Rätt svar på veckans bild

Ni är grymma på att gissa!! Flera stycken har gissat helt rätt och allra snabbast var Elin W igen!! Hon får därmed 3 poäng och tar ett starkt grepp om ledningen. Jag återkommer med den aktuella poängställningen vid ett senare tillfälle.

 Min allra bästa sängkamrat (förlåt Joakim.....) var det på bilden. Alldeles underbar för en skadskjuten fryskyckling som jag ;-)

För övrigt jobbar jag fortfarande på att styra upp eländet som ficktjuven dottern råkade ut för i Stockholm ställde till med, Nytt bankkort är fixat likaså busskort och matkort. Ansökan till nytt moppekörkort måste förses med ett fotografi innan det skickas iväg och så fick jag just i skrivande stund ett SMS från Folksam som vill att jag ringer till dem gällande vårt ärende. Undrar dock vem som skrev det messet eftersom jag ringde upp direkt när jag fick det och då var det stängt för dagen. Att vänta är inte min bästa sida men jag antar att jag bara får gilla läget tills i morgon bitti då de öppnar igen. Hoppas bara att hon/vi får lite ersättning för kontanterna hon blev av med och för alla kostnader med att fixa nya kort. Jag vet inte riktigt hur det där funkar. Är det någon som vet får ni gärna berätta så slipper jag grubbla på det i natt......

Skyltsöndag vecka 39

Vi har just  kommit hem från vår Stockholmshelg och jag har varken tid eller lust att gå genom alla skyltar jag fotat i storstaden så de får vänta till nästa söndag. Helgen har bjudit på en hel del trevligheter men även en mycket tråkig händelse. Vår äldsta dotter blev offer för en ficktjuv som stal hennes mobilplånbok ur hennes handväska så det la lite sordin på stämningen. Oerhört lågt att stjäla från en tonårstjej!! Ja det är såklart oerhört lågt att stjäla från vem som helst men ni förstår vad jag menar. Jag blir trött bara jag tänker på allt som måste fixas med nu. Nytt busskort, nytt moppekörkort, nytt bankkort, ny telefon osv osv.....

I vilket fall som helst får ni här ett smakprov på skyltarna jag fotade när jag och min bästa stolleprovskompis Lotta såg när vi gick runt Finjasjön för två veckor sedan.

Undrar om det verkligen kommer ett helt bibliotek hit? En bokbuss kan jag tänka mig men ett bibliotek??

Vi gick inte och tittade på Sveriges äldsta boplats och om den nu är så gammal fanns det antagligen inte ens något att se.....

Och Lotta skulle såklart slingra sig in under skylten :-)

Väldigt häftiga farthinder

Och som vanligt när jag och Lotta är ute med våra lokalsinnen blir det liiiiiite längre än vad som anges på skylten :-)

Som vanligt är det BP som förvaltar skyltningen :-)

Hoppas du har haft en riktigt bra helg ♥

Tja tja bloggen!!

I det riktiga livet plockas det blåbär och lyssnas på rastlös dotter som inte har något att göra.
Det tränas och tittas på film när det regnar.
Det stannas uppe sent på kvällarna och gås på långpromenader med goda vänner.
Det sovs länge på morgnarna och badas i poolen när man är varm.
Det lagas mat och tittas på Homeland.
Det kämpas med att inte känna den där inre stressen som var borta ett tag men som nu har flyttat in igen och tar om möjligt ännu större plats än vad den gjorde innan vilket resulterar i svullen mage och illamående på köpet.
Och sen händer det en hel del saker till på det där som kallas semester.
Här i Blogglandia händer det inte så värst mycket däremot.
Men nu vet ni att jag lever i alla fall.

(O)tacksam måndag.....

Denna dag har inte alls varit en bra start på veckan. I dag skulle jag och dottern ta tåget till Malmö för ett läkarbesök vi väntat på i flera månader. Hon skulle göra ett TILT-test vilket i korta drag går ut på att försöka framkalla yrsel/svimningsanfall vilket hon har haft problem med ganska länge.
Det började med att vi blev lite sena att lämna hemmet och som vanligt när jag blir stressad är jag inte så trevlig att ha att göra med. Några snäsningar senare hade hon vett att hålla tyst hela vägen in till stan.

