Men ner kom vi, hem kom vi och nu kommer vi att hålla oss hemma ett bra tag framöver.
Solresor kan givetvis inte råda över vädret men lite information om vad som hände och skulle hända hade ju inte varit helt fel. Jag förstår att de oxå var trötta - det var ju trots allt mitt i natten - men det är ju faktiskt deras jobb att hålla oss resenärer med information. Därmed inte sagt att det är OK att bete sig som vissa av våra medresenärer gjorde mot reseledarna. Att fullvuxna karlar tornar upp sig och skriker otrevligheter rakt i ansiktet på en tjej i 20-årsåldern är aldrig OK. Oavsett vad som ligger bakom......
Trots denna makalöst dåliga avslutning på vår första semester så har vi haft en fantastisk tid tillsammans i Turkiet. Vi har haft fint väder, god mat och dryck och vi har många fina minnen med oss hem. En del av dem har jag delat med mig till er, en del behåller vi för oss själva.
söndag 16 november 2014
På detta hotellet finns nog inga puckon....
Förhoppningsvis är vi alla vänner på detta hotellet så att det inte blir så aggressivt som det blev i Turkiet 2011. I tanken i alla fall.....
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
Inser när jag vaknar på lördagsmorgonen att jag drömt mycket märkliga drömmar hela veckan. Jag har bland annat kysst Patrick Swayze, fastnat i en igloo (just den natten hade sambon glömt att stänga av AC´n innan han somnade) haft fladdermöss i min bil och letat tvättstugor i källare på en gammal skola. Dessa märkliga drömmar kan kanske ha med alkoholkonsumtionen att göra???
Lördagen bjuder på något sämre väder. Lite molnigt, lite blåsigt och bara 29 grader. Men när någon upplyser oss om att det är 10 grader och regnigt hemma i Sverige känns det ändå helt OK.
Framåt eftermiddagen spricker molntäcket upp och det gassar på riktigt ordentligt. Jag känner att det börjar sticka lite i skinnet så jag fäller upp parasollet som står brevid min solstol. Jag märker att mannen två stolar bort - en högljudd och stöddig man från Holland - håller på att få krupp för att det kom några centimeters skugga på solstolen brevid honom. Denna stolen används av hans son. Eller används och används - sonen var i poolen i stort sett HELA tiden! Jag låtsas som ingenting. Så länge han inte prata med mig istället för att gorma på holländska till sin fru och peka menande på parasollet får han skylla sig själv.
Efter en stund reser han sig upp, går fram och fäller ner mitt parasoll och rullar iväg det! Jag blir alldeles paff men sambon finner sig desto snabbare och frågar vad sjutton han håller på med?? Holländaren blir vansinnig och påstår att han bett mig två gånger att fälla ner parasollet. Jomentjena - på holländska då eller??
Det är då det händer. Sambon förvandlas till Hulk Hogan och fäller holländaren med en rak höger ivrigt påhejad av mig. Sedan flyttar vi tillbaka parasollet, fäller upp det så att HELA holländarens solstol hamnar i skuggan!!
Nja riktigt så gick det inte till..... Men vi säger i alla fall några väl valda ord till den nu högröda holländaren.
Till varandra.
På svenska. Men jag är noga med att använda ordet idiot flera gånger så att han förstod att vi pratade om honom.
Imorgon lägger vi inte oss brevid honom.
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
Inser när jag vaknar på lördagsmorgonen att jag drömt mycket märkliga drömmar hela veckan. Jag har bland annat kysst Patrick Swayze, fastnat i en igloo (just den natten hade sambon glömt att stänga av AC´n innan han somnade) haft fladdermöss i min bil och letat tvättstugor i källare på en gammal skola. Dessa märkliga drömmar kan kanske ha med alkoholkonsumtionen att göra???
Lördagen bjuder på något sämre väder. Lite molnigt, lite blåsigt och bara 29 grader. Men när någon upplyser oss om att det är 10 grader och regnigt hemma i Sverige känns det ändå helt OK.
Framåt eftermiddagen spricker molntäcket upp och det gassar på riktigt ordentligt. Jag känner att det börjar sticka lite i skinnet så jag fäller upp parasollet som står brevid min solstol. Jag märker att mannen två stolar bort - en högljudd och stöddig man från Holland - håller på att få krupp för att det kom några centimeters skugga på solstolen brevid honom. Denna stolen används av hans son. Eller används och används - sonen var i poolen i stort sett HELA tiden! Jag låtsas som ingenting. Så länge han inte prata med mig istället för att gorma på holländska till sin fru och peka menande på parasollet får han skylla sig själv.
Efter en stund reser han sig upp, går fram och fäller ner mitt parasoll och rullar iväg det! Jag blir alldeles paff men sambon finner sig desto snabbare och frågar vad sjutton han håller på med?? Holländaren blir vansinnig och påstår att han bett mig två gånger att fälla ner parasollet. Jomentjena - på holländska då eller??
Det är då det händer. Sambon förvandlas till Hulk Hogan och fäller holländaren med en rak höger ivrigt påhejad av mig. Sedan flyttar vi tillbaka parasollet, fäller upp det så att HELA holländarens solstol hamnar i skuggan!!
Nja riktigt så gick det inte till..... Men vi säger i alla fall några väl valda ord till den nu högröda holländaren.
