Skyltsöndag vecka 3

I måndags var jag ledig och efter en härlig massagetimme hos Jennie gick jag på en lång promenad när jag kom hem. Jag gick förbi brukshundklubben som ligger en bit från vårt och där de har en lite märklig syn på sina funktionärer. Jag vet inte riktigt hur själva funktionären ska få plats men de kanske ska parkera sig uppe på soptunnorna??

I tisdags var jag hos min kiropraktor. Med tanke på allt stillaliggande som skulle följa de närmaste dagarna tänkte jag att det var lika bra att ta både massage och kiropraktorn innan jag åkte till Lund. Jag går på Pluspraktik och de har en förkärlek för grönt. Och det är ordning och reda - en tydlig utmärkt cykelparkering utanför entrén.

I onsdags var det då dags att bli inlagd och eftersom jag av förklarliga skäl inte ville ha bilen i Lund tog jag bussen dit. På busshållplatsen utanför Centralen i Kristianstad finns denna fiffiga papperskorg. På så sätt slipper de som tjänar några kronor på att leta pantburkar gräva i papperskorgen - BRA TÄNKT! Det syns inte så bra men det står PANTAMERA :-)

Eftersom jag visste att det skulle bli snålt med skyltar resten av veckan passade jag på att fota några extra!

På kvällen blev det spritdusch och sen fick jag klä mig i Regionens snyggaste outfit!!

Eftersom jag hade väldigt svårt att koppla av ägnade jag en stund åt min kalender och nästa veckas kloka ord. 

Ett motto jag brukar leva efter men ibland behövs en liten påminnelse!

Som vanligt är det BP som styr upp det där med skyltarna!!

Och om ni kanske undrar hur jag mår efter operationen så kan vi väl säga så här - jag har mått bättre men absolut även sämre. Jag har fortfarande ont i halsen och är väldigt hes efter mitt brutala uppvaknande. Och såklart har jag ont i ljumsken efter ingreppet. Det är ju inte en öppen hjärtoperation jag gjort utan ingreppet sker via ljumsken. Och just nu ser min ljumske ut så här:

Det är även lite oroligt i bröstet och jag har lite ont. Men med tanke på att de bränt i mitt hjärta är det ju inte så konstigt. Men förhoppningsvis kommer det är vara värt det i slutändan......

Ont det gör ont.....

Nu är det över och allt verkar ha gått bra. Fick ett brutalt uppvaknande dock eftersom narkosen släppte för tidigt och jag vaknade av att jag blev extuberad. Det gjorde fruktansvärt ont och var sjukt obehagligt. Extrem otur sa läkarna.  Mitt liv i ett nötskal säger jag.

Some kind of årskrönika....

Jag hade tänkt att göra en form av årskrönika men insåg snabbt att det skulle bli en tragisk historia så den får ni vara utan.
Istället arkiverar jag 2017 och ser fram emot 2018 som (förhoppningsvis) i alla fall inte kan bli sämre!
Jag har i alla fall en massa saker att se fram emot.

Först och främst min operation om två veckor. Inte för att jag ser fram emot den i ordets rätta bemärkelse men ni fattar??

I mars åker jag och Linda till Playa del Ingles och det ska bli underbart.

I juni åker vi till Spanien - än så länge är detaljerna kring denna resa oklara men iväg ska vi!

Och så är tanken att vi ska åka till Kroatien eftersom vi fick avboka förra årets resa på grund av mitt krånglade hjärta. Med facit i hand kunde vi åkt då det höll sig i schack just den veckan vi skulle ha rest men så fick det bli.

Mina äldsta fyller 18 och då blir det baluns!!

Jag ska äntligen ta mig till Göteborg för att gå på bokmässan. Någon som ska dit??

Jag ska såklart göra nya stolleprov men de har jag inte kommit på än.

Jag ska dricka mer vatten och bli bättre på att ge beröm och komplimanger. Och bli bättre på att ta emot dem.....


                              

En mysig tradtion och en god nyhet ♥

Som jag nog skrev i gårdagens inlägg hade vi vår traditionella adventsfika för grannar och vänner igår. Yngsta dottern tycker som tur fortfarande det är mysigt att hjälpa mamma i köket så med hennes hjälp fixades allt ätbart i lördags och igår gick vi all-in på att julpynta huset. Min privata Ernst (läs äkta man) fixade ett litet arrangemang medans dottern klädde granen och jag fixade mig själv. Och satte fram ett gäng tomtar här och där samt slog in de sista julklapparna. De sista som finns hemma vill säga - jag sätter mitt hopp till att Postnord klarar av att leverera de sista i god tid innan jul.....