På avfarten från motorvägen började bilköerna på grund av att två bilar varit oense om vem som hade företräde och vem som inte skulle köra och jag kände illamåendet komma krypande. Vi fick småspringa till tågstationen och satte oss på tåget två minuter innan det skulle gå. Bara det att det gick inte två minuter senare.....

När det fortfarande inte gått 10 minuter senare började jag och flertalet andra passagerare skruva på oss. Inte ett knyst kom från högtalarna eller den osynliga tågvärden. Skånetrafikens app flyttade hela tiden fram avgångstiden och plötsligt var tåget så sent att vi kunde ta nästa tåg. Som i och för sig var ett långsammare Pågatåg men huvudsaken var ju att vi kom till Malmö. Gärna idag.
Precis när vi klivit på Pågatåget hördes i högtalarna att Öresundståget skulle avgå och vi rusade tillbaka till tåget vi precis klivit av.
Tåget började rulla men lyckan var kortvarig. Det visade sig att tåget bara skulle gå till Hässleholm där vi var tvungna att byta. Det gick ett unisont stön genom tågvagnen när detta informerades i högtalarna som tydligen nu helt plötsligt fungerade utan problem.

Såklart hade jag ringt till sjukhuset för att berätta att vi blev sena och när vi 47 minuter senare stormade in på Klin-fys var jag mer än lovligt irriterad på SJ. Vi förstod genom Skånetrafiken app att det befunnit sig obehöriga personer på spåren tidigare i morse men hur det kan påverka tågtrafiken flera timmar senare förstår jag inte.

I vilket fall som helst drogs undersökningen igång. Dottern spändes fast i sängen som skulle tippas i olika lägen samtidigt som en miljon sladdar höll koll på blodtryck och hjärta. De sprutade nån sorts spray i munnen på henne och två minuter senare fick hon blodtrycksfall och tuppade av!! Det var tydligen väldigt ovanligt. Nu ska de studera alla hennes värden och sen får vi förhoppningsvis reda på varför hon mår som hon gör.

Efter avslutad undersökning var hon väl värd en lyxfika och vi gick till Espresso House där vi beställde vars en hjärnfrys. Förlåt Frapino heter det ju ;-)

Men den hjärnfrysen försvann snabbt när vi kom på tåget som skulle ta oss hem igen. Typ 78° varmt var det i vår vagn och i högtalarna - som tydligen funkade även på detta tåget - hördes ständiga ursäkter för värmeböljan. Som om någon kunde undgå att märka den......

MEN jag blev snart lite gladare eftersom jag fick ett SMS om att min nya GPS Smartwatch Garmin Vivoactive HR som jag beställde i fredags låg på ICA och väntade på att bli hämtad. Och den kommer med all säkerhet att vara med på nästa veckas tacksamhetslista!!

Nu börjar jag bli riktigt bra!!

på att göra ingenting!! I morse vaknade jag av att ytterdörren smällde igen när skolbussen kom. I vanliga fall brukar jag antingen vara uppe vid den tiden för att jag ska till jobb eller för att jag har massa att hinna med på min lediga dag.
I dag ska jag varken till jobb eller hinna med en massa på min lediga dag.
Däremot bytte jag sängen mot soffan efter frukost och la mig för att titta på Australia.
Sen svidade jag om till träningskläder och gav mig ut på en liiiiiiiiten joggingrunda för första gången sen i somras. Det gick jättebra!! Ja jag gick alltså nästan hela rundan ;-)
Nu har jag precis ätit lunch och funderar allvarligt på att sova middag!!

För övrigt börjar jag må riktigt bra oxå! Ska bara få lite bättre kläm på vad jag kan äta utan att irritera magen. Ägg och sill frukost var ingen hit fick jag erfara i går.......

Det ena efter det andra leder till det tredje......

