Alla Hjärtans Dag. I min tappning.

Just på Alla Hjärtans Dag för fem år sedan upplevde jag en av de värsta dagarna i mitt liv - min pappas begravning. Den allra värsta är ju såklart dagen han dog. Förutom dessa två dagar kan jag inte säga att jag haft så många hemska dagar i mitt liv. Förutom mina två första hjärtoperationer då alltså. Såklart fanns det dagar i min ungdom då det tog slut med en kille och jag trodde att livet var över. Men det var det ju såklart inte och de flesta av dessa tragedier är sedan länge bortglömda.

Jag har aldrig varit så mycket för att fira Valentin. När mina barn var mindre fick de nåt litet - mest för att inte känna sig utanför i skolan när kompisarna berättade/visade vad de fick. Jag överraskar hellre dem jag tycker om med en present/upplevelse en helt vanlig dag istället för när kalendern säger att det är dags.

Vad jag däremot tycker är viktigt är att tillbringa dagen med mina nära och kära. Om det finns möjlighet vill säga. Och ikväll har jag det med 3 familjemedlemmar av 4 möjliga. Och såklart är min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa med mig. I hjärtat.

                                 

En bild och 1000 ord #9 - den där om min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa

I dag skulle min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa fyllt 70 år och det kändes självklart att dagens inlägg blir en hyllning till honom ♥ För dig som är ny och inte vet så mycket om min pappa vill jag berätta att han drabbades av demens när han var 54 år gammal. Du hittar allt jag skrivit om honom under etiketten "Min pappa".

När pappa fyllde 50 (och min storasyster 25, min lillebror 15 och min lillasyster 10) åkte hela familjen till Stockholm på en långhelg så därför känns det extra rätt att jag är i Stockholm just idag. (detta är ett tidsinställt inlägg)
Min pappa älskade Carola. Därför skulle vi såklart gå på Göta Lejon och titta på Sound of Music med just Carola i huvudrollen när vi var på besök i huvudstaden. För att vara säkra på att hitta dit på lördagskvällen då vi hade biljetter tog vi oss dit även på fredagskvällen för att reka hur lång tid det tog med tunnelbanan osv. När vi stod utanför teatern kom plötsligt Carola rusande. Hon var sen till kvällens föreställning men tog sig ändå tid att ge min pappa ett bländande leende och ett "hej" när han på bred skånska hälsade på sin idol. Jag tror nästan att det var resans höjdpunkt för min pappa.
Vi bodde på Zinkensdamm vandrarhem och det är för övrigt enda stället jag och min familj bott på varje gång vi varit i Stockholm. (Fast denna helgen bor jag ju hos Sanna!) För övrigt minns jag inte så många detaljer från denna helg mer än att min pappa hittade ett par grisörhängen i trä till mig (jag samlade på grisar vid denna tiden) i en liten butik i Gamla Stan. Dessa örhängen har jag fortfarande kvar. 

En annan kvinna som pappa var väldigt förtjust i (förutom sin fru och sina tre döttrar då såklart!!) var Lill-Babs. En del av er minns kanske TV-succén Här är ditt liv med Lasse Holmqvist?? När Lill-Babs var där spelade pappa in avsnittet på VHS och tittade sen på det avigt och rätt när han fick en stund över. Han levde nog i ständig skräck att någon skulle råka spela över hans Lill-Babs med McGyver eller annat strunt!

Trots att det är mer än tre år sedan pappa dog är det fortfarande väldigt jobbigt att skriva om honom. Hans sista år i livet var inte honom värdiga och han visste inte vilka vi var när vi kom för att hälsa på. Därför trodde jag att vi i stort sett sörjt färdigt den dagen han äntligen (ja jag får säga så eftersom hans sista dagar var en plåga för honom och för oss alla) dog men ack vad jag bedrog mig. Det går inte att sörja färdigt någon som fortfarande finns trots att han inte finns.

Jag tänker ibland på allt jag kunde gjort annorlunda när jag var yngre och på att jag absolut kunde ha hälsat på oftare när han fick flytta in på ett demensboende. Ibland tänker jag på hur orättvist det är att just min pappa skulle drabbas av denna förbannade sjukdom och hur roligt pappa hade tyckt det varit att umgås med sina nu snart vuxna barnbarn. Fast för det mesta försöker jag tänka på alla de bra år vi trots allt fick tillsammans och alla saker vi gjort tillsammans när vår familj var hel ♥

Nedan ser du en bild på mig och min pappa ♥

Grattis på födelsedagen min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa ♥

Guess What #5

Just idag är jag lite låg eftersom det är årsdagen av min helt vanliga men alldeles ovanligas pappas död. Det är nu tre år sedan han dog och trots att jag inte tänker på honom varje dag kommer det tillfällen då jag blir påmind om hur det kunde ha varit om han fått vara frisk och stannat kvar hos oss. Idag är ett sånt tillfälle......