Mannens kreation

Dotterns kreation

Min kreation. Ja jag alltså. Godiset och kakorna hjälpte ju dottern till med ;-)






Och så den goda nyheten - JAG HAR FÅTT TID TILL OPERATION!!! Bättre julklapp kunde jag inte önska mig ♥

What doesn´t kill you makes you stronger eller Så blev Maria starkaste kvinnan i världshistorien.......

Förra veckan blev jag genomförkyld och låg pall med feber och hosta i några dagar. I går började jag jobba igen och allt kändes toppen fram till lunch. Bara pang på när jag satt i kassan fick jag den sjukaste huvudvärken och jag kände mig yr och illamående. Flera kunder sa till mig att jag borde gå ifrån eftersom jag var väldigt blek och såg svimfärdig ut. Med nöd och näppe tog jag mig ut i omklädningsrummet där en kollega tillika vän gjorde sig redo för att stämpla in. Hon såg på mig att jag inte mådde så bra och övertalade mig att inte köra hem (vilket envisa jag faktiskt tänkte göra) utan istället ringa min man och åka till sjukhuset. Min man som inte jobbar så långt från mitt var på plats inom några minuter och snart satt jag i väntrummet på akuten. Jag började snabbt känna mig sämre och det sista jag minns är att min man går och hämtar hjälp och att jag snabbt blir upplyft på en bår och inkörd på ett akutrum. När jag återfick medvetandet kände jag att mina armar och ben var helt bortdomnade och att jag kunde inte röra på dem. Mitt huvud kändes som om det höll på att sprängas och hjärtat slog som om det skulle hoppa ur bröstet. Jag trodde på fullaste allvar att jag höll på att dö och var för första gånger under alla mina år i sjuks(v)ängen riktigt rädd. Min stackars man som stod hjälplös bredvid tänkte och kände med all säkerhet likadant. En neurolog var snabbt på plats och undersökte mig och sen beställdes en akutröntgen av huvudet. Den visade ingenting - förutom en hjärna som tur var! - och jag blev nedrullad till akuten igen. Eftersom jag (såklart) fick flimmer ovanpå alltihop blev jag uppkopplad mot diverse maskiner och jag kände mig ganska liten. Jag hade i alla fall fått tillbaka känseln i armar och ben - alltid något. En sköterska kom och gav mig morfin mot huvudvärken och även något mot illamåendet. Morfinet tog udden av smärtan men vad det än var jag fick för illamåendet så funkade det inte. En stund senare kräktes jag våldsamt och det enda positiva med det var att flimret faktiskt hävdes! Eftersom mina prover inte var så bra blev jag inlagd för observation och eftersom flimret slutat behövde jag inte ligga på HIA (hjärtintensiven) utan det räckte med hjärtmottagningen. En jättetrevlig ung kille som hette Nouf fixade några kvällsmackor och en kopp te till mig som jag faktiskt fick behålla.

Efter en i stort sett sömnlös natt - beroende dels på huvudvärken dels på snarkande, pruttande och hostande rumskamrater - kände jag mig något bättre och efter konsultation med inte mindre än TRE läkare fick jag åka hem. De trodde att jag hade haft ett rejält migränanfall ev som efterdyningar av min förkylning eller kanske troligare pga att min kropp slår bakut av allt som händer med den. De tog åter upp möjligheten att åka till Stockholm eller Köpenhamn för att göra operationen och jag får väl snart börja fundera på det. Fast då blir det Stockholm - trots att jag är skåning fattar jag inte ett jota av vad danskarna säger och jag tänker inte ligga på ett sjukhus där jag inte förstår vad personalen säger till mig.......