Till varandra.
På svenska. Men jag är noga med att använda ordet idiot flera gånger så att han förstod att vi pratade om honom.
Imorgon lägger vi inte oss brevid honom.
lördag 15 november 2014
Rutiner som rutiner....
Troligtvis har jag nu skaffat mig samma rutiner på Fuertevetura som jag gjorde i Turkiet 2011.
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
På fredagen är det skönt att falla tillbaka till vanliga rutiner igen. Vakna, gå ner (JA vi går fortfarande!!) till en massiv frukostbuffé, äta tills man storknar, lämna all disk på bordet och gå ut och lägga sig i en solstol vid poolen! Ta en öl vid 10-tiden när baren öppnar, sola lite, sova lite, bada lite, lägga en patiens, sola lite till, dricka en rom & cola und so weiter..... Va? VA?? Ser inte din vardag ut såhär?? Märkligt....
På kvällen blir det faktiskt ingen shopping. Vi är ganska mätta på det och gårdagens händelse på marknaden sitter färskt i minnet på minsta som vill stanna på hotellet. Vi bänkar oss i lobbyn nära barenmed några påsar chips och en kortlek. Vi får en riktigt härlig familjekväll med många skratt.
Efter X antal drinkar blir sambon lite sur på mig för att jag hela tiden vinner och muttrar något om jag är en kärring. Yngsta - som har stora öron - går genast till mitt försvar genom att upplysa honom att han är en gubbe! När jag tackar dottern för hjälpen så vänder hon sig till mig och säger (med lika mycket glimt i ögat som sambon): Varsågod men du är ändå en kärring!
Ja det är inte alltid tacksamt att vara en vinnare....
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
På fredagen är det skönt att falla tillbaka till vanliga rutiner igen. Vakna, gå ner (JA vi går fortfarande!!) till en massiv frukostbuffé, äta tills man storknar, lämna all disk på bordet och gå ut och lägga sig i en solstol vid poolen! Ta en öl vid 10-tiden när baren öppnar, sola lite, sova lite, bada lite, lägga en patiens, sola lite till, dricka en rom & cola und so weiter..... Va? VA?? Ser inte din vardag ut såhär?? Märkligt....
 |
| Skånes största gottegris!! |
På kvällen blir det faktiskt ingen shopping. Vi är ganska mätta på det och gårdagens händelse på marknaden sitter färskt i minnet på minsta som vill stanna på hotellet. Vi bänkar oss i lobbyn nära barenmed några påsar chips och en kortlek. Vi får en riktigt härlig familjekväll med många skratt.
 |
Efter X antal drinkar blir sambon lite sur på mig för att jag hela tiden vinner och muttrar något om jag är en kärring. Yngsta - som har stora öron - går genast till mitt försvar genom att upplysa honom att han är en gubbe! När jag tackar dottern för hjälpen så vänder hon sig till mig och säger (med lika mycket glimt i ögat som sambon): Varsågod men du är ändå en kärring!
 |
| Ser ni rävarna bakom öronen?? |
Ja det är inte alltid tacksamt att vara en vinnare....
fredag 14 november 2014
På denna resan ska inga klockor inhandlas
Är ni kvar? Orkar ni läsa om Turkiet i dag med?
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
Upp tidigt för att hinna äta en stadig frukost för att orka med dagens utflykt som vi givetvis ska åka på. Inte skulle den trevliga mannen lura oss??? Vid frukostbordet lyckas jag äntligen övertyga sambon om att anledningen till att utflyktsförsäljaren ville veta vårt rumsnummer var att de ska passa på att stjäla alla våra värdesaker när de vet att rummet är tomt hela dagen. Vi tar således med oss ALLT av värde - dottern tar även med sin Adidasväska och sin nya huvtröja.
Mot alla odds kommer det en buss och hämtar oss och vi är på väg!! På bussfärden upptäcker sonen två extra finesser på sin nya klocka. Det finns två mindre urtavlor som visar veckodag och datum. Jättebra tycker sonen som inte alltid har full koll på det där. Han undrar om det är fredagen den 10:e idag? Nej,det är det inte säger jag men ge mig klockan så ska jag fixa det. Jag är ju som bekant Miss Fix-It! Fast bara det att denna gång hjälper det inte att vara Miss Fix-It! Jag har begått det klassiska nybörjarmisstaget och köpt en klocka med fastlimmade visare!! Nu förstår jag att det inte var pedagogik från försäljarens sida att hela tiden fokusera på att sonen skulle kolla på sin nya klocka - det var lurendrejeri!! Man skulle ju kunna tro att jag är blåögd men det är jag inte. Jag tror bara gott om alla människor och detta är inte varken första eller sista gången jag kommer att bli lurad. Men klockan funkar ju i alla fall och Gucci-märket är ju snyggt ändå......
Nåja tillbaka till utflykten!
Nere i hamnen väntar vår utflyktsbåt som kanske sett sina bästa dagar men den flyter i alla fall. När vi ska åka ut från hamnen strular det till sig med ankaret och det tar stopp. Det gjorde det tyvärr inte för båten som låg bakom utan den rammar rakt in i oss! Jag börjar undra om det var en bra idé det här med utflykt... När vi äntligen kommer iväg ca 15 minuter senare lämnar vi hamnen till tonerna av "My heart will go on" från Titanic-filmen på högsta volym i högatlarna. Kändes sådär måste jag erkänna...