Så nu känner jag att jag behöver få något att skratta åt och vad kan vara roligare än att läsa alla underbara Guess What-gissningar?!?

Vad är det jag har fotograferat egentligen?!?

Så kläm till med dina allra bästa gissningar och gör det gärna hur många gånger som helst!!
Vill du gissa på fler kluriga bilder gör du det inne hos min kära vän Sanna som dessutom är upphovskvinna till denna roliga fotolek!!

Och som vanligt håller jag svaren för mig själv tills i morgon kväll!!

Lycka till!!

Lite damm i hörnorna gör väl inget?!?

Ni som hängt här ett tag vet att min pappa blev dement när han var 54 år. Redan då föddes en tanke inom mig att skriva en bok om honom. Dels för att jag gillar att skriva och verkligen skulle vilja hylla min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa med en bok och dels för att kanske kunna hjälpa andra familjer i samma situation. 

De första åren av pappas sjukdom visste vi inte ens vad som var fel på honom och när han väl fick sin diagnos blev vi ju inte mycket klokare. Jag hade vid den tiden arbetat många år inom äldreomsorgen och demens för mig var en söt tant som trodde att hon skulle ut och mjölka korna varje morgon innan hon skulle gå till skolan. Eller en elak gubbe som kissade i kaffetermosar. Demens var inte en gift fyrabarnspappa på 54 som arbetade som lastbilschaufför. 

Jag ska inte påstå att jag vände på alla stenar när jag letade litteratur om unga som drabbas av demens men det finns ju inte hyllmeter efter hyllmeter på biblioteket om vi säger så. 

När pappa dog i februari 2013 skrev jag tre inlägg om honom som är bland de inlägg som lästs flest gånger. Vill du läsa dem hittar du dem under etiketten "Min pappa". I ungefär samma veva påbörjade jag faktiskt även en bok men insåg snabbt att min tid inte räckte till för att göra ett seriöst försök. Det är ju inte bara till att sätta sig vid datorn och bajsa ut en massa ord. 

I vilket fall som helst träffade min man en nyinflyttad granne här på gatan i torsdags kväll. Hon frilansade som reporter vid sidan om sitt "vanliga" jobb.  Min man berättade att jag bloggade och om min dröm att skriva en bok om hur demens kan lamslå en familj. Och om min man inte saltade storyn lite tyckte hon att det var en toppenidé och om jag skrev boken ville hon gärna göra ett reportage om mig! 

Så nu sitter jag här och funderar på vad jag kan göra avkall på i mitt liv.

Städningen kanske?!?

OJ vad jag saknar

mina tonåringar!!
Jag pratade med dem båda två igår per telefon. De har det bra på sina praktikplatser och verkar inte sakna mig nåt nämnvärt. Inte vad de sa i alla fall. Fast det är väl inte en sån sak man säger till sin mamma när man är 14 heller.
Över lag är vi människor överlag ganska dåliga på att visa och berätta om våra känslor. Jag försöker att bli bättre på det. För innan vi vet ordet av kan det vara för sent......

För dig som orkar och vill läsa kommer här tredje och sista delen om min pappa. Om jag hade haft chansen så hade jag berättat för honom att jag saknar honom väldigt mycket.....


När hans egna barn växt upp väntade pappa ivrigt på att få barnbarn att gosa med och ta hand om.
Därför blev lyckan total när jag fick mina tvillingar Pontus och Julia år 2000. När deras biologiska pappa bestämde sig en bit in i graviditeten att det där med att bli pappa var inget för honom hade jag ett otroligt stöd av mina föräldrar.
Redan när jag var gravid märkte vi att det var något som var fel med min pappa. Han var sig inte alls lik. Han var väldigt deppig och såg för det mesta moloken ut. Han blev glömsk, han kände inte igen sina kollegor som han jobbat med i flera år. Han fick ont i hela kroppen, det talades om depression och fibromyalgi.
Han blev heltidssjukskriven och eftersom även jag gick hemma med olika graviditetskrämpor hittade vi på mycket tillsammans. Att det kunde vara något allvarligt fel med pappa fanns inte med på kartan.

I september 2000 föddes då de första barnbarnen och pappa var aldrig sen att erbjuda sin hjälp. Han var hos mig flera dagar i veckan och när jag så smått började jobba efter några månader för att få ekonomin att gå ihop skötte han om sina barnbarn med den äran. Han matade, bytte blöjor och gick på långpromenad. Hade jag vetat att pappa hade början till frontallobsdemens hade jag nog tänkt några gånger till innan jag lämnade över huvudansvaret på mina barn till honom men jag är glad att jag inget visste så att han fick den tiden tillsammans med sina första barnbarn.

Trots att pappa varken kunde simma eller var vidare glad för att bada tvekade han inte en sekund när jag frågade om han vill gå med oss på babysim. Här ser du honom med badbollen...... förlåt Pontus.

Bilden nedan är tagen på Pontus och Julias dopdag. Pappa tröstar Julia som tyckte att klänningen var ganska sticksig.