Och på tal om vad personalen säger så blev det lite komiskt på min sal i morse. En av mina rumskamrater la av några rejäla rökare i natt och när sköterskan skulle ta lite prover på honom i morse sniffar hon lite i luften och säger "Jag tycker det luktar fis här!!" Mannen nekade till att han skulle vara den skyldige och jag fick byta mig i läppen för att vara tyst på min sida av skynket! Fast hellre en pruttande rumskamrat än en som kissar på golvet som jag hade 2012 :-)

Lördag hela veckan nu då :-)

Tre helger i rad har jag haft flimmer. Förrförra helgen fick jag åka in och göra en elkonvertering, förra helgen slutade det med min behovsmedicin och idag fick jag åka in igen. Och idag gick det snabbt och lätt. Om jag nu ska leta något positivt med det hela och det försöker jag ju ofta göra. In på akuten strax innan kl 9 och kl 11.15 blev jag sövd och omstartad på HIA.
Denna helgen var det min hjärtläkare Sten som hade jour och han blev lovligt upprörd när jag berättade om beskedet jag fått från Lund. Han skulle genast ta tag i situationen så nu kanske det äntligen händer något på operationsfronten!! Dessutom jobbade min favoritsköterska som var med redan 2012 så jag blev ompysslad efter alla konstens regler. Kanske fick jag även lite extra narkos eller nåt för när jag vaknade försökte jag sälja en högtryckstvätt till Sten vilket alla inblandade hade väldigt roligt åt. Jag också när jag väl kvicknade till och insåg vad jag pladdrade om!

Så för att vara på den säkra sidan tänker jag äta extra mycket flimmermedicin ikväll. För eftersom det inte står specificerat vilken sort det gäller tänker jag att det borde funka med Marabou???

Nog för att jag känner folk i Stockholm......

I dag ringde jag till sjukhuset i Lund för att höra om de kunde ge besked på när jag blir kallad till operation. Jag har väntat på min hjärtoperation i 105 dagar så vårdgarantin är ju redan körd om vi säger så. Jag är tydligen i prioriteringsgrupp 3 dvs mitt tillstånd är inte livshotande och inte superakut. Det fanns personer i min grupp som väntat i 150 dagar och ännu inte fått operationstid. Jag blir dock eventuellt uppgraderad efter helgens elkonvertering. Och om jag verkligen inte vill vänta kan jag bli opererad omgående. I Stockholm. Och även om jag med all säkerhet blir väl omhändertagen både på och utanför sjukhuset känns det inte aktuellt för mig.
Men om jag ångrar mig kan jag lita på er i huvudstaden va??

Skitsöndag. Eller skyltsöndag. Beror på hur man ser det.

Första bilden är tyvärr fotad på mitt jobb och såklart påpekade jag för ansvarig att hen skrivit fel. Men jag förevigade skylten först såklart!!

Andra bilden är tyvärr fotad idag då jag var tvungen att åka in till akuten i morse för att bli elkonverterad.

Jag fick flimmer i fredags kväll och det vägrade ge med sig trots att jag tagit till alla knep jag har för att häva det. Mina tvillingar fyllde 17 igår så det fanns inte på kartan att åka in då men i morse fick jag erkänna mig besegrad och åka in.......
Tyvärr var det inte bara jag som behövde narkosläkarnas hjälp idag så väntetiden blev lång. Det värsta med att vänta så länge är inte flimret utan hungern!! Jag måste vara fastande minst 6 timmar för att kunna bli sövd men pga av den långa väntetiden blev det hela 14 timmar utan mat. Så den där matbrickan var efterlängtad när den väl kom!

Och eftersom denna skyltning blev lite syrefattig får ni en bonusbild ;-)

Som vanligt är det BP som styr upp det här med skyltarna!

Varning för häxan Surtant!!

I söndags kväll blev det då tyvärr en vända till akuten med mitt bråkande hjärta. Förutom flimmer slog det även ett extraslag på vartannat hjärtslag och så hade jag tydligen feber. Ja varför inte??
Det är inte utan att jag längtar efter den där förbenade operationen så att jag kan få tillbaka mitt liv igen. Jag är så innerligt trött på att vara begränsad. Jag vill kunna springa igen. Och cykla till jobbet. Jag vill gå på fest och inte behöva tänka på att min medicin inte kommer jättebra överens med festdrickan. Jag vill inte frysa trots flera lager kläder. Jag vill kunna göra stolleprov igen. Det stolligaste jag håller på med nuförtiden är att äta godis varje dag. Det rimmar inget vidare med att inte kunna röra mig som vanligt och jag kan lova att jag inte blir på bättre humör av att snart inte komma i mina kläder. Jag försöker verkligen hålla humöret uppe och visst lyckas jag för det mesta. Men ibland är det lite extra motigt. I dag är verkligen en sån dag. Det kanske hjälper med lite choklad......