Mot alla odds far vi ut på Medelhavet och det gungar rejält. Yngsta dottern blir sjösjuk och jag hoppas att vi snart ska åka in på den där gröna Smaragdfloden som utlovat. Det gör vi - två timmar senare! Båten lägger till och vi får en halvtimme på oss att bada under tiden som besättningen fixar lunch.
Vi åker vidare på floden och dottern mår bättre med mat i magen och utan gung. Det är en fin båtresa med sköldpaddor och annat att titta på längs med vägen. Efter flodresan åker vi buss till vattenfallen i Manavgat och detta är helt klart resans höjdpunkt trots att det är rena rama ockerpriserna på varsin läsk till barn (även med svenska mått mätt) och trots att jag faller till föga för barnens tjat och köper varsin lergök till dem som jag vet kommer att driva mig till vansinne!
Sedan åker vi till en marknad som troligtvis var världens största!! Jag kan inte ens gissa hur många marknadsstånd där var men minst 1000 skulle jag tro. Bland det första vi tittar på är en plånbok till sambon. När han inte köper den blir försäljaren vansinnig och sliter en plånbok som min yngsta dotter tittar på ur händerna på henne och kastar iväg den!! Troligtvis ett försäljningstrick men inte ett som vi uppskattade. Dottern blir såklart både rädd och ledsen av den bryska behandlingen och vi känner alla att detta inte var så roligt i alla fall. Det slutar med att vi går tomhämta från vad jag trodde skulle bli rena rama shoppingorgien. Inser att jag föredrar att handla när varorna är märkta med en prislapp - gärna en röd!!
På väg tillbaka till hotellet lägger jag märke till att vid trafikljusena inne i centrum har en display som visar hur många sekunder det är kvar tills det blir grönt ljus. Optimalt för den som använder rödljusen till att bättra på mascaran eller andra viktiga grejer! Det ska jag lägga på förslag till lämplig minister att vi ska införa i Sverige oxå. Det funkar nog inte med samma minister som jag skrev till förra gången (läs mer om det här!) men det måste väl finnas en för-allt-du-inte-hinner-på-morgonen-för-att-du-måste-göra-1000-andra-saker- minister! Eller??
För dig som undrar så var givetvis alla våra saker kvar på hotellrummet! Anledningen till att de ville ha vårt rumsnummer var att turkarna inte är så bra på att uttala alla konstiga efternamn som folk från olika länder har (som om deras är mycket enklare!!) så jag och min familj var således familj 1506!!
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
Upp tidigt för att hinna äta en stadig frukost för att orka med dagens utflykt som vi givetvis ska åka på. Inte skulle den trevliga mannen lura oss??? Vid frukostbordet lyckas jag äntligen övertyga sambon om att anledningen till att utflyktsförsäljaren ville veta vårt rumsnummer var att de ska passa på att stjäla alla våra värdesaker när de vet att rummet är tomt hela dagen. Vi tar således med oss ALLT av värde - dottern tar även med sin Adidasväska och sin nya huvtröja.
Mot alla odds kommer det en buss och hämtar oss och vi är på väg!! På bussfärden upptäcker sonen två extra finesser på sin nya klocka. Det finns två mindre urtavlor som visar veckodag och datum. Jättebra tycker sonen som inte alltid har full koll på det där. Han undrar om det är fredagen den 10:e idag? Nej,det är det inte säger jag men ge mig klockan så ska jag fixa det. Jag är ju som bekant Miss Fix-It! Fast bara det att denna gång hjälper det inte att vara Miss Fix-It! Jag har begått det klassiska nybörjarmisstaget och köpt en klocka med fastlimmade visare!! Nu förstår jag att det inte var pedagogik från försäljarens sida att hela tiden fokusera på att sonen skulle kolla på sin nya klocka - det var lurendrejeri!! Man skulle ju kunna tro att jag är blåögd men det är jag inte. Jag tror bara gott om alla människor och detta är inte varken första eller sista gången jag kommer att bli lurad. Men klockan funkar ju i alla fall och Gucci-märket är ju snyggt ändå......
Nåja tillbaka till utflykten!
Nere i hamnen väntar vår utflyktsbåt som kanske sett sina bästa dagar men den flyter i alla fall. När vi ska åka ut från hamnen strular det till sig med ankaret och det tar stopp. Det gjorde det tyvärr inte för båten som låg bakom utan den rammar rakt in i oss! Jag börjar undra om det var en bra idé det här med utflykt... När vi äntligen kommer iväg ca 15 minuter senare lämnar vi hamnen till tonerna av "My heart will go on" från Titanic-filmen på högsta volym i högatlarna. Kändes sådär måste jag erkänna...
Mot alla odds far vi ut på Medelhavet och det gungar rejält. Yngsta dottern blir sjösjuk och jag hoppas att vi snart ska åka in på den där gröna Smaragdfloden som utlovat. Det gör vi - två timmar senare! Båten lägger till och vi får en halvtimme på oss att bada under tiden som besättningen fixar lunch.