Så fort pappa var i närheten kunde man vara säker på att man hittade honom i en soffa med ett av barnbarnen i knät. Här sitter han hemma hos min storasyster med Pontus julen år 2000.

Åren gick och pappa blev allt sämre i sin sjukdom. Han betedde sig mer och mer märkligt, gjorde fler och fler konstiga saker och vi började förstå att det var något allvarligt fel. År 2003 fick han diagnosen semantisk demens.  Han bodde hemma så länge mamma orkade med men 2006 fick han flytta till ett demensboende. Han var då 60 år gammal.

Men innan dess hann han få ännu ett barnbarn, min yngsta dotter Alice. Hon föddes 2004 och så fort jag kom hem från BB hängde han på dörren. Trots att han nu är ganska långt gången i sin sjukdom kommer han ihåg hur man sköter om en liten bebis.

Genom åren tillstötte olika komplikationer och följdsjukdomar. Pappa hamnade i rullstol och blev allt mer svårskött. 2008 fick han flytta till ett sjukhem och det var där han kom att stanna tills han somnade in för evigt.
Pappas mamma och pappa, min farmor och farfar finns fortfarande kvar i livet. De är nu 89 respektive 90 år och de har fått uppleva det ingen förälder borde få uppleva. Förlusten av ett barn.

Fotot nedan är taget på Alice dopdag och du ser min pappa, mig med Alice i knät och min farfar.

Den sista bilden som togs på min pappa är tagen en sommardag år 2012. Personalen på pappas boende har en sommarfest för vårdtagarna och i ett obevakat ögonblick är pappa framme och norpar åt sig en öl. Den enda gången pappa drack öl var på varma sommardagar efter att ha klippt gräset eller gjort något annat ansträngande. Kanske visste pappa att det var hans sista sommar och jag är så glad att någon i personalen förevigade ögonblicket.

I dag (läs för två år sen) publiceras min pappas dödsannons i tidningen. Vi hade redan bestämt hur den skulle se ut men när vi var på begravningsbyrån fastnade allas våra blickar på en vers som var pappa rakt igenom.

Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
och ögon som vakat
och strålat så ömt
Har stannat och slocknat
till sorg för oss alla
Men vad Du gjort för oss
skall aldrig bli glömt

Nu har du äntligen fått ro lilla pappa. Din sista tid på jorden var dig inte värdig. Ingen borde behöva kämpa så för att få somna in.
Jag hoppas att jag har gjort dig stolt och att du kommer att vaka över mig i alla mina dagar.
Jag älskar dig min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa ♥

It can only get better

Inte nog med att igår var en jobbig dag redan bara genom datumet - det blev en riktigt jobbig dag händelsemässigt oxå.
Jag slog i min lilltå V Ä L D I G T hårt i kökspallen. Den är alldeles blå - tån alltså pallen är svart! - och jag är ganska säker på att den är bruten. Men det görs ju inget åt det ändå så det är bara att bita ihop tills det går över. 
Sen blev min dotter bestulen på min lillasysters busskort som hon precis fyllt på med 800:-! Jag A V S K Y R folk som inte kan se skillnad på mitt och ditt!!
Sen hände det nog inte mer elände men i mitt tycke räckte det och blev över. Även för en vanlig dag och definitivt för igår....

Om du känner för att läsa fortsättningen om min pappa kommer andra delen här nedanför.

Del 2 - Pappa är far till alla barnen ♥

1971 föddes en flicka som kom att bli storasyster till tre yngre syskon. Jag har aldrig träffat en man som  gillade bebisar så mycket som min pappa gjorde. Så hur glad han blev över sin dotter låter jag bilden nedan tala om för er.

Nedan ser ni en bild av dotter nummer två. En dotter som genom åren kom att ge honom många gråa hårstrån. För hon kom att bli en väldigt besvärlig dotter. Framför allt i tonåren. Det vet jag. För dotter nummer två var nämligen jag.
Jag tror och hoppas att jag kompenserade pappa (och mamma) för mitt tonårsbeteende när jag blev vuxen.
T-shirten som pappa har på sig på denna bild var hans favorit. En t-shirt som det stod Bilfrakt Kristianstad på. Det var där han jobbade och gjorde det han tyckte var allra roligast - körde lastbil.

1981 föddes min lillebror. Som bebis hade han ofta kolik och pappa vandrade runt med honom på armen där hemma. Allt som oftast gick de bort till de stora perspektivfönstret som vätte mot vår granne Tore. Kom ska vi se hur det står till med Tore Karlsson sa han alltid till min skrikande lillebror.

1986 kom en liten överraskning i form av en lillasyster. Ingen var gladare än pappa som älskade bebisar. Här badar han sin 3 dagar gamla dotter för första gången.