PS Eventuella stavfel skyller jag på sprickan i min dator som nu spridit sig över hela skärmen. Som grädde på moset liksom

Böcker. IBS och Moment 22

Som ni kanske kan räkna ut med hjälp av titlarna har jag snöat in lite på självhjälpsböcker den senaste tiden men det blev även fyra "normala" böcker som jag varmt kan rekommendera. Särskilt Ordbrodösen - en sjukt bra bok som jag sträckläste från pärm till pärm. Något gott som kom ut av många timmar på sjukhuset.

Brené Browns böcker Kvinnor och skam samt Våga vara operfekt vill jag oxå slå ett slag för. Särskilt om du som jag har höga krav på dig själv och är Fröken Duktig.
Från självhjälpsböckerna jag läser plockar jag ut det som känns rätt för mig och lämnar resten därhän. Jag skulle vilja påstå att mitt tänk har ändrats senaste tiden och om det sen beror på böckerna eller på min stressterapeut ska jag låta vara osagt. Det är dock oerhört lätt att falla tillbaka i gamla beteenden men jag har ju min mage till hjälp som högljutt protesterar genom att göra mig illamående varje gång jag stressar. Min läkare pratar om IBS och det är väl dags att jag tar till mig detta och börjar följa FODMAP för att se om det hjälper. Tyvärr är det ganska mycket på listan över "förbjuden mat" som jag gillar och äter dagligen men jag lider verkligen av mina magproblem så jag får nog gilla läget ett tag....

Igår var jag ju hos min hjärtläkare och tyvärr har han inte hört något från Lund om min operation. Om/när jag får flimmer igen vill han byta ut min medicin till en som är effektivare. Tyvärr både mot flimmer och på att ställa till det för övriga kroppen. Den var tuff mot både sköldkörteln och levern och dessutom får jag inte sola när jag äter den. Så nu blev det ett nytt stressmoment i mitt liv. Vi har ju nämligen en resa till Kroatien bokad i mitten av juni och nu känns det som att valet står mellan att åka till dit utan att kunna sola, åka dit och må skit (vilket jag vet att jag gör efter operationen) eller att inte åka alls. Att inte byta medicin känns inte som ett val. Jag vill inte ta risken att behöva göra en elkonvertering i Kroatien. Nog för att de säkert vet vad de sysslar med men i alla fall. Halmstrået jag klamrar mig fast vid just nu är att jag får en operationstid i god tid innan vår planerade resa så att jag hinner återhämta mig. Är det för mycket begärt tro??

Så varmt är det inte här i Skåne i alla fall ;-)

Nu är det ett tag sen jag hade nån fredagsfräckis på bloggen och det kan ju bero på att jag inte känt mig vidare fräck på sistone. Det gör jag iofs inte i dag heller men ibland är det ju bara att göra......

En tjock bonde hade problem att tillfredsställa sin fru.
Han beklagar sig inför en vän och menar att han blir
för varm och svettig för att hålla på tills frun kommit.
Han får då rådet att låta en av drängarna stå och fläkta när dom har sex.
Nästa gång det är dags för sex kallar han in en av drängarna i sängkammaren.
Bonden bestiger frun och drängen står bredvid och fläktar. Trots fläktandet blir bonden för varm och svettig och frun är helt oberörd.
Mannen beordrar då drängen att byta plats med honom. Drängen gör som han blir tillsagd och fruns reaktion låter inte vänta på sig.
Hon stönar och kvider och får orgasm efter orgasm.
Då säger bonden: Fattar du nu hur man ska fläkta drängjävel?


Hjärtat har hållit sig i schack de senaste dagarna och på tisdag ska jag till min hjärtläkare för diverse undersökningar. Han vill även att jag ska byta till en effektivare medicin fram till operationen och eventuellt behöver jag bli inlagd för att vara övervakad under medicinbytet. Men den tiden den sorgen.....

Ha den allra bästa fredagen ♥

Ett FRUKTansvärt inlägg :-)

Min fina vän Susanne har en fotoutmaning med ett nytt tema varje vecka och såklart vill jag vara med och visa lite bilder. Hela datorn är ju full med bilder så det kommer säkert att gå bra att hitta någon som passar alla de finurliga ord som Susanne har kommit på. Veckans ord är

    ❦  FRUKT ❦

Jag älskar frukt och har alltid ett välfyllt fruktfat här hemma. 

Ett helt bord med godsaker från vår Turkietresa för några år sedan.

                                  De vackra melonkonstverken är oxå från vår Turkietresa.