Vi åker vidare på floden och dottern mår bättre med mat i magen och utan gung. Det är en fin båtresa med sköldpaddor och annat att titta på längs med vägen. Efter flodresan åker vi buss till vattenfallen i Manavgat och detta är helt klart resans höjdpunkt trots att det är rena rama ockerpriserna på varsin läsk till barn (även med svenska mått mätt) och trots att jag faller till föga för barnens tjat och köper varsin lergök till dem som jag vet kommer att driva mig till vansinne!
 |
| Finurligt att man kunde stå I vattenfallet. Någon som tänkt till där!! |
Sedan åker vi till en marknad som troligtvis var världens största!! Jag kan inte ens gissa hur många marknadsstånd där var men minst 1000 skulle jag tro. Bland det första vi tittar på är en plånbok till sambon. När han inte köper den blir försäljaren vansinnig och sliter en plånbok som min yngsta dotter tittar på ur händerna på henne och kastar iväg den!! Troligtvis ett försäljningstrick men inte ett som vi uppskattade. Dottern blir såklart både rädd och ledsen av den bryska behandlingen och vi känner alla att detta inte var så roligt i alla fall. Det slutar med att vi går tomhämta från vad jag trodde skulle bli rena rama shoppingorgien. Inser att jag föredrar att handla när varorna är märkta med en prislapp - gärna en röd!!
På väg tillbaka till hotellet lägger jag märke till att vid trafikljusena inne i centrum har en display som visar hur många sekunder det är kvar tills det blir grönt ljus. Optimalt för den som använder rödljusen till att bättra på mascaran eller andra viktiga grejer! Det ska jag lägga på förslag till lämplig minister att vi ska införa i Sverige oxå. Det funkar nog inte med samma minister som jag skrev till förra gången (läs mer om det här!) men det måste väl finnas en för-allt-du-inte-hinner-på-morgonen-för-att-du-måste-göra-1000-andra-saker- minister! Eller??
För dig som undrar så var givetvis alla våra saker kvar på hotellrummet! Anledningen till att de ville ha vårt rumsnummer var att turkarna inte är så bra på att uttala alla konstiga efternamn som folk från olika länder har (som om deras är mycket enklare!!) så jag och min familj var således familj 1506!!
torsdag 13 november 2014
Nu är jag nog lite avslappnad....
Snart har halva semestern gått och jag har antagligen börjat att varva ner lite....
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
Vaknar med lite värk i min stackars kropp men inte värre än det kunde botas med lite bad, sol, mat och alkohol!!
På kvällen tar vi återigen en Dolmusbuss, denna gången in till centrala Side och får en dos kultur i form av gamla ruiner.
 |
| Sambon och barnen i Side |
Självklart blir det en vända bland alla dessa butiker som finns överallt och har öppet typ dygnet runt. Sonen hittar en klocka som han blir förtjust i och genast är en försäljare vid vår sida. Jag blir så glad att sonen för en gångs skull visar något som helst intresse för sitt yttre att jag inte tittar så noga på klockan. Men jag såg att den hade romerska siffror och var av märket Gucci. Eller hur??
Innan jag ens hinner räkna om försäljarens första bud till svenska kronor har han prutat ner sig själv till ett pris som låter väldigt billigt i mina öron. Jag gör ett tafatt försök att pruta och lyckas faktiskt få ner priset några kronor till. Under tiden som försäljaren fixar till armbandet så att det passar min sons arm passar jag på att kolla runt lite. Sambon påminde mig om att jag har X antal klockor där hemma som ligger lite här och var. Jag förstår vinken fast den var fin.... Så det blir alltså ingen klocka till mig...
 |
| Jag och barnen på turiststråket i Side |
Tillbaks på hotellet följer vi vår nya rutin
 |
| Det är lättare att le med en rom och cola i handen |
onsdag 12 november 2014
Från solstolen
Förhoppningsvis ligger jag i en solstol och har det bra när ni läser vidare om vår resa till Turkiet 2011.
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
Natten avlöper utan större problem. Det enda jag möjligtvis kan klaga på är att den otroligt hårda sängen. Min kantstötta kropp är van vid en extra extra mjuk madrass. Och när jag ändå klagar så var frottébadlakanet som skulle föreställa täcke inte vidare skönt. Min kropp är bortskämd med van vid satinlakan av finaste kvalité. Ja kanske inte finaste men satinlakan i alla fall. OK då - bomull...men mjuk bomull i alla fall.
Frukostbuffén är på gränsen till löjlig. Jag och barnen frossar i pannkakor med Nutella på, chokladdoppade bullar och otroligt söta juicer. Sambon har något mer normala frukostvanor...
Klockan 10 ramlar jag in på infomötet med dyblöt bikini under solklänningen. I stort sett det enda jag kommer ihåg när jag går ut från mötet är att reseledaren varnar oss för att köpa utflykter av andra än resebolaget. Tydligen finns det folk som lever på att lura turister!! Fast han som raggade upp oss på trottoaren i går kväll verkade vara himla seriös. Att vi sen fick 5 platser till priset som det kostade oss att köpa 1 plats via resebolaget var ju oxå en anledning till att vi nappade....