I går var det då dags att återvända till jobbet efter 14 dagars sjukfrånvaro.
Det var inte optimalt att börja just igår eftersom ett 10-timmarspass stod på schemat  men ibland är det bara att tugga i sig.
Och tugga gjorde jag i stort sett hela tiden.
Det enda som håller mig hyfsat smärtfri och fri från illamående är att äta. Ungefär var tionde minut måste jag stoppa i mig något. Därför hade jag en påse med skorpor i ena fickan och en burk med sötmandel i den andra. Och så Proviva i en flaska. På så sätt tog jag mig genom hela arbetspasset utan större problem.
Jag fick ju utskrivet Omeprazol av min läkare men de slutade jag ta eftersom de bara gjorde att jag mådde ännu sämre.
Dessutom tror jag inte så mycket på att dämpa symptom - jag tror på att komma till roten med problemet och försöka hitta en lösning på det istället.
Och jag är ju helt på det klara vad problemet är.
De senaste åren (!!) har ju varit väldigt tuffa för mig vilket såklart har inneburit mycket inre stress och oro som inte synts på utsidan.
Två hjärtoperationer och en nio månaders lååååååång återhämtning.
Oräkneliga läkarbesök med min äldsta dotter på grund av hennes smärtproblematik.
Min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa dog efter lång kamp mot sin demens.
Min mamma ramlade baklänges nerför en stentrappa och skadade sig ganska allvarligt.
Mycket problem med mitt diskbråck och överhuvudtaget med mitt måndagsexemplar till kropp.
Lägg sen på mina alldeles för höga krav på mig själv, en semester som inte var någon semester utan som mest innebar att försöka hinna med så mycket som möjligt på tre veckor, några stressiga månader på jobbet med många extrapass och den ständiga oron för mina tre barn så blir det en magkatarr i slutänden......

Mycket av ovanstående var ju utanför mina händer så att säga men jag ska verkligen jobba med att hitta en balans i det jag kan påverka själv. Jag vet att jag har många kring mig som kommer att stötta och till er vill jag säga ett stort tack för att ni finns ♥

Semester och lediga dagar i all ära

men nu tycker jag faktiskt att det ska bli riktigt skönt att vardagslunken börjar igen.

Att komma upp i vettig tid på morgonen. Tyvärr krävs det ju då att man kommer i säng i vettig tid kvällen före - jag jobbar på det. Min man - som fortfarande har semester - går och lägger sig långt efter mig men är ändå uppe innan mig. Hur går det där till egentligen?

Att träna innan jobbet. Jag tror att jag varit på gymmet 2 gånger på hela semestern. Inte konstigt att jag har ont både här och där. Nog för att jag har gått och gått och gått på min semester men att gå en miljon steg i London är ju inte riktigt samma sak som att styrketräna.

Att veta att mina ungdomar är sysselsatta i skolan. En av tre är rörande överens med mig. Densamma längtar efter läxor så att hen får något att göra. Hur kan tre barn som blivit uppfostrade på samma sätt och av samma föräldrar bli så olika?!?

Gillar du rutiner eller är du en "jag-tar-dagen-som-den-kommer-person"?

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge

och det får även ni göra.
Jag lovar att jag ska berätta A L L T om vår Londonresa (eftersom jag åkte med min 15-åriga dotter så kan jag ju faktiskt berätta A L L T) men jag hinner bara inte just nu.
Jag har tankat in alla de 514 bilder vi tog på mer eller mindre intressanta saker runt om i staden som sådan men en liten gallring är på sin plats innan jag laddar upp dem på bloggen.
Dessutom har jag fullt upp med att förbereda inför kvällens middag med Fia och Stefan (fast om sanningen ska fram är det Joakim som ska laga mat - jag ska bara göra sallad).
Jag har packat upp alla kläder jag köpte men nu jag måste packa igen eftersom i morgon reses det till Uddevalla för att hälsa på syster yster med familj.
Dessutom jag fått ryggskott OCH behövt köpa läsglasögon i dag. Det innebär att jag är gammal och gamla damer måste faktiskt vila ibland.
Därför får ni vänta till minst måndag innan ni får se nåt Londoninlägg här. Andra inlägg kanske droppar in.
Om tant orkar vill säga......

Kom tillbaka 2014!!! Allt är förlåtet!!

I stort sett hela maj har jag fått gråten i halsen varje dag på grund av Facebooks minnesfunktion. För er som inte minns och för nytillkomna läsare kan jag berätta att just i maj för 3 år sen blev jag akut inlagd på hjärtintensiven för ett allvarligt hjärtfel. Eftersom jag inte fick lämna avdelningen var Facebook min enda kanal till omvärlden och nu blir jag åter påmind om hur många människor som stöttade mig och min familj, därav gråten i halsen. (Om du vill hittar du alla inlägg jag skrev från sjukhuset under etiketten "En hjärtesak")

I morse fick jag dock gråten i halsen av en helt annan anledning när jag tittade tillbaka på vad som hände på Facebook på just detta datum 2014.

Ovanstående bild tog mig son på mig när han kom hem från skolan just på denna dagen för exakt ett år sen. I år har vi inte ens tagit av vintertäcket på poolen än och frågan är om vi någonsin kommer att behöva göra det.