PS Jag pratade med min hjärtläkare igår och han har lovat att göra sitt bästa för att jag ska få narkos vid min kommande operation. Han har skickat en akutremiss och hoppas att jag kommer att få tid till operation inom en månad. Det hoppas jag med. Först och främst för att jag vill ha det gjort så fort som möjligt för att slippa all oro jag har i kroppen men även för att vi har en semesterresa bokad i mitten av juni och då vill jag gärna vara så pigg som det bara går....

Ännu ett bakslag

I tisdags kväll en halvtimme innan jag skulle sluta jobba kände jag hur det klack till i hjärtat och så fick jag flimmer. Igen. Tyvärr hjälpte inte min behovsmedicin denna gången heller utan i går eftermiddag var det bara att gilla läget och åka till sjukhuset. Jag hann inte ens sätta mig förrän jag blev inkallad och sen gick det i ett nafs. Inskrivning, provtagning, elkonvertering och utskrivning på ca 2 timmar. Heja sjukvården!!
Tyvärr är det nu oundvikligt med ytterligare en operation och remiss är skickad till Lund. Jag inser att jag inte kan leva så här men tänker inte göra operationen om den inte sker under narkos. De två förra operationerna gjordes i vaket tillstånd och det finns inte i chans på jorden att jag utsätter mig själv för det igen. Ni som inte var med här på bloggen 2012 kan läsa om min första operation om ni trycker HÄR - den andra orkade jag inte ens skriva om.....

Nu förstår ni kanske varför jag inte är sugen på att genomgå detta igen och jag vet att det går att utföra operationen under narkos så för min del är det färdigdiskuterat innan vi ens har börjat diskutera!! Om jag behöver lite namnunderskrifter kan jag lita på er va??

Skyltsöndag vecka 8

De få gånger jag lämnat huset den gångna veckan har inte (i huvudsak) varit för att jaga skyltar men hur som haver lyckades jag fånga några stycken i alla fall.

När jag körde dottern till tåget i tisdags (eller var det kanske i onsdags??) stoppade jag upp hela trafiken för att få med nedanstående skylt på bild. Undrar om de tänker skylla på praktikanten?? För även om det kanske är så att de är ute i VÄLDIGT god tid - de har redan grävt ut typ hela gatan - så är faktiskt inte den 1/8 en måndag!!

Trött eller ej - ett besök på bokrean var tvunget och då passade jag såklart på att fota Katarinas skylt i Kassa 14, För såklart var det bokrean på jobbet som hägrade eftersom jag hade ytterligare 20% rabatt på reapriset - jag fick alltså nästan betalt för att ta med mig böckerna hem ;-)

I går kväll var vi hembjudna till goda vänner och såklart hade vi med en liten present till värdparet. Och själva presenten låg alltså inuti påsen men en påse med en sån klok text anser jag nog vara en present i sig!

Som vanligt tittar du in till BP om du vill se fler skyltar.

För övrigt tar jag små ministeg mot ett tillfrisknande. Om jag bortser från fredagens besök på akuten eftersom jag fick flimmer igen. Men denna gången slutade det faktiskt av sig själv så det är ju en klar förbättring!!

Kanske har Timbuktu rätt? Det kommer kanske att fixa sig till slut?

När man är så öppen om sitt mående som jag har varit på sociala medier får man ta det onda med det goda. Anledningen till att jag är så öppen är att jag helt enkelt inte orkar berätta samma sak 39 gånger utan det är lättare att "hänga ut det" och så får den som bryr sig läsa om den vill. Det goda är ju såklart all kärlek och omtanke som strömmar in från alla håll och kanter. Fantastiska människor som via telefon, SMS, messenger och andra kanaler ger stöd och pepp som fyller mina ögon med tårar och mitt inre med en outsäglig glädje att kunna kalla dem för mina vänner ♥  Det onda är alla hemmasnickrade teorier om varför mitt hjärta börjat krångla igen. Det pratas om min överdrivna (??) träning, det pratas om för många järn i elden  och det pratas om - hör och häpna - min kosthållning. Jag försöker hålla god min för jag vet att de flesta egentligen menar väl men det är inte lätt att bli dumförklarad av människor som anser att jag inte känner min egen kropp och vet vad den klarar av. Och jag skulle såklart aldrig i hela mitt liv medvetet göra saker som jag på något sätt tror är farligt för mig!! 