Jag ska inte trötta ut er med detaljer om vad vi gjorde hela dagen men jag kan säga så mycket som att det innebar att min hud blev skrynklig och fick en annan nyans. Jag såg ut som om jag var gravid i 4:e månaden och stegen var kanske lite ostadiga. En arbetskamrat sa nämligen till mig innan vi åkte att alla alokholhaltiga drycker var så utspädda att man kunde dricka typ hur mycket som helst utan att känna av det. Det kan jag meddela stämde INTE på vårt hotell...
Sambon och barnen roade sig med helt andra grejer.
När jag och minsta dottern ligger i poolen på våra luftmadrasser börjar hon fundera på vad Turkiet egentligen betyder. Efter en stund kommer hon fram till att det är ett svensk/franskt ord. Svenska ordet "tur" i kombination med franska "ki et" som betyder "med sol". Ja hon är begåvad min lilla tjej som kan franska redan vid 7 års ålder.
På kvällen tar vi oss till ett köpcenter i Kumköy. Tänk att jag i alla år har trott att "ö" bara fanns i det svenska alfabetet. Vi åker med en Dolmus-buss, Turkiets motsvarighet till lokaltrafikbussar. De kör helt enkelt fram och tillbaka längs med huvudgatan och så vinkar man om man vill åka med. Dolmus betyder "fullproppad" men det var inte riktigt fullt i vår buss.
Självklart blir det lite shopping även i kväll och det är återigen den klädtokiga äldsta dottern som får tillökning i sin garderob, ikväll i form av två solklänningar. Det farliga med att ha lyckats med en bra prutaffär är att man hela tiden vill få sakerna billigare och billigare. Ungefär samma fenomen som gärna uppstår på detta ställe.
Hoppas att jag hittar ett Ullared på denna resan oxå.....
(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)
Natten avlöper utan större problem. Det enda jag möjligtvis kan klaga på är att den otroligt hårda sängen. Min kantstötta kropp är van vid en extra extra mjuk madrass. Och när jag ändå klagar så var frottébadlakanet som skulle föreställa täcke inte vidare skönt. Min kropp är
Frukostbuffén är på gränsen till löjlig. Jag och barnen frossar i pannkakor med Nutella på, chokladdoppade bullar och otroligt söta juicer. Sambon har något mer normala frukostvanor...
Klockan 10 ramlar jag in på infomötet med dyblöt bikini under solklänningen. I stort sett det enda jag kommer ihåg när jag går ut från mötet är att reseledaren varnar oss för att köpa utflykter av andra än resebolaget. Tydligen finns det folk som lever på att lura turister!! Fast han som raggade upp oss på trottoaren i går kväll verkade vara himla seriös. Att vi sen fick 5 platser till priset som det kostade oss att köpa 1 plats via resebolaget var ju oxå en anledning till att vi nappade....
Jag ska inte trötta ut er med detaljer om vad vi gjorde hela dagen men jag kan säga så mycket som att det innebar att min hud blev skrynklig och fick en annan nyans. Jag såg ut som om jag var gravid i 4:e månaden och stegen var kanske lite ostadiga. En arbetskamrat sa nämligen till mig innan vi åkte att alla alokholhaltiga drycker var så utspädda att man kunde dricka typ hur mycket som helst utan att känna av det. Det kan jag meddela stämde INTE på vårt hotell...
 |
| Svårt att le när man har solen i ögonen OCH måste koncentrera sig på att hålla huvudet ovanför vattenytan... |
På kvällen tar vi oss till ett köpcenter i Kumköy. Tänk att jag i alla år har trott att "ö" bara fanns i det svenska alfabetet. Vi åker med en Dolmus-buss, Turkiets motsvarighet till lokaltrafikbussar. De kör helt enkelt fram och tillbaka längs med huvudgatan och så vinkar man om man vill åka med. Dolmus betyder "fullproppad" men det var inte riktigt fullt i vår buss.
 |
| Fast jag vill inte tänka på vad som hänt vid en krock... |
 |
| Ännu ett exempel på att kopior inte är lika bra som orginalet... |
Hoppas att jag hittar ett Ullared på denna resan oxå.....
tisdag 11 november 2014
Framme och installerade?!
Nu är vi förhoppningsvis på plats i Fuerteventura och om ni läser detta krånglar inte de tidsinställda inläggen. Som jag skrev igår kommer denna vecka att ägnas åt återvinning och nedan följer inlägget om vår första dag på plats i Turkiet för tre år sedan.
Det gick smidigt att hämta bagaget - för sambon som stod vid rätt bagageband. Att komma in i landet var mindre smidigt. Turkarna tar hårt på det här med säkerhet och det tog sin lilla tid för dem att konstatera att det var rätt person till rätt pass....
Transferbussen hade som tur var AC annars hade vår resa fått ett snöpligt slut. Nackdelen med att åka till varmare breddgrader en kall höstnatt är att man ofta klär sig efter det klimatet man åker ifrån.
En timmes bussfärd är vi framme i paradiset. Flertalet av gästerna köar för att checka in, vi väljer att ta oss till matsalen för att äta lunch.Vi har valt att åka på en All inclusive-resa och vi konstaterar snabbt att vi gjort ett utomordentligt bra val. Vilken buffé!! Kolla själva!
Barnenoch vi vimsar runt ett tag för att klura ut vad som ser godast ut. Det slutar med överfulla tallrikarmed lite av varje och det smakar mycket bra!