Gråten försvann dock och ersattes av skratt sekunden senare när jag såg bilden på min poolfrissa. Det där med att ha en frisyr som kräver att luggen plattas kommer inte helt väl överens med X antal dopp med självtork emellan. Jag undrar om jag verkligen såg ut sådär varje lunch på Fuerteventura i höstas.....

Vissa måste man bara gilla lite extra mycket!!

Jag och en arbetskamrat tillika privat kompis satt och pratade. Vi behöver ju inte nämna några namn men hon är blond. Alltså kan vi kalla henne B och så är jag M.

B: Undrar om jag kan få ut nåt på min försäkring för mitt operationsärr?

M: Kolla upp det. Min dotter fick en betydande summa för sitt. 

B: Vad gjorde ni med pengarna?

M: Vi köpte premieobligationer.

B (med uppspärrade ögon): FÖR ALLT?!?!

M: Ja nästan.

B: Alltså du menar så när man får tidningar hem i brevlådan?!?!

Nej jag menade inte riktigt så......

Ödets ironi? Eller är det ödet som är ironiskt?

I går var jag och min kompis Linda på stan och åt lunch. Vi kom att börja prata om en tränare på mitt gym. Ni som vet vem Linda är vet att hon känner ALLA. Typ. Men just den här personen hade hon ingen koll på. Trots att han ganska ofta handlar på vårt jobb. Vi bestämde att jag skulle försöka peka ut honom nästa gång han syntes till i affären.
Efter lunchen gick vi till jobbet för att vara med på ett möte. Och eftersom mitt gym ligger precis bredvid mitt jobb gick vi förbi där. Och gissa vem som kom ut från gymet precis när vi gick förbi?!? Just det. Killen jag skulle peka ut för Linda.

Senare på dagen började jag tänka på liknande situationer och hur de egentligen uppstår.
Hur jag blir uppehållen en stund på jobbet och på vägen ut möter någon som jag helst inte vill möta.
Hur jag går in i en affär som jag från början inte hade tänkt gå in i och träffar någon som jag tänkte på häromdagen men som jag inte sett på flera år.
Hur jag på en utlandsresa träffar någon från min egen lilla hemstad som jag aldrig inte ens sett på hemmaplan.

Är det sånt som kallas ödet?
Hur funkar det här med ödet egentligen?
Kan jag gå fel väg och missa det?
Eller kan jag gå rätt väg och hitta det?? 

Upphittat pök och utebliven taxi i Tomelilla!

Året är 1992 eller kanske 1993. Jag förstår inte på vis i världen hur vissa kan ha stenkoll på år och månader eller kanske till och med datum så långt tillbaka. Jag minns i alla fall att det var snö och väldigt kallt och hur jag minns det förstår ni mot slutet av denna promenad längs Memory Lane.

Vid denna tiden har mina föräldrar ett fritidshus i Äsperöd utanför Tomelilla. Mina storasyster bor där för att hon jobbar någonstans som ligger närmre Äsperöd än vad Kristianstad gör. I alla fall är det så jag minns det.

En helg bestämde jag och mina bästa vänner Erik och Fritte oss för att åka till danspalatset Tingvalla som ligger just i Tomelilla och vi frågar min syster om det är OK att vi förfestar och sover över hos henne. Såklart gick det bra och såklart gick det även bra att hon följde med oss och dansade om hon ville.

När jag, Erik och Fritte kom hem till henne hade hon fixat en smarrig smörgåstårta och vi hade några trevliga timmar innan vi beställde en taxi. När taxin kom gick jag ut och frågade om vi kunde beställa hemfärden med honom direkt och eftersom det gick bra tog jag av någon outgrundlig anledning inte min ytterjacka på mig. De andra tre följde mitt exempel. Varför slösa tid i en aslång kö till garderoben när man får skjuts ända fram till dörren och blir hämtade vid samma dörr typ 4-5 timmar senare?

Vi dansar och har trevligt hela kvällen. Fritte hittar en tjej (eller ett pök som han säger med sin allra bästa Ronny och Ragge röst!!) som han följer med hem så vid stängning är det bara jag, Erik och min storasyster som går ut för att leta upp vår taxi.
Men tji fick vi. Vi står och väntar ganska så länge men ingen skruttig taxibuss så långt ögat kan nå. När hela gårdsplanen är folk- och biltom börjar vi bli kalla och förbannade. Detta är ju innan mobiltelefonernas tid så vi inser snart att det bara är att börja traska hemåt.
Utan ytterkläder.