Nedan sitter hela familjen tillsammans på min lillasysters dopdag. Hon var hungrig genom hela dopet men hennes gudmor lyckades hålla henne hyfsat tyst genom att låta henne suga på sina fingrar. Så fort min lillasyster märkte att det inte kom någon mat ur ett finger bytte hennes gudmor till nästa. Ett dop varar ungefär lika länge som det tar för en bebis att upptäcka att 10 vuxenfingrar inte innehåller bröstmjölk.

Min pappas storasyster gifte sig med en man från Grekland och 1981 flyttade de och två av deras barn dit. Deras äldsta son valde att stanna i Sverige och bodde hos sin mormor och morfar det vill säga min farmor och farfar.
Pappa var väldigt flygrädd och vägrade sätta sig på ett flygplan. Han ville ändå hälsa på sin storasyster och 1989 köpte vi en gul folkvagnsbuss och körde hela vägen till Grekland. När vi kom till grekiska gränsen skulle vi ringa till pappas storasyster som skulle komma och möta oss. Det visade sig dock att lappen med hennes telefonnummer låg kvar hemma på köksbordet men tack vare min pappas fenomenala sifferminne ordnade sig allting till slut. Nedan ser du pappa och mina småsyskon hemma i min fasters vardagsrum.

I tre veckor var vi tillsammans och detta kom att bli vår enda familjesolsemester. Många år senare skickade mina föräldrar mig och mina tre syskon på solsemester till Santorini och innan pappa släppte iväg oss fick vi lova på heder och samvete att det första vi skulle göra när vi landade var att ringa till honom.

Semestrat i Sverige har vi däremot gjort många gånger och en av höjdpunkterna var året när pappa fyllde 50, min storasyster fyllde 25, min lillebror fyllde 15 och min lillasyster 10. Då åkte vi till Stockholm en långhelg bland annat för att titta på Sound of Music med pappas stora favorit Carola Häggkvist. Kvällen innan föreställningen provåkte vi tunnelbanan till teatern för att veta hur lång tid det tog att ta sig dit (vi bodde ju på landet långt ifrån all ära och tunnelbanor!!). När vi stod utanför teatern kom Carola springande med andan i halsen, hon var sen till kvällens föreställning. Pappa fann sig snabbt och sa hej till henne på bredaste skånska. Trots att hon var stressad vände hos sig om, gav pappa ett strålande leende och ett hej. Pappa slutade inte prata om detta på hela kvällen och jag tror nästan att han tyckte att leendet han fick av Carola var bättre än själva föreställningen.

För han var en enkel man min pappa. Han krävde inte så mycket av livet. Inga krusiduller här inte.
Han var nöjd så länge han hade sin familj runt omkring sig.
Jag vet att pappa tyckte att vi träffades alldeles för lite efter att jag flyttat hemifrån. Varje gång jag kom hem frågade han om jag ville ha en karta.
Som tur var tog jag igen det några år senare när jag fick Pontus och Julia.
Men om det berättar jag i morgon  i fortsättning om berättelsen om en alldeles vanlig men helt ovanlig pappa. Världens bästa pappa. Min pappa ♥

Årets utan tvekan jobbigaste dag

är definitivt just i dag.
Det är nämligen årsdagen av min pappas alldeles för tidiga bortgång.
Denna dagen för två år sen var fylld med motstridiga känslor.
Jag var oerhört ledsen för att min älskade pappa inte längre fanns med oss men på samma gång kändes en lättnad för att hans långa långa kamp var över.
I fem dagar satt jag vid hans sida i stort sett dygnet runt.
Till sist sa mitt relativt nyopererade hjärta ifrån. Jag åkte hem för att sova några timmar men jag hann inte ens lägga mig innan mamma ringde och berättade att det var över.
Jag har alltid varit pappas flicka och jag tror att han ville bespara mig sin sista kamp. Han ville helt enkelt inte dö när jag var där. Jag tror att det var så. Jag måste tro att det var så. Alternativet är ju att jag helt enkelt inte var där när han dog.......

För nytillkomna läsare kommer jag att åter publicera mina mest lästa inlägg någonsin här på bloggen. Berättelserna om en alldeles vanlig men helt ovanlig pappa. Min pappa.

Min pappa ♥ Del 1 - Summer of 69 

Min pappa föddes i mars 1946. Jag vet inte så mycket om hur han var när han var barn. Det är sånt där man tror att man har all tid i världen att prata om men så blev det inte för oss. Jag tror att han var en pojke som alla andra.

Söt var han i alla fall och här poserar han fint med sin storasyster. Några år senare fick han även en lillasyster. Hon har berättat att han retades väldigt mycket med henne. En helt vanlig storebror alltså.

Det enda jag vet om min pappas skoltid är att han gick på samma skola som jag kom att gå på när jag var barn. Och att hans magister slog honom på fingrarna varje gång han skrev med vänsterhand. Det var tydligen fult att vara vänsterhänt på 1950-talet. Det enda positiva som kom av detta var att pappa kunde skriva lika snyggt med både vänster och höger hand.