Inte ens läkarna vet varför mitt hjärta börjat strula igen. De senaste veckorna har jag träffat inte mindre än 7 olika hjärtläkare och inte en enda av dem har haft samma teori. En har pratat om ärrbildning från mina operationer, en annan har pratat om att det bara är så, den tredje tycker att jag medicineras och en fjärde förespråkar en ny operation. De andra tre har varken sagt bu eller bä men alla sju har i alla fall gemensamt att ingen pratat om att träning eller kosthållning skulle kunna vara en orsak till mitt flimmer. Tvärtom poängterar de att en anledning till att jag ändå mår så bra som jag gör är tack vare att jag är vältränad. Däremot har de flesta varit överens om att stress kan ha en negativ påverkan på mitt hjärta och där är jag helt med på noterna. Tyvärr är det ju inte gjort i handvändning att sluta stressa men jag gör mitt allra bästa på alla fronter.

Jag går i terapi en gång i veckan och det känns bra. Lite svårt har jag att vända ut och in på mig själv inför en vilt främmande människa men det går lite bättre för varje gång. Jag försöker att leva i nuet men det är inte så lätt när man är en grubblare av högsta rang. Men jag har mina knep för att hitta några minuter här och där - det räcker en bit på vägen i alla fall.

Eftersom jag är sjukskriven har jag gott om tid att identifiera vilka andningshål som funkar för mig och efter lunchen i dag kände jag mig redo för att gå ut i skogen för första gången på väldigt länge. I vanliga fall hade jag tryckt in mina lurar i öronen, satt igång en ljudbok och ångat på i hög hastighet. Nu la jag telefonen i innerfickan (jag vågade inte lämna den hemma om ifall att det hände nåt) och strosade iväg. Dels för att jag inte orkade gå fort men framför allt för att jag övar på att allt inte behöver gå så fort. Jag hade redan bestämt mig för att sätta mig någonstans och bara lyssna på träden en stund men när jag kom in i skogen insåg jag att det nog var ganska blött att sitta rakt ner på backen. Efter en stund kom en känsla till mig att jag skulle svänga av stigen och gå rakt ut i skogen och mitt dåliga lokalsinne till trots följde jag min instinkt. När jag gått ett 50-tal meter såg jag något i min högra ögonvrå och jag gick fram för att se vad det var som hade fångat min uppmärksamhet. Döm om min förvåning när jag mitt ute i skogen helt plötsligt står framför:

en stol!! I och för sig en trebent stol men med lite justering gick det alldeles utmärkt att sitta i den ändå!

Jag har ingen som helst uppfattning om hur länge jag blev sittande men inom mig hade jag den skönaste känslan på länge. Känslan av att allt kommer att ordna sig till det bästa!!

Nu har det gått några timmar och tyvärr är jag tillbaka till jag-måste-säkert-göra-en-operation-till-och fy-fasen-vad-jag-inte-vill-det-för-det-kommer-att-göra-skitont-och-med-en-massa-jobbiga-undersökningar-innan-känslan igen men nu vet jag att det finns sätt att få den att försvinna!

PS Jag kommer såklart att hämta hem stolen och köra den till återvinningscentralen när jag blir som vanligt igen men just nu har den det bra där den är. 

Mitt liv hann inte passera revy......

I går kväll fick jag flimmer igen och eftersom det bara är en vecka sen jag lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig vara envis igen när det kommer till hjärtat var det inte svårt att ta beslutet att åka in i morse när det inte hade slutat.
Snabbt och lätt kom jag - via akuten - upp på HIA (hjärtintensiven) och blev installerad i ett rum och uppkopplad mot ett helt gäng mockagänger. Min favoritsköterska från 2012 jobbade även i dag och jag kände mig trygg med det. Så trygg en nu kan känna sig när en ligger på HIA.
Eftersom jag ätit frukost - knappast troligt att jag inte äter frukost!! - gick det inte att söva mig och göra elkonvertering på studs. Läkarna tog då beslutet att sätta ett dropp med Brinavess - en elkonvertering i flytande form så att säga.
Min favoritsköterska förklarade hur det hela skulle gå till och det var även hon som skötte om hela "ingreppet". Efter en stund kände jag hur det började sticka i läppar och tunga samt att jag fick en äcklig smak av metall i munnen. Tydligen väldigt vanlig biverkning - jag var mest glad att jag inte fick så ont i hjärtat som mannen som låg och grät fick förra gången hon satt detta dropp på en patient.
När halva påsen gått in skulle droppet pausas en stund och sköterskan lämnade rummet för att kolla en annan patient. "Ring om det är nåt" sa hon innan hon gick. Efter någon minut kände jag hur det snurrade till i huvudet och jag hann tänka "Nu svimmar jag nog" innan jag såg i ögonvrån hur tre vitklädda personer kom rusande in på mitt rum.
- Hur är det Maria??? undrar kvinnan som är först framme vid min säng.
- Jag vet inte riktigt svarar jag. Det kändes jättekonstigt nyss, som om jag skulle svimma eller nåt.
- Men nu har ditt hjärta slagit över till normal takt säger hon glatt.
- Men varför kom ni springande då? Det är väl bra?? tyckte jag.
Då kommer min favoritsköterska in med en EKG-lapp i handen. När jag tittar på lappen ser jag hur jag först har flimmer och sen blir strecket alldeles rakt i någon centimeter.
- Stannde mitt hjärta?? frågar jag förvånat.
- Ja det stannade i 4.8 sekunder innan det slog om!