Sen lägger vi i en högre växel. Checkar in, tar oss upp till rummet som ligger på femte våningen med fantastisk utsikt över poolområdet, sliter upp lite badkläder och varsin handduk och rusar ner till poolen. Förlåt jag menar POOLERNA!!
Sen sjöng vi "Hej hej sommar, hej hej sommar. Vi ska bada sola bada sola bada till tårna domnar!" fram till kl 17 då solen försvann bakom vårt höga hotell. Fast tårna domnade aldrig - det går ju inte när det är över 30 grader varmt!! Nej förresten vi sjöng inte hela tiden. Vi gjorde små avbrott för pannkaksbuffé, kakbuffé och fri bar!
Efter kvällsmaten - som om möjligt bjöd på ett ännu större utbud än lunchen - var det dax att utforska omgivningarna lite grann. Sambon visar sig vara en utomordentlig prutare och vi tar oss nöjda hemåt framåt 22-tiden. Äldsta dottern mest nöjd av alla med en turkos Adidasväska och en grå Adidas huvtröja rikare. Vi bokade även en utflykt på tordag som jag ser mycket fram emot.
Bara för att stannar vi till i baren i lobbyn och tar oss varsin drink innan vi går upp till vårt rum. Lägg märke till att jag sa GÅR. Löftet jag gav till mina barn att det skulle vara en regelfri vecka har jag reviderat något och infört EN regel. Hissen är Off-limit! Ska vi komma i våra kläder på söndag när vi åker hem gäller det att vi kompenserar vårt enorma matintag med lite motion.
Vi räknar trappstegen på vägen upp. Sonen får det till 98, jag till 99. För enkelhetens skull avrundar vi till 100. Sen bestämmer vi att man förbränner 1 kalori per trappsteg så vi kan lugnt äta precis hur mycket vi vill!!
Jag hoppas att jag är lika nöjd med hotell och mat på denna resan. Det får ni veta nästa vecka.
Det gick smidigt att hämta bagaget - för sambon som stod vid rätt bagageband. Att komma in i landet var mindre smidigt. Turkarna tar hårt på det här med säkerhet och det tog sin lilla tid för dem att konstatera att det var rätt person till rätt pass....
Transferbussen hade som tur var AC annars hade vår resa fått ett snöpligt slut. Nackdelen med att åka till varmare breddgrader en kall höstnatt är att man ofta klär sig efter det klimatet man åker ifrån.
En timmes bussfärd är vi framme i paradiset. Flertalet av gästerna köar för att checka in, vi väljer att ta oss till matsalen för att äta lunch.Vi har valt att åka på en All inclusive-resa och vi konstaterar snabbt att vi gjort ett utomordentligt bra val. Vilken buffé!! Kolla själva!
 |
| Det fanns såklart MAT oxå men jag har valt att fokusera på det viktiga!! |
Barnen
Sen lägger vi i en högre växel. Checkar in, tar oss upp till rummet som ligger på femte våningen med fantastisk utsikt över poolområdet, sliter upp lite badkläder och varsin handduk och rusar ner till poolen. Förlåt jag menar POOLERNA!!
Sen sjöng vi "Hej hej sommar, hej hej sommar. Vi ska bada sola bada sola bada till tårna domnar!" fram till kl 17 då solen försvann bakom vårt höga hotell. Fast tårna domnade aldrig - det går ju inte när det är över 30 grader varmt!! Nej förresten vi sjöng inte hela tiden. Vi gjorde små avbrott för pannkaksbuffé, kakbuffé och fri bar!
Efter kvällsmaten - som om möjligt bjöd på ett ännu större utbud än lunchen - var det dax att utforska omgivningarna lite grann. Sambon visar sig vara en utomordentlig prutare och vi tar oss nöjda hemåt framåt 22-tiden. Äldsta dottern mest nöjd av alla med en turkos Adidasväska och en grå Adidas huvtröja rikare. Vi bokade även en utflykt på tordag som jag ser mycket fram emot.
Bara för att stannar vi till i baren i lobbyn och tar oss varsin drink innan vi går upp till vårt rum. Lägg märke till att jag sa GÅR. Löftet jag gav till mina barn att det skulle vara en regelfri vecka har jag reviderat något och infört EN regel. Hissen är Off-limit! Ska vi komma i våra kläder på söndag när vi åker hem gäller det att vi kompenserar vårt enorma matintag med lite motion.
Vi räknar trappstegen på vägen upp. Sonen får det till 98, jag till 99. För enkelhetens skull avrundar vi till 100. Sen bestämmer vi att man förbränner 1 kalori per trappsteg så vi kan lugnt äta precis hur mycket vi vill!!
Jag hoppas att jag är lika nöjd med hotell och mat på denna resan. Det får ni veta nästa vecka.
måndag 10 november 2014
På väg!!
Just nu sitter jag på ett flygplan på till Fuerteventura så det här är ett tidsinställt inlägg.
Det kommer ni att få hålla tillgodo med hela veckan. Jag tänker inte ha ett enda måste på hela semestern - alltså måste jag inte blogga.
Men för att ni ska ha något att göra härinne tänkte jag återvinna inläggen från vår förra resa som vi gjorde till Turkiet 2011. Då låg jag vid poolen och skrev blogginlägg på gammalt hederligt papper varje dag och så publicerade jag dem när jag kom hem. Ni som hängt härinne länge har läst dem innan men det går nog att läsa dem igen. Det är ju knappt så att jag minns vad jag skrev......