Om min pappas tonår vet jag heller inte så mycket. Han gillade väl fotboll och ishockey som alla andra förmodar jag. Han och hans kompisar brukade ringa till grannbyns järnhandlare och fråga om han hade julgransfötter. När han svarade att han hade det frågade pappa hur han då fick på sig byxorna.

1969 satte pappa in en kontaktannons i Hemmets Journal som hans blivande fru tillika min blivande mamma svarade på. Pappa brukade säga att de träffades när hon gick längs vägen och liftade men riktigt så var det inte. Hon gick däremot längs vägen och väntade på pappa när han kom körandes i sin vita Mercedes. Det var den 22 juli och därför heter jag Magdalena i andra namn. Alla vi fyra syskon har namn som infaller i fruntimmersveckan eftersom det var just den veckan mamma och pappa träffades och blev kära.

Julen 1969 köpte de hus och den 19 juni 1970 gifte de sig.

1971 föddes min storasyster och 1974 föddes jag.

Pappa var - på den tiden - en ganska ovanlig pappa som gärna bytte blöjor och fixade i köket.

Hans döttrar betydde allt för honom och han betydde allt för oss. När min storasyster smög in i mammas och pappas sovrum på nätterna lyfte han på täcket och instruerade henne att ligga med raka ben så att hon inte tog upp så mycket plats. Detta kommer inte jag ihåg men det har min storasyster berättat.

På somrarna när vi var och badade minns jag satt pappa nere vid strandkanten och passade på mig och min syster så att vi inte gick för långt ut. Eftersom han aldrig använde solskyddsfaktor brände han sig alltid på axlarna. Min syster och jag slogs om att få pilla bort skinnet några dagar senare. På bilden nedan tror jag att vi är på semester hos bekanta i Strömstad.

Min pappa älskade Ingmar Nordström och hans saxofon. Jag tror han hade alla hans LP-skivor. Min pappa kunde titta på Här är ditt liv med Lill-Babs en gång i veckan. Min pappa älskade att bli kammad i håret. Jag fick 1 öre i timmen om jag kammade honom. Det gjorde jag så gärna och jag har fått betalt för miljoner fler timmar än vad jag jobbade.

Min pappa var en alldeles vanlig men helt ovanlig pappa. Världens bästa pappa ♥

Idag är ingen vanlig dag

Idag är det min pappas födelsedag.
Idag skulle min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa fyllt 68 år.

Så grattis på födelsedagen pappa.
Du kommer för alltid att finnas med mig i mitt hjärta ♥

Ett år är 12 månader är 52 veckor är 365 dagar

Nu har det gått ett helt år sedan du fick somna in efter din långa kamp pappa.

Det kan gå många dagar utan att jag ens tänker på dig.

En annan dag kan jag börja gråta rakt uppochner för att jag hör en låt på radion som påminner mig om dig.

Det kan gå dagar då jag inte ens saknar dig.

En annan dag kan jag bli så jäkla förbannad för att du inte finns längre.

Det kan gå dagar utan jag ens tänker på hur jäkla orättvist livet var mot vår familj.

En annan dag vill jag bara gräva ner mig tills det inte gör så ont längre.

Jag hoppas att det snart kommer dagar då jag tänker på dig med glädje istället för med sorg.

Jag hoppas att det snart kommer dagar då jag kan se tillbaka med tacksamhet för att jag fick ha dig som pappa i 39 år istället för att tänka på alla dagar jag inte får ha dig kvar.

Jag hoppas att det snart kommer dagar då det blir lättare att besöka din grav istället för att göra så jäkla ont.

Men det spelar ingen roll hur ont det gör pappa.

Jag kommer och hälsar på dig i eftermiddag ändå.

Pappa.

Min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa ♥

God Jul pappa

Jag sitter här vid mitt skrivbord och tittar på min skrivbordslampa.
En gång i tiden var det din skrivbordslampa.
Jag börjar tänka på vad jag har kvar av dig.
Förutom skrivbordslampan då alltså.
Jag har nog inget mer.
Inget mer än mina minnen.

I morgon ska jag fira min första julafton utan dig.
Jag hoppas att det finns en TV i himlen så att du kan säga "Den var inte med förra året!!" som du sa VARJE år när Noaks Ark kom rullande på väg till säcken i Tomtarnas verkstad.
Och så hoppas jag att du slipper äta brunkål.
Jag hoppas att du vet att du finns med oss alla i tanken i morgon.
Och så hoppas jag att du vet att du felas mig.
God Jul pappa.
God Jul min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa.

För mycket av det mesta

En helg.

Två dagar.

En bra, en dålig.

En bra med för mycket av det mesta.

En dålig med för många tankar och för lite familjemedlemmar.

Jag sparar båda dagarna i minnet och ska försöka se till att den bra ska ta störst plats.

Bilden är från den bra dagen.