Jag förmodar att jag har varit med om alldeles för många (roliga) saker för att mitt liv skulle hinna passera revy på 4.8 sekunder......

För att hålla tråkiga tankar på avstånd.....

För tillfället är mitt huvud fullt med tankar av alla de slag. De flesta inte alls så roliga. Och för att de inte ska få allt för stor plats försöker jag att hålla mig sysselsatt med sånt som jag orkar göra. Typ titta på TV. Och på tal om TV.....

Varje år tittar jag på Ivanhoe på nyårsdagen. När jag var yngre var det ju typ det enda jag orkade göra dagen efter nyårsafton men nu tittar jag mest av gammal vana och för att jag hoppas att Ivanhoe någon gång ska fatta att han ska välja Rebecka i stället.
Totalt har jag väl sett filmen en sisådär 25 gånger och det är en sak brukar jag fundera på varje år. Ni som sett filmen vet att den börjar med en slags tornerspel (heter det så??) där män i rustningar försöker putta ner varandra från hästryggen med hjälp av en lans. Och det är just den lansen jag funderar på. Alla som är med i tävlingen har en sköld och en slags cape på sig. Dessa två accessoarer har samma färg. Till exempel är Ivanhoe ljusblå. Det konstiga är att vilken färg männen än har på sina tillbehör så finns det en lans som matchar. Är det bara jag som tycker det är konstigt? Finns det liksom en lansansvarig som kollar upp vilka färger som kommer att behövas? Fast så kan det inte heller vara eftersom Ivanhoe kommer väldigt sent in i tävlingen och ändå finns det en lans i exakt samma ljusblå färg som han har på sin sköld och sin cape.

Och på tal om film så undrar jag oxå om det är ett krav från Quentin Tarantino att Samuel L Jackson måste ha en roll i alla hans filmer? Jag har kanske inte sett alla Tarantinos filmer men de jag har sett har Jackson varit med i. Han behöver kanske inte ens göra audition??

Nu ska jag gå på en lång bloggpromenad så att jag får lite annat att tänka på....

Det är inte utan att jag längtar till sommaren just nu......

 Min fina vän Susanne har en fotoutmaning med ett nytt tema varje vecka och såklart vill jag vara med och visa lite bilder. Hela datorn är ju full med bilder så det kommer säkert att gå bra att hitta någon som passar alla de finurliga ord som Susanne har kommit på. Och för tillfället har jag ju dessutom all tid i världen (typ) att hitta dem. Veckans ord är 

❦  Ovan ❦

och mina (o)vana trogen visar jag fyra bilder på temat. Och såklart finns det en gemansam nämnare i alla bilderna

     

Jag, min man Joakim och yngsta med huvudet ovan vattenytan på Fuerteventura

Jag är högt ovan mark i ett torn i Prag.

Min son Pontus i Stockholm. Resten av familjen är lite ovan ;-)

Min äldsta dotter Julia i London Eye högt ovan Themsen

Min yngsta dotter Alice i slänggungorna på Liseberg högt ovan mark

Och förutom den ganska solklara ;-) tråden familjen är alla bilderna tagna på en semester ♥ Och en sån skulle jag verkligen behöva åka på nu - jag känner mig helt urlakad efter gårdagens prövningar.

Än en gång TACK för all uppmuntran ♥♥

Resumé av en vääääääääldigt lång dag.

Kl 01-06: vaknar typ en gång i timmen och känner efter om jag fortfarande har flimmer. Det har jag.

Kl 06.20: vaknar och har fortfarande flimmer. Får inte äta eller dricka.

