Har man (man som i MIN man alltså) inte att göra så får man ;-)

I går eftermiddag kom en av mina arbetskamrater och berättade att min bil blivit påkörd. Vi gick ut för att titta och mycket riktigt......

Inte den lilla bucklan.....

Turligt nog var det en ärlig person som orsakat förödelsen och det satt en lapp på vindrutan med en förklaring och ett telefonnummer. Att det var en gammal person som knycklat till min bakdörr stod klart dels på grund av den snirkliga och svårlästa skrivstilen och för att hen skrivet Er bil. Inte många under pensionsåldern som skriver Er om vi säger så. 

Jag kände genast ett stygn av dåligt samvete för att skinna en panschis på 1500 spänn trots att det var hen som kört på MIN bil och såg framför mig hur jag sa att jag kunde stå för fiolerna. Därför överlät jag till min man att reda ut det hela och det gjorde han med den äran. Eftersom damen i fråga "erkände" vad som hänt när mitt försäkringsbolag ringde upp henne så blev det inte så mycket meck som jag förfarat. Jag behöver bara lämna bilen på verkstad, ta mig till en biluthyrare, bestämma vilken bil jag vill ha, betala 10:- per mil (och bensinen såklart men den hade jag ju behövt betala i alla fall!) - ja ni ser - i stort sett är allting redan löst........

Om ni undrar hur damen i fråga lyckades med konststycket så kan jag berätta att hon fått motorstopp när hon backade ut från sin parkering och när hon startade igen så hoppade hennes bil in i min!! Som det kan gå.....

Ut med den gamla - in med den nya!

Vad var det nu jag gjorde igår då som jag borde gjort för länge sen??
Jo, jag gjorde mig av med det franska lilla äcklet och skaffade mig en ung ny fräsching från Korea.

Hej då energitjuven.

Välkommen fräsching!

Nu ska jag och Julia ut och rasta honom och se vad han går för!!

Psst Jag har gjort en flik längst upp där jag kommer att publicera månadens alla outfits så att ni kan kolla att jag inte fuskar!

Tur i oturen

Senast igår sa jag till min mamma att jag tror att jag är otursförföljd.
Med krånglande hjärta, krånglande bil, jobberbjudande mitt i en långtidssjukskrivning och en massa andra grejer som går mig emot är det lätt att tro det. Det mesta som kan välja en annan väg än min gör det.
Men ikväll var det faktiskt en sak som gick min väg och som visade att jag K A N ha tur ibland.
När jag plockade fram ingredienserna till kvällsmaten råkade jag tappa Kesoburken i golvet. Eftersom vårt köksgolv består av klinkers är det ganska hårt. Eftersom en Kesoburk består av plats är den ganska mjuk. Behöver jag säga mer?
Detta gav ju vatten på kvarnen gällande otursteorin och jag svor en lång harang samtidigt som jag låg på alla fyra och torkade Keso. Men där var en hel del kvar i burken så jag plockade fram vågen.
Jag skulle prova ett nytt recept ikväll och jag behövde 250 gram Keso. Gissa tre gånger hur mycket Keso som var kvar i den havererade burken. Just det. 250 gram.

Så visst kan jag ha tur jag oxå ibland. Men den här sortens tur hade jag lätt klarat mig utan om jag sluppit min otur med allt annat......

Fast maten blev god i alla fall.

Nu ska jag hålla kväll. Jag är ruskigt trött idag. Kan ha något att göra med att jag cyklat 12 km idag. Har man ingen bil får man ju ta sig fram på annat sätt. Fast nu det franska äcklet är hemma igen. Bilen alltså. Det var inget allvarligt fel. Det var batteriet som var sönder.
Nu tänkte jag ge mig in på en jämförelse med bilar och människor men jag orkar inte. Den kommer kanske i morgon.

Ha det!

Var var jag nu nånstans??

Det här favoritstället jag var på igår. Jag vet inte om jag har nämnt att det är ett av mina favoritställen nån gång men det är det. Den enda som gissade rätt var min syster och jag tror dessutom att hon hade lite inside information från mamma vars bil jag var tvungen att låna för att ta mig dit.

Jag och Julia var i Ullared, på Gekås.
Tillsammans med en miljon andra.
Det märks att mitt tålamod har förbättrats och att min stressnivå har sänkts för jag blev inte irriterad en enda gång faktiskt. Inte över att det inte gick att komma fram nånstans, inte över att vi fick stå i kö Ö V E R A L L T, inte ens över att vi som vanligt valde fel kö och hamnade hos långsammaste kassörskan ever.
Det var framför allt Julia som behövde nya kläder och det fick hon. OJ vad hon fick nya kläder.
Lite annat smått och gott hittade ner i vagnen som vanlig. Bland annat köpte jag en ny matberedare och jättesöta skålar till mandel och russin till mitt årliga adventsfika. Jag är helnöjd.
Mindre nöjd är jag idag då jag är trött så att jag är vimmelkantig och har en hel del flimmer.
Men vad gör man inte för att få shoppa loss lite?!

En del av er gissade på att jag varit på chokladfestival. Det lät trevligt. Det ska jag genast kolla upp när det är nästa gång.

Ha det!

Skrattar bäst som skrattar sist.