Hej pappa

Jag är lite vilsen idag.
Detta är min första Fars Dag utan dig.
Jag grät i fredags kväll när jag var ute och gick min kvällspromenad.
Jag grät för att Pontus kom hem från skolan och berättade att han skrivit A på alla delproven i matte. Jag grät för att jag ville ringa och berätta för dig att min son har ärvt ditt och mitt sinne för siffror. Han är jättesmart pappa. Det kommer att gå bra för honom här i livet. Du hade varit så stolt över honom.

Jag grät förra fredagen också. Då grät jag för att jag var vid din grav för första gången och jag ville så gärna att du skulle komma tillbaks till oss. Vi var inte färdiga med livet pappa.

Du fick aldrig ta med Pontus i lastbilen. Han som älskade bilar när han var liten. Han hade tyckt att det hade varit otroligt spännande att få åka med morfar i den stora röda lastbilen. Han hade fått trycka på tutan, kanske tillochmed fått sitta i ditt knä och styra en liten stund. Som jag fick göra när jag var liten pappa.

Du fick bara träffa två av dina fem barnbarn medan du var frisk. Mina tvillingar, som du skötte med den äran när jag började jobba när de endast var några månader gamla. Jag vet att du älskade dem båda - nästan som om de var dina egna - men det var något alldeles speciellt mellan dig och Julia.
Hon är stor nu pappa. Hon är 13 år och bra mycket förståndigare än vad jag var i samma ålder.
Hon är jätteduktig i skolan och har stora planer för framtiden. Du hade varit så stolt över henne om du hade fått finnas kvar hos oss.

Du fick aldrig lära känna Alice, min minsta. Du hade gillat henne pappa. Hon är en rolig tjej med massa skinn på näsan. Du var den första som kom och hälsade på oss när vi kom hem från BB. Men redan då var du sjuk pappa. Bara det att vi inte visste riktigt vad felet var. Men du var inte dig själv. Du gjorde oberäkneliga saker ibland och jag litade inte riktigt på att du kom ihåg hur ömtålig en bebis var. Du fick hålla henne en liten stund. Jag har en bild på det pappa. Du ser så stolt ut över ditt nya lilla barnbarn.

Du fick heller aldrig lära känna Erik och Matilda. Två bedårande små rödtottar som är barnens kusiner, mina storasysters två barn. Men de lärde känna dig pappa. Trots att de inte ens bor här i Skåne var de nog och hälsade på dig oftare än vad jag var. Matilda satt hos dig dina sista dagar i livet. Hon kröp upp till dig i sängen och klappade om dig när du äntligen hade fått somna in.

Jag hoppas att du inte är ledsen för att jag inte hälsade på dig mer pappa men jag kunde inte förmå mig att åka till dig oftare än vad jag gjorde. När du precis flyttat in på ditt första boende var jag och hälsade på dig varje fredag. Vi spelade kort - Åsna såklart -  och varje fredag frågade du mig varför du inte fick komma hem. Du tittade på mig med dina stora bruna ögon och bad mig att köra dig hem. Du sa att du inte hörde hemma där, du ville bara åka hem.

Bli inte arg nu men det var nästan en lättnad när du blev så sjuk att du inte längre kom ihåg ditt hem. Tyvärr kom du inte ihåg mig heller och det var då mina besök avtog. Att höra dig fråga vem jag var gjorde så oerhört ont pappa. Jag som alltid varit din lilla flicka.
Och det kommer jag att vara för alltid.
Jag hoppas att du minns mig nu.
För jag kommer alltid att minnas dig.
Min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa ♥

När alla känslorna är utanpå

När min pappa levde tyckte jag att det var väldigt jobbigt att åka och hälsa på honom. Jag mådde dåligt flera dagar innan jag skulle åka, jag mådde oerhört dåligt när jag var där och jag mådde om möjligt ännu sämre dagarna efter jag varit där. Att se min pappa gradvis bli förändrad till någon helt främmande person var jobbigare än något annat jag varit med om. Och då har jag varit med om en hel del i mitt liv. Trots detta tvingade jag mig att åka dit på hans födelsedag, på julafton, på Fars Dag och på andra dagar som jag helt enkelt inte kunde utstå att min pappa skulle sitta själv på sitt rum. Inte för att han visste att jag var där överhuvudtaget men för MIN skull var jag tvungen att göra det.
Igår var första gången jag var vid pappas grav sen hans begravning på Alla Hjärtans Dag i år. Jag har tänkt på det hela veckan. På fredag ska jag till pappa. På fredag ska jag till pappa. Till min pappa. Till min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa.
Jag satt vid hans grav en lång stund. Jag tände ett ljus, plockade bort lite löv och kvistar samtidigt som tårarna rann nerför mina kinder.
Tårarna fortsatte rinna när jag gick till jobbet och plötsligt mötte jag en arbetskamrat som fick en son för några veckor sen. Jag torkade mina tårar och tittade ner på pojken i vagnen. Han sov så fridfullt och på något sätt kändes det som ett tecken från pappa. Min pappa älskade bebisar och på vilket sätt kunde han tydligare visa mig att han fått frid? Att han har det bra där han är och att han vakar över mig.
Senare på kvällen träffade jag en vän. Han berättade att han bara känner frid när han besöker sina föräldrars sista viloplats. Jag är inte där än men jag hoppas att jag kommer dit.
Nästa söndag är det Fars Dag. Då ska jag åka till pappa igen. Till min pappa. Till min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa ♥

Underbara ungar del ??

