Jag har bestämt mig

Tack för all sympati efter mitt nedslående besked från Memira igår. Ni är ju för gulliga!!

Det var ju så att jag hade ju tänkt att lägga upp min operation som inte blir av på avbetalning. Den dyraste av alla lösningar som inte funkade för mig kostade i runda slängar 60 000 och med avi-avgifter, ränta och lite annat smått och gott tickar det säkert iväg till 75 000. Minst.

Så jag ber om ursäkt för den felaktiga uppgifter igår - jag ska alltså shoppa loss för en sisådär 75 000. Utslaget på en livstid......

 Men nu till något helt annat.

 Efter många många verksamma år av träning och blodvite har jag äntligen tagit ett beslut.

Det får bli en kompromiss.

Både fram och bak.

Beroende på tjocklek och längd.

Ta till exempel morötter. Morötter funkar inte bak. Jag får inte in rätta knycken och det känns bara bakvänt helt enkelt. Dessutom går det 100 gånger snabbare att göra det fram.

Fram funkar däremot inte så bra med potatis. Det skvätter en massa och det är svårt att få ett bra grepp. Dessutom kan man stajla och göra det längre bak.

Hur gör du?

Är du en framåt eller bakåt-skalare?

Vad mina läsare bör veta

Denna veckan ska jag läsa "Vad mina döttrar bör veta" av Elisabeth Noble.

Men först ska jag till Memira och göra en första undersökning för en eventuell ögonoperation.

Tänk lite på mig om du har tid.

Jag återkommer.

I get by with a little help from my friends

Idag på jobbet ska jag fundera på om jag vågar göra en ögonoperation.

Jag fick glasögon när jag gick i första klass. Jag satt längst bak i klassrummet, bredvid Fredrik som var ständigt förkyld och hade snor hängande ner till överläppen. I stället för att torka bort det och snyta sig slickade han bort en sträng när snoret kom för långt ner.
Det tog inte många minuter av första skoldagen för mig att inse att jag inte såg ett ord av vad fröken skrev på tavlan. Men det gjorde Fredrik och det blev en vana för mig att skriva av honom i stället för fröken.

När det blev dax för ett besök hos skolsyster hade jag utformat en eminent plan.

Jag erbjöd mig att gå först och när det blev som jag misstänkt - att jag inte ens såg den översta raden på syntavlan - fick jag plötsligt väldigt ont i magen. Som en skänk från ovan eller genom bra skådespelartalanger - välj själv vilket ni tycker passar bäst in i storyn.....

I vilket fall som helst fick jag helt planenligt lägga mig på skolsysters soffa medans resten av klassen genomförde sina syntest. Där gjorde jag mitt bästa för att memorera i vilken ordning bokstäverna kom på vilken rad. När det blev min tur var det upp till bevis. Men som ni förstår gick det inget vidare och några veckor senare hade jag glasögon.

Jag vantrivdes från första sekund och när jag var 14 skaffade jag mina första kontaktlinser.

Eftersom jag avskydde mina glasögon blev det linser från morgon till kväll varje dag, lägg till lite slarv med rengöring och det var slut på det roliga 10 år senare. Då fick jag en allvarlig infektion på hornhinnan och fortfarande än i dag måste jag ta ögondroppar morgon och kväll, jag får bara ha mina linser 8 timmar per dygn och måste ha minst en linsfri dag i veckan.

Jag önskar att jag kunde lära mig att trivas med mina glasögon men nu har jag gett upp hoppet. Jag kan inte tänka mig en större befrielse än att se utan glasögon eller linser samtidigt är jag livrädd för att något ska gå fel under operationen och jag blir dömd till ett liv med glasögon. Eller ännu värre som blind.

Så när jag kommer hem från jobbet i eftermiddag tar jag tacksamt emot erfarenheter - både bra och dåliga, goda råd - här vill jag bara ha de bra inte de dåliga -  och allmänt pepp.

Tack på förhand!