Idag är det operation "fåhemminjävlaskitbil" som står på agendan. För nej, jag fick inte igång den igen
så den står kvar inne i stan. Den gick inte att låsa så har jag riktig otur står den inte kvar.
Innan jag tar tag i det ska ni givetvis få en fredagsfräckis. Den kommer här!

En journalist skulle skriva om en gammal bonde som levt hela sitt liv i en avlägsen by, så han reste dit för en intervju. Efter att ha vandrat runt en stund på gården bjöd bonden på kaffe.

Journalisten: Vad är det roligaste som hänt dig här i byn?

Bonden: Jo, en gång gick grannens dotter vilse i skogen och alla män bildade en skallgångskedja. När vi hittade henne så satte vi på henne allihop!

Journalisten: Men va fan, det kan jag ju inte skriva om. Finns det inget annat roligt som hänt dig?

Bonden: Jo, en gång gick grannens får vilse i skogen och alla män i byn bildade en skallgångskedja. När vi hittade det så satte vi på det allihop!

Journalisten: Men herregud det kan jag ju inte heller skriva om, fattar du väl? Om vi vänder på frågan då: vad är det sorgligaste som hänt dig här i byn?

Då såg bonden mycket ledsen ut, gömde huvudet i händerna innan han sa…
- Jo, en gång gick jag själv vilse i skogen…

Ha den allra bästa fredagen alla fina ♥

Karma is a bitch!

Idag var det dax att köra Pontus till tandläkaren för justering av tandställning. Eftersom jag var ute i god tid körde jag först till biblioteket för att hämta en bok jag reserverat. Där fanns inga lediga parkeringsplatser så jag ställde mig på en parkering förbjuden-ruta.

Pontus: Nej nej nej! Här får du inte parkera!!

Jag: Äh tyst med dig. Jag ska bara hämta en bok. Det tar 1 minut.

Småsprang in, högg min bok, lånade den i maskinen och ut igen. Kanske lite mer än 1 minut men inte mycket. Vrider om nyckeln och ............inget. Bilen startar inte.

Pontus: Jag sa ju att du inte skulle parkera här!

Vad synd att ingen sa åt mig att jag inte skulle köpa en Renault Clio. Fast risken är att jag inte hade lyssnat på dem heller.......

Ålder är bara en siffra

Eller är den det egentligen??

Jag minns en flicka som gick klassen under mig på lågstadiet och mellanstadiet.

Hon var en helt vanlig liten flicka men med en konstig (i våra ögon) ovana att bli kär i - på småflickors vis - i kompisarnas pappor. På lågstadiet var det ganska harmlös kärlek men på mellanstadiet minns jag att hon skickade kärleksbrev till en pappa vars son gick i hennes klass.

Oskyldigt kan tänkas men det måste ha varit en märklig situation för pappan.

Idag ser jag henne ibland på mitt jobb med sin man.

Jag vet inte hur gammal han är men han är minst 60, troligtvis ännu äldre.

Jag brukar ha ett öppet sinne men jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite underligt med så stora åldersskillnader.

Jag dömer ingen - jag säger bara att jag tycker att det är märkligt.

Om någon av mina döttrar kommer hem med en man - eller kvinna för den delen -  som är lika gammal som jag (eller äldre) hade jag inte hoppat jämfota av glädje. Det erkänner jag. Jag hoppar inte heller om sonen gör det.

Men jag är kanske larvig. Jag har ingen erfarenhet av detta.

Min sambo är ett år äldre än mig, min pappa är ett år äldre än min mamma, min svärfar är nåt år äldre än min svärmor, båda mina systrar har sambos som är lite yngre än dem och alla mina vänner som lever i förhållanden har en partner i samma ålder.

Nu menar jag inte att man måste vara lika gamla för att ha ett förhållande men när det skiljer 20 år, 30 år, 40 år - jag förstår inte det.

Anledningen till att jag inte förstår det är ju såklart att jag själv aldrig varit kär i någon så mycket äldre och jag har svårt att tänka mig att skulle kunna bli det. Jag skulle inte heller kunna bli kär i någon som är så mycket yngre än mig.

Mina frågor är många.

Kan man verkligen vara på "samma plats i livet" när det skiljer så många år? Vill man samma saker? Tänker man på hur det blir på gamla da´r? Accepterar omgivningen? Vad säger nära och kära? Tänker man på att eventuella barn kan bli retade i skolan för att deras pappa/mamma är en gammal gubbe/gumma?

Nu kan ju vad som helst hända även i ett förhållande där man är jämnåriga men risken att bli lämnad ensam är ju bra mycket större om ens partner är väldigt mycket äldre.

Jag vill inte trampa på några tår med detta inlägg och är det någon som tar illa upp ber jag redan nu om ursäkt.

Min jäkla bil på lagning igen så idag blir det en härlig (?) promenad till busshållsplatsen. Som ligger 6 km härifrån.......

Ha det bäst!

Nu behöver jag lite råd igen..

Är det dax att lämna in bilfan på service eller ska jag vänta tills ännu fler lampor lyser?

Vad tycker ni??

I vilket fall som helst kör jag nog den andra bilen i morgon när jag ska på anställningsintervju......