Flygplanet lyfter 06.00 söndag morgon. Trots att lördagen som vanligt är fullspäckad med vanliga aktiviteter såsom fotbollsmatcher och kalas samt ovanliga aktiviteter såsom flyttning av kaninburar och panikartad ompackning av 5 st resväskor går dagen alldeles otroligt långsamt. Vill ni ha något att jämföra med så tänk tillbaka på en julafton i väntan på tomten när ni var små....
Vid 20-tiden på lördagskvällen trycker vi ner barnen i sina sängar så att jag och sambon kan låta Herr Ågren få fritt spelrum. Detta är vår första gemensamma semester om vi inte räknar stugnätterna i Olofström och camping på systerns tomt i Uddevalla och det gör vi ju alltså inte! Vi har lagt varenda krona och minut som blivit över på vårt hus men nu ska vi alltså äntligen åka iväg på en semester tillsammans en hel vecka. Tankarna och frågorna är många, mest av allt är vi nog nervösa för att minsta ska sätta sig på tvären på planet. Hon är en bestämd dam och får hon för sig att hon inte ska göra en sak då är det svårt att övertyga henne om motsatsen.
Strax efter 02 sitter vi i alla fall efter några om och lite men i bilen på väg till Malmö och flygplatsen. Dimman ligger tät och det känns som att köra i en mjölkkartong. Medelhastigheten ligger långt under den normala. Färden ackompanjeras av barnens frågor. "Hur många läsk får man dricka?" "Hur mycket glass får man äta?" "Får man äta godis och chips fast det inte är lördag?" "Hur tidigt får man hoppa i poolen?" För att sambon ska få koncentrera sig körningen och jag på att sitta på helspänn livrädd för att det ska springa ut en älg/för att vi ska missa avfarten för att sikten =0/för att vi inte ska hinna till flygplatsen i tid lovar jag barnen att ALLT är tillåtet den kommande veckan - det finns helt enkelt inga regler!
När vi äntligen kommer fram i god tid är barnen oigenkännliga av adrenalin, jag och sambon av bristen på densamma.
Vi checkar in och sakteliga börjar det sjunka in - VI SKA TILL TURKIET!!
När planet ska lyfta vill yngsta dottern att jag ska hålla henne i handen. Det är först när hon beklagar sig för att jag håller för hårt som jag inser att jag oxå är nervös. Den senste tidens flygkrascher i kombo med att flyga med 3 barn som aldrig flygit innan kan stressa vilken superwoman som helst....
Starten går bra och barnen tuggar hysteriskt på sina tuggummin. Minsta ropar "Hallå" med jämna mellanrum och konstaterar att hon har lock för öronen vilket leder till att jag måste tysta ner henne var femte sekund.
Under flygningen "roar" mina barn alla våra medpassagerare med sina "Mamma du måste bara kolla på det här!!" gällande allt från utsikten till flygplansmaten som de förresten tyckte var värsta lyxen! Köttbullar och pasta klockan 7 på morgonen!! Jag och sambon tyckte att det var sådär...
Landningen går bra. Det enda jag inte förstår är att vissa envisas med att applådera när piloten landat planet. Inte sjutton står det några kunder och applåderar när jag gör mitt jobb......
I morgon är ni välkomna åter för att läsa om vår första dag i Turkiet.
Det kommer ni att få hålla tillgodo med hela veckan. Jag tänker inte ha ett enda måste på hela semestern - alltså måste jag inte blogga.
Men för att ni ska ha något att göra härinne tänkte jag återvinna inläggen från vår förra resa som vi gjorde till Turkiet 2011. Då låg jag vid poolen och skrev blogginlägg på gammalt hederligt papper varje dag och så publicerade jag dem när jag kom hem. Ni som hängt härinne länge har läst dem innan men det går nog att läsa dem igen. Det är ju knappt så att jag minns vad jag skrev......
Flygplanet lyfter 06.00 söndag morgon. Trots att lördagen som vanligt är fullspäckad med vanliga aktiviteter såsom fotbollsmatcher och kalas samt ovanliga aktiviteter såsom flyttning av kaninburar och panikartad ompackning av 5 st resväskor går dagen alldeles otroligt långsamt. Vill ni ha något att jämföra med så tänk tillbaka på en julafton i väntan på tomten när ni var små....
Vid 20-tiden på lördagskvällen trycker vi ner barnen i sina sängar så att jag och sambon kan låta Herr Ågren få fritt spelrum. Detta är vår första gemensamma semester om vi inte räknar stugnätterna i Olofström och camping på systerns tomt i Uddevalla och det gör vi ju alltså inte! Vi har lagt varenda krona och minut som blivit över på vårt hus men nu ska vi alltså äntligen åka iväg på en semester tillsammans en hel vecka. Tankarna och frågorna är många, mest av allt är vi nog nervösa för att minsta ska sätta sig på tvären på planet. Hon är en bestämd dam och får hon för sig att hon inte ska göra en sak då är det svårt att övertyga henne om motsatsen.
