Lägre än Glocalnet......

De senaste dagarna har jag varit riktigt låg och inte alls känt för att blogga. Det gör jag egentligen inte nu heller men jag måste få gnälla lite för någon som inte behöver höra mitt gnäll. Live så att säga. Anledningarna till att jag är en riktig citronvagina är många men på topp tre ligger:

• vi måste avboka vår resa till Kroatien (på grund av mitt hjärta)
• äldsta dottern blev matförgiftad på restaurangen i söndags och har mått riktigt risigt. Ni som hängt här ett tag vet jag är specialist på att ta på mig andras mående
• sprickan i min datorskärm har blivit större och det är en tidsfråga innan den inte går att använda. Att köpa ny dator när det på lönebeskedet visas två eller tre karensdagar per månad sen i januari är ingen ekvation som går ihop. 

Att jag vaknade med flimmer i morse gör inte saken bättre men ett plus att det slutade självmant ca 8 timmar senare var ju bra. 

Och att det är supermeckigt (och ganska tråkigt) att äta enligt FODMAP gör inga underverk för humöret. Däremot för min mage. Jag mår inte alls lika illa längre och jag ser inte ut som om jag är gravid i sjunde månaden längre. Bara i femte eller så.

Så nu ska jag sluta gnälla - tack för visat intresse ;-)

(O)tacksam måndag.....

Denna dag har inte alls varit en bra start på veckan. I dag skulle jag och dottern ta tåget till Malmö för ett läkarbesök vi väntat på i flera månader. Hon skulle göra ett TILT-test vilket i korta drag går ut på att försöka framkalla yrsel/svimningsanfall vilket hon har haft problem med ganska länge.
Det började med att vi blev lite sena att lämna hemmet och som vanligt när jag blir stressad är jag inte så trevlig att ha att göra med. Några snäsningar senare hade hon vett att hålla tyst hela vägen in till stan.

På avfarten från motorvägen började bilköerna på grund av att två bilar varit oense om vem som hade företräde och vem som inte skulle köra och jag kände illamåendet komma krypande. Vi fick småspringa till tågstationen och satte oss på tåget två minuter innan det skulle gå. Bara det att det gick inte två minuter senare.....

När det fortfarande inte gått 10 minuter senare började jag och flertalet andra passagerare skruva på oss. Inte ett knyst kom från högtalarna eller den osynliga tågvärden. Skånetrafikens app flyttade hela tiden fram avgångstiden och plötsligt var tåget så sent att vi kunde ta nästa tåg. Som i och för sig var ett långsammare Pågatåg men huvudsaken var ju att vi kom till Malmö. Gärna idag.
Precis när vi klivit på Pågatåget hördes i högtalarna att Öresundståget skulle avgå och vi rusade tillbaka till tåget vi precis klivit av.
Tåget började rulla men lyckan var kortvarig. Det visade sig att tåget bara skulle gå till Hässleholm där vi var tvungna att byta. Det gick ett unisont stön genom tågvagnen när detta informerades i högtalarna som tydligen nu helt plötsligt fungerade utan problem.

Såklart hade jag ringt till sjukhuset för att berätta att vi blev sena och när vi 47 minuter senare stormade in på Klin-fys var jag mer än lovligt irriterad på SJ. Vi förstod genom Skånetrafiken app att det befunnit sig obehöriga personer på spåren tidigare i morse men hur det kan påverka tågtrafiken flera timmar senare förstår jag inte.

I vilket fall som helst drogs undersökningen igång. Dottern spändes fast i sängen som skulle tippas i olika lägen samtidigt som en miljon sladdar höll koll på blodtryck och hjärta. De sprutade nån sorts spray i munnen på henne och två minuter senare fick hon blodtrycksfall och tuppade av!! Det var tydligen väldigt ovanligt. Nu ska de studera alla hennes värden och sen får vi förhoppningsvis reda på varför hon mår som hon gör.

Efter avslutad undersökning var hon väl värd en lyxfika och vi gick till Espresso House där vi beställde vars en hjärnfrys. Förlåt Frapino heter det ju ;-)

Men den hjärnfrysen försvann snabbt när vi kom på tåget som skulle ta oss hem igen. Typ 78° varmt var det i vår vagn och i högtalarna - som tydligen funkade även på detta tåget - hördes ständiga ursäkter för värmeböljan. Som om någon kunde undgå att märka den......

MEN jag blev snart lite gladare eftersom jag fick ett SMS om att min nya GPS Smartwatch Garmin Vivoactive HR som jag beställde i fredags låg på ICA och väntade på att bli hämtad. Och den kommer med all säkerhet att vara med på nästa veckas tacksamhetslista!!

Med beröm godkänt fast med ett väldigt snöpligt slut!

I början av året listade jag upp 12 stordåd jag skulle klara av under 2015. Du som inte har läst om dem kan göra det om du trycker HÄR! Och i lördags bockade jag av ännu ett från listan i och med att jag (och min vapendragare Lotta) cyklade hela vägen till Ystad! Mätaren stannade på knappt 11 mil och eftersom stordådet var att cykla 10 mil ger jag mig själv med beröm godkänt!
Vi cyklade hemifrån klockan 8 på morgonen och trampade i lagom takt mot Ystad. Jag som inte är känd för att ha något lokalsinne what so ever lät Lotta bestämma vilken väg vi skulle cykla och så fick jag - på grund av mitt diskbråck - bestämma vilken takt vi skulle cykla i.