Kl 08.30: nya blodprover, nytt EKG - jag har fortfarande flimmer och tvingas inse att den där jäkla trädgårdsslangen ska ner i halsen.

Kl 09.50: blir hämtad av trevlig sängchaufför som lyckas få mig att tänka på annat i cirka fem minuter.

Kl 10: trevlig sköterska förbereder mig för att få trädgårdsslang ner i halsen. Gråter en skvätt. Mest för att sköterskan klappar mig på kinden och för att jag är sjukt trött efter 76 timmars flimmer.

Kl 10.10: trevlig läkare kommer in och sprutar massa Xylocain i mun och svalg. Gråter en skvätt till. Mest för att läkaren säger att allt kommer att gå bra och för att jag är sjukt trött. Se ovan.

Kl 10.20: trädgårdsslangen med en kamera på körs ner i halsen och konstaterar att jag inte har några blodproppar i hjärtat. Strax därefter blir jag hämtad av samma trevliga sängchaufför som återlämnar mig till hjärtavdelningen.

Kl 11: blir hämtad av annan trevlig sängchaufför och åker till röntgen. Hamnar bredvid en trevlig kille som råkat spika sig själv i fotknölen med ett sjutumsspik från en spikpistol. Vi konstaterar att vi båda hade platsat i Greys Anatomy.

Kl 11.30: kommer in på röntgen och visar brösten för en ung snygg kille. Är det lungorna som ska röntgas så blir det lätt så.

Kl 12: blir hämtad av en tredje trevlig sängchaufför - undrar hur många det finns egentligen? Kommer upp på avdelningen lagom till lunch som jag inte får äta. Har varit fastande sen kl 20 i går kväll och får fortfarande varken äta eller dricka. Sköterskan - som minns mig sen förra vändan 2012!!!- sätter ett dropp så att kanske huvudvärken försvinner.

Kl 13: läkaren - som oxå känner igen mig från förra vändan - vilket intryck jag måste ha gjort ;-) - kommer och förklarar hur själva konverteringen ska gå till. 

Kl 13.30 - narkosläkaren som ser ut som hon är 14 ungefär kommer in med en elev. En ung snygg kille såklart som även han får en titt på mina bröst. Man kan inte vara pryd när man är hjärtsjuk inte!!

Jag får en syrgasmask som jag ska djupandas i och det sista jag minns är att jag dillar något om en sommaräng......

30 minuter senare är det över. Elchocken har gett 80 timmars flimmer på nöten och jag är tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv tror jag. Läkaren kommer in med en ultraljudsmaskin och vill undersöka mitt hjärta. Mina prover ser inte så bra ut - jag har hjärtsvikt och hon vill kolla hur hjärtat slår. Förhoppningsvis beror hjärtsvikten på den enorma påfrestningen mitt hjärta varit under de senaste dygnen och jag är ordinerad vila den närmsta veckan. Och med tanke på hur trött jag är kan jag lova att det inte blir något större problem. Lugna promenader är OK men absolut inget ansträngande. Så räkna med en hel del bloggande den närmsta veckan ;-)

Tack för alla underbara kommentarer ♥

Skyltsöndag vecka 4

Då var det söndag och dags att skylta igen. Och för att ni inte ska tröttna på mig och mina Maxiskyltar har jag blandat upp dagens inlägg med en skylt från en annan affär och en skylt från gårdagens besök på stadens museum. Så den gemensamma nämnaren i dag får väl helt enkelt bli "MAXI med omnejd". 

Mitt eget bidrag :-) Med tanke på hur många kunder som säger "Och jag gillar dig!!" funderar jag på att skriva "Du är snygg!" när det är dax att byta ;-)

Jo det finns faktiskt ett probelmet och det är att många kunder inte orkar sätta tillbaka vagnen där den ska vara men skylten är ju rolig i alla fall!

Ingen närmare beskrivning behövs på Katarinas skylt ♥

ÖoB är sjukt tidiga i år ;-)

Denna skylten fotade jag igår på min och mannens date på stadens museum . Där finns en utställlning som sträckte sig från stenålder till nutid. Komiskt att det för inte alls länge sen behövdes en skylt som upplyste om detta :-)



Tack för era uppmuntrande kommentarer på gårdagens inlägg. Tyvärr mår jag inte bättre idag och om inte mitt flimmer lägger sig inom några timmar får jag åka till sjukhuset för att få hjälp. Håll gärna en tumme eller två för att jag ska slippa det.....