Jag har en kort klänning (både kortärmad och kort för övrigt) och nylonstrumpbyxor på mig. Eller inte ens strumpbyxor. Stay ups hade jag. Och högklackade skor såklart.
Det är kallt så in i bomben, det är halt och isigt på vägen och det finns inte en enda bil så långt ögat kan nå. Och inga hus heller. Jag är skitförbannad på Erik som inte erbjuder mig att låna hans kavaj. Och så är jag ännu mer skitförbannad på taxichauffören som aldrig dök upp.

När vi gått kanske en timme- kanske mindre, kanske mer - får jag syn på en bondgård en bra bit från stora vägen. Klockan var minst halv fyra på natten och det var såklart släckt i hela huset. Men min stelfrusna hjärna kände ingen som helst respekt för att folket i huset såklart låg i sina sängar och sussade gott. När jag kikade in genom köksfönstret såg jag att det faktiskt låg någon i en sån där utdragbar soffa som pigan Lina sover i i filmerna om Emil i Lönneberga. Jag minns att jag undrade om folk verkligen hade pigor som sov i soffor i köket 1992 eller kanske 1993 innan jag knackade försiktigt på rutan. Efter ett antal knackningar - inte så försiktiga längre - reser en ung tjej sig från soffan och ser sig yrvaket omkring. Helt otroligt nog släppte hon in oss så att vi kunde ringa efter en taxi.

Och kan ni gissa vad det var för en taxi som kom en stund senare?
Ja just det.
En skruttig taxibuss som vi skulle ha sett utanför Tingvalla någon timme tidigare.
Jag blir topp tunnor rasande, sliter upp framdörren på passagerarsidan hoppar in och börjar råskälla på taxichauffören som glömde bort att han skulle hämta oss.
Jag drämmer igen dörren och fortsätter gorma för allt jag är värd.
Plötsligt hör jag mellan mina haranger hur Erik med sammanbitna tänder ber mig öppna dörren.

- Nu sitter jag här framme!! fräser jag. Hoppa in och sätt dig därbak så vi kan åka nån gång!!

- ÖPPNA DÖRREN FÖR H*****E!!! skriker Erik.

Jag slutar att skälla på taxichauffören och vänder mig om för att öppna. Då ser jag att jag klämt Eriks hand i dörren!! Nog för att jag var arg på honom för att han inte gav mig sin kavaj men.....

Resan hem minns jag inte så mycket av. Jag tror att vi slapp betala och jag tror att Erik förlåtit mig. Vi är i alla fall vänner fortfarande.

Och vilken tur att det var en skruttig taxibuss vi åkte med. Hade det varit en ny fin buss hade nog Erik bara haft en tumme kvar på ena handen och då hade han kanske inte förlåtit mig.

Och då hade jag inte kunnat presentera honom för min kompis Ulrika och då hade de inte varit gifta och haft två barn i dag. Men det är en helt annan historia!

Jag ska väl inte klaga då......

Kommer ni ihåg att jag berättade om shortsmannen för ett tag sen? Han som envisas med att jucka på en Pilatesboll mitt framför näsan på mig när jag stretchar?
Jag har pratat med en kvinnlig arbetskamrat som även hon tränar på mitt gym.
Jag ska tydligen vara glad att han inte pratar med mig om vi säger så......

För övrigt hände det en annan jätteroligt sak på gymet i dag. Den kan du läsa om genom att trycka här! (◄länk)

Följa Eva

I tisdags fick jag en kommentar från en läsare som jag hade ett önskemål på.

Och igår när jag gick med korgar på jobbet får jag ögonkontakt med en kvinna som ger mig ett härligt leende och säger: Hej!! Jag läser din blogg!! Hon säger några väl valda ord om mitt skrivande som gör mig mycket mycket glad! Innan vi skiljs åt gör vi en slags överenskommelse - hon ska fortsätta läsa och jag ska fortsätta skriva!

Fast just i dag vill jag att NI ska skriva till mig. Ni vet det mesta om mig - ibland kanske lite mer än vad ni behöver och vill - och jag vet I N G E N T I N G om er. Jo om en del av er men långt ifrån alla.
Berätta precis vad du vill. Vad du gjort om du vunnit 534 miljoner på EuroJackpot, vad du hade tagit med dig till en öde ö eller vilken kändis du vill träffa. Eller så berättar du bara vad du heter och hur gammal du är. Har du en egen blogg så passa på att göra reklam för den - jag lovar att i alla fall jag kommer att titta in.

