Vi cyklade hemifrån klockan 8 på morgonen och trampade i lagom takt mot Ystad. Jag som inte är känd för att ha något lokalsinne what so ever lät Lotta bestämma vilken väg vi skulle cykla och så fick jag - på grund av mitt diskbråck - bestämma vilken takt vi skulle cykla i.
Första stoppet gjorde vi i Friseboda där vi åt ett kexchoklad, tittade på den vackra utsikten och fyllde på våra vattenflaskor i Rompeboden där försäljning av ål och andra läckerheter från havet var i full gång.
Eftersom det var äppelmarknad i Kivik blev vi hela tiden omsusade av bilar som låg så nära att om man sträckt ut handen kunde man röra dem. I varje uppförsbacke tänkte jag att jag måste vara galen som utsätter mig för detta men i varje nerförsbacke tjoade jag som Leonardo i Titanic. Och så fort vi var framme i Kivik var allting glömt. Ungefär som att föda barn - när barnet väl är ute glömmer man smärtan direkt.
Hela Kivik kryllade av folk som ville se äppeltavlan men eftersom det inte var avtäckt än cyklade vi vidare mot Simrishamn. Väl framme där satte vi oss i hamnen och åt kanske den godaste hamburgaren jag ätit i hela mitt liv!!
Innan vi cyklade vidare mot Brantevik fyllde vi våra vattenflaskor i torgkiosken och passade på att ha kissepaus.
Den vidunderliga utsikten fortsatte så länge vi höll oss vid kusten men snart var det dags att vika av in mot landet. Vi insåg att klockan började ticka från oss lite om vi skulle hinna gå på spa innan det stängde så vi försökte öka på tempot lite. Strax efter Skillinge kom vi till en korsning där Lotta var lite osäker på vart vi skulle. Det var skyltat Ystad vänster så jag propsade på att vi skulle svänga ditåt. Det visade sig vara en tungcyklad väg som sluttade svagt uppåt hela tiden samtidigt som det blåste motvind. Lotta fick ligga längst fram och dra men jag hamnade snabbt på efterkälken. Dels för att Lottas cykel var mycket mer lättcyklad än min men antagligen framför allt för att jag vid detta laget efter 8 mil var rejält trött i mitt vänstra ben på grund av mitt diskbråck. Jag hade inte ont utan var bara rejält trött, Fast ska jag vara ärlig hade jag inte brutit även om jag haft ont. Inte efter 8 mil. Jag kämpade vidare och längtade tills jag kunde krypa ner i ett bubbelbad när vi väl kom fram.
När vi började närma oss Ystad vågade Lotta berätta att om vi hade kört rakt fram i Skillinge istället för att svänga vänster (som jag ville) hade det inte bara gått nerför istället för uppför - det hade även varit kortare väg. Men det är ju varken min eller Lottas grej att gråta över spilld mjölk så vi kämpade vidare och plötsligt ser vi den!! Välkommen till Ystad-skylten!!
Trots att tiden är knapp måste vi såklart stanna och ta en bild!
När vi kliver av våra cyklar vid Ystads Spa och Konferens ser vi att det sitter massa människor på bänkarna utanför. "Det ser ju ut som om vi hamnat på en flyktingförläggning" säger jag till Lotta när vi går in genom de öppna ytterdörrarna. När vi kommer in möts vi av ett stort gäng unga killar som undrar vad vi vill. "Vi vill bada bubbelpool" säger vi. De tittar lite undrande på oss och berättar att det inte finns något spa längre. Det har blivit en flyktingförläggning!!
Killarna hämtar en ung tjej som mycket otrevligt upplyser oss om att eftersom vi inte bokat (vilket man inte behövde enligt tjejen jag pratade med på telefon för två veckor sen) hade hon inte några som helst skyldigheter mot oss!! När vi frågade om det i alla fall fanns en dusch vi kunde låna fnyste hon bara och pladdrade något om att det gick då rakt inte.....
Något snopna lommade vi ut och satte oss på en hård träbänk utanför. Och nej det var inte skönt! Vi ringde till Lottas sambo som kastade sig i bilen för att komma och hämta oss. I stället för att sitta på den hårda bänken och frysa började vi gå honom till mötes. Att vi gick åt helt fel håll kan vi ju tala tyst om......