Min pappa hade många roliga uttryck. Ett av dem var "Shut up chicken!" som han skämtsamt sa när han ville ha tyst på någon av oss syskon när vi var små.

Idag ville jag ha tyst på Pontus och det föll sig inte bättre än att jag sa just Shut up chicken till honom. Varvid han snabbt replikerade Shut up hen! 
Alice -  som alltid är snabb att komma till sin mammas undsättning - ger sig in i diskussionen och säger även hon Shut up chicken! till sin storebror.
Eftersom jag ville att även hon skulle vara tyst och eftersom hon är minst i familjen säger jag Shut up chicky bits! och tycker då att jag är ganska rolig.
För att hon bara måste ha sista ordet undrar vem hon har det efter?? vänder hon sig åter till Pontus och säger Shut up chicken!

Varpå han svarar Shut up chicky bitch!!

Låt mig få tända ett ljus

I dag skulle min pappa ha fyllt 67 år.
Jag glömmer ibland att han inte finns längre.
Eftersom jag mådde så dåligt av att se pappa i det skicket han var jag inte och hälsade på honom så ofta som jag egentligen hade velat.
Därför händer det ibland att jag pratar om pappa som om han fortfarande finns.
Jag funderar nästan varje dag på att skriva en bok om pappa.
En bok om hur världen ställs på ända när ens pappa blir dement i tidig ålder.
En bok som kanske någon annan familj hade kunnat bli hjälpt av.
Få råd och stöd av.
I mitt huvud har jag redan skrivit flera kapitel.
I själva verket har jag inte skrivit en enda rad.
Men kanske en dag.
Kanske en dag skriver jag en bok om en helt vanlig men alldeles ovanlig pappa.
Min pappa.

Det landade en ängel ♥

Tjugoen dagar har försvunnit sen min pappa dog.

Tjugoen dagar av saknad.

Tjugoen dagar som rullat på precis som om ingenting hänt.

Tjugoen dagar då jag förbannat livet för att det är så jäkla orättvist.

Tjugoen dagar då jag älskat livet för att jag har en underbar familj och världens bästa vänner omkring mig.

Tjugoen dagar då jag stundtals alldeles glömt bort att min pappa är död.

Tjugoen dagar då jag börjat gråta varje gång jag hört "Jag och min far" med Magnus Uggla på radion.

Det finns en tjej på mitt jobb som är otroligt begåvad på att rita.

När hon hörde att jag satt vid min pappas dödsbädd ritade hon en ängel till mig.

Jag fick den igår.

Det är en helt vanlig men alldeles ovanlig ängel.

Precis som min pappa ♥

(Vill du titta in till konstnärinnan kan du göra det om du trycker HÄR!!)

Vackert och känslosamt

var det i dag på pappas begravning. Och otroligt jobbigt.
Jobbigt att inse att det faktiskt var min pappa som låg där i den vackra kistan med alla vackra blommor runt omkring.
En bekant till min mamma sjöng Hjärtats saga och Där rosor aldrig dör och under hans solosång flödade tårarna fritt. Pappa älskade de sångerna och jag kunde se honom framför mig när han gick runt där hemma och sjöng lite sådär halvfalskt som bara han kunde ♥
När vi gick fram till kistan för att lägga en liten blomma till pappa försvann allt det där jag hade tänkt säga och jag bröt ihop fullständigt. Det enda jag fick fram var ett Hej då pappa och ett tack för att han varit den allra bästa pappan för oss.

När jag kom hem från kyrkan stod ett stort paket utanför dörren.

Det värmer så oerhört i hjärtat att ha så underbara arbetskamrater som jag har ♥

I morgon

ska min pappa begravas.

Vissa har reagerat när jag sagt att han ska begravas på Alla hjärtans dag men jag kan inte tänka mig en bättre dag än den.

Min pappas hjärta klappade för hans älskade familj och det känns som om vi hedrar hans minne lite genom att begrava honom i morgon.

Jag brukar inte bry mig så mycket om det här med dagar i kalendern som säger att vi ska uppmärksamma än den ene och än den andra.

Men från och med i morgon kommer Alla hjärtans dag vara en speciell dag även för mig.

Firar du Alla hjärtans dag på något speciellt sätt?

De senaste två veckorna

har jag gått liksom i en dimma men nu är det dags att ta mig i kragen.
Det är klart att jag är ledsen för att min pappa är borta men han kommer inte tillbaka för att jag gräver ner mig. Jag ska försöka sluta gråta varje gång jag tänker på honom och jag ska definitivt försöka sluta gråta varje gång jag får en kram och några deltagande ord av någon.