Och Eva H - detta gäller såklart även dig. Vi pratade ju bara om mig igår......

Inget är som väntans tider

Du kan ringa på onsdag. Efter lunch. Sa jag till dotterns läkare i Lund.
Jag har stressat som en töffe för att hinna färga håret och träna innan samtalet.
Nu är klockan 13.55.
Tror ni att hon har ringt?
Tror ni att de kanske har lunch mellan 13 och 14 i Lund?
Tror ni att hon ringer om jag går in i duschen nu?

Hur gick det här till nu då???

Ikväll smet jag in i butiken på rasten för att köpa bulgur.
Jag bestämde mig för att INTE gå bort till bokrean.
När jag gick förbi bokrean hade jag både skygglappar OCH ögonbindel på så att jag verkligen var säker på att inte ens titta på böckerna.
När jag tittade på böckerna bestämde jag mig för att bara köpa två.
När jag kom till kassan med min bulgur köpte jag bara fem böcker.
Det gick ju bra det där.

När vi fem blir tre

Veckan som kommer ska mina två tonåringar på prao.
Julia ska vara på min lillasysters arbetsplats och ska därför bo hos henne tills på fredag.
Pontus och bästa kompisen ska vara på samma ställe. Kompisen bor närmre civilisationen än vad vi gör så Pontus ska bo hos honom tills på fredag.
Vilket innebär att det bara är jag, mannen och Alice hemma hela den kommande veckan.
Mycket mycket märklig känsla att vara mamma till en istället för tre en hel vecka.
Så här länge har jag aldrig varit utan något av mina barn och definitivt inte två på samma gång.
I morgon är dessutom en jobbig dag för mig.
Nu kommer den nog att bli ännu jobbigare.....

Jag har en känsla

En gnagande känsla av att något är fel.
Jag kan inte sätta fingret på det men det känns i hela mig.
Det kan vara morgondagen som spökar.
Kurs, sjukgymnasten, öppet hus på gymnasieskolan som dottern vill gå på, dans för samma dotter och skytte för sonen är några av sakerna som står på schemat. 
Tanken är att allt ska hinnas med.
Jag kommer nog inte att rapportera hur det gick.
Inte i morgon i alla fall.

Än så länge står jag stadigt på marken

Fem dagars ledighet från jobbet och jag klättrar inte på väggarna.
Det kaaaaaaaan bero på att jag hållit mig sysselsatt här hemma men ändå.....
Idag hade alla våra ungdomar ( tydligen får jag inte benämna dem som barn längre ) planer som innebar att lämna huset så jag och min man passade på att göra det där vi ALDRIG får göra ifred utan massa frågor om när vi är färdiga. 
VI ÅKTE TILL IKEA.
När vi två är i en affär tillsammans är vi totalt värdelösa på att hålla oss till inköpslistan.
Så även idag.
Det innebär att slutsumman på kvittot blev sexsiffrig.
Ja om man räknar med örena såklart.
Riktigt så värdelösa är vi inte.
Nu ska jag spela Skitgubbe med min dotter.
Sen ska jag nog titta på en film.
Jag är ju trots allt ledig i morgon med!!

Vad gör du när du (och din partner) är barnledig(a)?

Ensamma mamman

I dag åker min man och min svärfar till Dalarna.
De ska cykla Vasaloppet tillsammans på lördag.
Jag är imponerad av dem båda två men allra mest av min svärfar som fyller 70 i år!!
Han har ont lite här och där men cykla kan han!!

Det kommer att kännas lite märkligt att vara den som är hemma själv.
Vi har varit ifrån varandra längre perioder än så här men då har det alltid varit jag som har varit borta och Joakim som fått ro iland allt här hemma.
Några veckor på sjukhus när jag väntade på min hjärtoperation.
En knapp vecka när jag var på tjejresa i London.
Och under dessa perioder gick barnen dessutom i skolan med allt vad det innebär.
Tidiga morgnar med morgontrötta barn.
Stressiga kvällar med kvällsmat och aktiviteter.
Så jag ska nog reda ut några dagar på egen hand.
Det är ju fortfarande sommarlov.