Strax efter 02 sitter vi i alla fall efter några om och lite men i bilen på väg till Malmö och flygplatsen. Dimman ligger tät och det känns som att köra i en mjölkkartong. Medelhastigheten ligger långt under den normala. Färden ackompanjeras av barnens frågor. "Hur många läsk får man dricka?" "Hur mycket glass får man äta?" "Får man äta godis och chips fast det inte är lördag?" "Hur tidigt får man hoppa i poolen?" För att sambon ska få koncentrera sig körningen och jag på att sitta på helspänn livrädd för att det ska springa ut en älg/för att vi ska missa avfarten för att sikten =0/för att vi inte ska hinna till flygplatsen i tid lovar jag barnen att ALLT är tillåtet den kommande veckan - det finns helt enkelt inga regler!
När vi äntligen kommer fram i god tid är barnen oigenkännliga av adrenalin, jag och sambon av bristen på densamma.
Vi checkar in och sakteliga börjar det sjunka in - VI SKA TILL TURKIET!!
När planet ska lyfta vill yngsta dottern att jag ska hålla henne i handen. Det är först när hon beklagar sig för att jag håller för hårt som jag inser att jag oxå är nervös. Den senste tidens flygkrascher i kombo med att flyga med 3 barn som aldrig flygit innan kan stressa vilken superwoman som helst....
Starten går bra och barnen tuggar hysteriskt på sina tuggummin. Minsta ropar "Hallå" med jämna mellanrum och konstaterar att hon har lock för öronen vilket leder till att jag måste tysta ner henne var femte sekund.
Under flygningen "roar" mina barn alla våra medpassagerare med sina "Mamma du måste bara kolla på det här!!" gällande allt från utsikten till flygplansmaten som de förresten tyckte var värsta lyxen! Köttbullar och pasta klockan 7 på morgonen!! Jag och sambon tyckte att det var sådär...
Landningen går bra. Det enda jag inte förstår är att vissa envisas med att applådera när piloten landat planet. Inte sjutton står det några kunder och applåderar när jag gör mitt jobb......
I morgon är ni välkomna åter för att läsa om vår första dag i Turkiet.
lördag 15 december 2012
Fast jag är nog en samlare i alla fall........
Rycken här hemma avlöser varandra och idag är det förrådet som får sig en genomkörare.
Jag inser att jag nog är en samlare i alla fall.
Jag har sparat barnens kläder, leksaker, teckningar, skolböcker för att nämna lite av sakerna i vårt förråd.
Mycket av sakerna känner jag att jag har en relation till. Första nallen, första trätofflorna (fattar ni hur söta ett par trätofflor i storlek 20 är??), första souveniren, första matteprovet och en miljon andra saker som jag har känt mig tvungen att spara.
Jag har stålsatt mig i dag och sambon är just nu på soptippen med allt som inte är lönt att behålla.
En hel del kassar är packade med saker som är för fina att slänga. De ska skänkas till Röda Korset efter helgen.
Jag tror att jag inbillar mig att när barnen blir stora och får egna barn kommer de att uppskatta att jag sparat deras kläder och leksaker till dem. Troligtvis är det inte så.
Kläderna lär de inte använda. De kommer antagligen undra hur i hela friden vi klädde dem när de var små. Precis som jag undrar hur i hela friden mina föräldrar klädde mig när jag var liten.
Leksakerna är troligare att de kommer till användning.
Jag kan ändå inte göra mig av med Playmobil, Lego, bilar, Barbies för tiotusentals kronor.
De får ligga kvar i sina lådor.
Är du en samlare?
Jag inser att jag nog är en samlare i alla fall.
Jag har sparat barnens kläder, leksaker, teckningar, skolböcker för att nämna lite av sakerna i vårt förråd.
Mycket av sakerna känner jag att jag har en relation till. Första nallen, första trätofflorna (fattar ni hur söta ett par trätofflor i storlek 20 är??), första souveniren, första matteprovet och en miljon andra saker som jag har känt mig tvungen att spara.
Jag har stålsatt mig i dag och sambon är just nu på soptippen med allt som inte är lönt att behålla.
En hel del kassar är packade med saker som är för fina att slänga. De ska skänkas till Röda Korset efter helgen.
Jag tror att jag inbillar mig att när barnen blir stora och får egna barn kommer de att uppskatta att jag sparat deras kläder och leksaker till dem. Troligtvis är det inte så.
Kläderna lär de inte använda. De kommer antagligen undra hur i hela friden vi klädde dem när de var små. Precis som jag undrar hur i hela friden mina föräldrar klädde mig när jag var liten.
Leksakerna är troligare att de kommer till användning.
Jag kan ändå inte göra mig av med Playmobil, Lego, bilar, Barbies för tiotusentals kronor.
De får ligga kvar i sina lådor.
Är du en samlare?
söndag 29 juli 2012
Upp som en sol ner som en pannkaka
Idag kör vi lite återvinning.
Detta (◄länk) skrev jag för exakt ett år sedan.
Tänk vad det kan hända saker på ett år......
Jag vilar mig i form idag och återkommer förhoppningsvis i bättre form i morgon.
Ha det bäst!
Detta (◄länk) skrev jag för exakt ett år sedan.
Tänk vad det kan hända saker på ett år......
Jag vilar mig i form idag och återkommer förhoppningsvis i bättre form i morgon.
Ha det bäst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