Jag var hemma från jobbet hela förra veckan och även denna. I morse fick jag en gnagande känsla av att jag missat något så jag tog fram min kalender. Och nu behöver jag er hjälp.

Det mesta är ju ganska solklart även för den oinvigde.
Måndag och tisdag har jag inte jobbat. På fredag ska jag till doktorn och fredag, lördag och söndag ska jag jobba.
MEN......vad betyder NP sv som jag tydligen skulle göra tisdag, onsdag och torsdag???
Jag har ingen aning.
Har du?

Min pappa ♥ Del 3 - Världens bästa pappa och morfar

När hans egna barn växt upp väntade pappa ivrigt på att få barnbarn att gosa med och ta hand om.
Därför blev lyckan total när jag fick mina tvillingar Pontus och Julia år 2000. När deras biologiska pappa bestämde sig en bit in i graviditeten att det där med att bli pappa var inget för honom hade jag ett otroligt stöd av mina föräldrar.
Redan när jag var gravid märkte vi att det var något som var fel med min pappa. Han var sig inte alls lik. Han var väldigt deppig och såg för det mesta moloken ut. Han blev glömsk, han kände inte igen sina kollegor som han jobbat med i flera år. Han fick ont i hela kroppen, det talades om depression och fibromyalgi.
Han blev heltidssjukskriven och eftersom även jag gick hemma med olika graviditetskrämpor hittade vi på mycket tillsammans. Att det kunde vara något allvarligt fel med pappa fanns inte med på kartan.

I september 2000 föddes då de första barnbarnen och pappa var aldrig sen att erbjuda sin hjälp. Han var hos mig flera dagar i veckan och när jag så smått började jobba efter några månader för att få ekonomin att gå ihop skötte han om sina barnbarn med den äran. Han matade, bytte blöjor och gick på långpromenad. Hade jag vetat att pappa hade början till frontallobsdemens hade jag nog tänkt några gånger till innan jag lämnade över huvudansvaret på mina barn till honom men jag är glad att jag inget visste så att han fick den tiden tillsammans med sina första barnbarn.

Trots att pappa varken kunde simma eller var vidare glad för att bada tvekade han inte en sekund när jag frågade om han vill gå med oss på babysim. Här ser du honom med badbollen...... förlåt Pontus.

Bilden nedan är tagen på Pontus och Julias dopdag. Pappa tröstar Julia som tyckte att klänningen var ganska sticksig.

Så fort pappa var i närheten kunde man vara säker på att man hittade honom i en soffa med ett av barnbarnen i knät. Här sitter han hemma hos min storasyster med Pontus julen år 2000.

Åren gick och pappa blev allt sämre i sin sjukdom. Han betedde sig mer och mer märkligt, gjorde fler och fler konstiga saker och vi började förstå att det var något allvarligt fel. År 2003 fick han diagnosen semantisk demens.  Han bodde hemma så länge mamma orkade med men 2006 fick han flytta till ett demensboende. Han var då 60 år gammal.

Men innan dess hann han få ännu ett barnbarn, min yngsta dotter Alice. Hon föddes 2004 och så fort jag kom hem från BB hängde han på dörren. Trots att han nu är ganska långt gången i sin sjukdom kommer han ihåg hur man sköter om en liten bebis.

Genom åren tillstötte olika komplikationer och följdsjukdomar. Pappa hamnade i rullstol och blev allt mer svårskött. 2008 fick han flytta till ett sjukhem och det var där han kom att stanna tills han somnade in för evigt.
Pappas mamma och pappa, min farmor och farfar finns fortfarande kvar i livet. De är nu 89 respektive 90 år och de har fått uppleva det ingen förälder borde få uppleva. Förlusten av ett barn.

Fotot nedan är taget på Alice dopdag och du ser min pappa, mig med Alice i knät och min farfar.

Den sista bilden som togs på min pappa är tagen en sommardag år 2012. Personalen på pappas boende har en sommarfest för vårdtagarna och i ett obevakat ögonblick är pappa framme och norpar åt sig en öl. Den enda gången pappa drack öl var på varma sommardagar efter att ha klippt gräset eller gjort något annat ansträngande. Kanske visste pappa att det var hans sista sommar och jag är så glad att någon i personalen förevigade ögonblicket.

I dag publiceras min pappas dödsannons i tidningen. Vi hade redan bestämt hur den skulle se ut men när vi var på begravningsbyrån fastnade allas våra blickar på en vers som var pappa rakt igenom.

Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
och ögon som vakat
och strålat så ömt
Har stannat och slocknat
till sorg för oss alla
Men vad Du gjort för oss
skall aldrig bli glömt

Nu har du äntligen fått ro lilla pappa. Din sista tid på jorden var dig inte värdig. Ingen borde behöva kämpa så för att få somna in.
Jag hoppas att jag har gjort dig stolt och att du kommer att vaka över mig i alla mina dagar.
Jag älskar dig min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa ♥