Första stoppet gjorde vi i Friseboda där vi åt ett kexchoklad, tittade på den vackra utsikten och fyllde på våra vattenflaskor i Rompeboden där försäljning av ål och andra läckerheter från havet var i full gång.

 Vi trampade vidare vid gott mod. Vi hade fantastiskt väder och samtalsämnena avlöste varandra. Vi höll oss på småvägar/cykelvägar så att vi kunde cykla i bredd. Innan vi visste ordet av var vi i Brösarp och helt plötsligt kändes det inte lika viktigt att prata längre. Nu var det fullt fokus på att ta sig till Kivik utan att stryka med på kuppen.  Ni som varit på Kiviks marknad någon gång och kommit från Kristianstadshållet vet vad jag pratar om. För er som inte varit det kan jag berätta att det finns ingen cykelväg och i nerförsbackarna gick det i 50 km/h utan att vi ens behövde röra pedalerna. Uppför gick det betydligt saktare......
Eftersom det var äppelmarknad i Kivik blev vi hela tiden omsusade av bilar som låg så nära att om man sträckt ut handen kunde man röra dem. I varje uppförsbacke tänkte jag att jag måste vara galen som utsätter mig för detta men i varje nerförsbacke tjoade jag som Leonardo i Titanic. Och så fort vi var framme i Kivik var allting glömt. Ungefär som att föda barn - när barnet väl är ute glömmer man smärtan direkt.
Hela Kivik kryllade av folk som ville se äppeltavlan men eftersom det inte var avtäckt än cyklade vi vidare mot Simrishamn. Väl framme där satte vi oss i hamnen och åt kanske den godaste hamburgaren jag ätit i hela mitt liv!!

Innan vi cyklade vidare mot Brantevik fyllde vi våra vattenflaskor i torgkiosken och passade på att ha kissepaus.

Den vidunderliga utsikten fortsatte så länge vi höll oss vid kusten men snart var det dags att vika av in mot landet. Vi insåg att klockan började ticka från oss lite om vi skulle hinna gå på spa innan det stängde så vi försökte öka på tempot lite. Strax efter Skillinge kom vi till en korsning där Lotta var lite osäker på vart vi skulle. Det var skyltat Ystad vänster så jag propsade på att vi skulle svänga ditåt. Det visade sig vara en tungcyklad väg som sluttade svagt uppåt hela tiden samtidigt som det blåste motvind. Lotta fick ligga längst fram och dra men jag hamnade snabbt på efterkälken. Dels för att Lottas cykel var mycket mer lättcyklad än min men antagligen framför allt för att jag vid detta laget efter 8 mil var rejält trött i mitt vänstra ben på grund av mitt diskbråck. Jag hade inte ont utan var bara rejält trött, Fast ska jag vara ärlig hade jag inte brutit även om jag haft ont. Inte efter 8 mil. Jag kämpade vidare och längtade tills jag kunde krypa ner i ett bubbelbad när vi väl kom fram.

När vi började närma oss Ystad vågade Lotta berätta att om vi hade kört rakt fram i Skillinge istället för att svänga vänster (som jag ville) hade det inte bara gått nerför istället för uppför - det hade även varit kortare väg.  Men det är ju varken min eller Lottas grej att gråta över spilld mjölk så vi kämpade vidare och plötsligt ser vi den!! Välkommen till Ystad-skylten!!

Trots att tiden är knapp måste vi såklart stanna och ta en bild!
När vi kliver av våra cyklar vid Ystads Spa och Konferens ser vi att det sitter massa människor på bänkarna utanför. "Det ser ju ut som om vi hamnat på en flyktingförläggning" säger jag till Lotta när vi går in genom de öppna ytterdörrarna. När vi kommer in möts vi av ett stort gäng unga killar som undrar vad vi vill. "Vi vill bada bubbelpool" säger vi. De tittar lite undrande på oss och berättar att det inte finns något spa längre. Det har blivit en flyktingförläggning!!
Killarna hämtar en ung tjej som mycket otrevligt upplyser oss om att eftersom vi inte bokat (vilket man inte behövde enligt tjejen jag pratade med på telefon för två veckor sen) hade hon inte några som helst skyldigheter mot oss!! När vi frågade om det i alla fall fanns en dusch vi kunde låna fnyste hon bara och pladdrade något om att det gick då rakt inte.....

Något snopna lommade vi ut och satte oss på en hård träbänk utanför. Och nej det var inte skönt! Vi ringde till Lottas sambo som kastade sig i bilen för att komma och hämta oss. I stället för att sitta på den hårda bänken och frysa började vi gå honom till mötes. Att vi gick åt helt fel håll kan vi ju tala tyst om......

Lagen om alltings jävlighet!

Om man märker att man glömt packa ner rena trosor och en BH i gymväskan vilket innebär att man måste tillbringa hela dagen på jobbet i svettiga trosor och svettig sportbehå - är det slöseri med tid och vatten att duscha då eller?

Denna veckan som började så bra.......

Inne i ett dåligt stim

Det bästa som hände mig igår var att jag spillde ut en halv liter vatten i min handväska där jag bland annat hade min icke-vattentäta telefon, min icke-vattentäta platta och min definitivt icke-vattentäta träningskalender. Det fanns även en hel del andra icke-vattentäta föremål i väskan. 

Men mitt läppstift från Mary Kay funkar som det ska.

Man får va tacksam för det lilla.

I rest my case.