så jag kör rakt av bara.
Kl 12,45 igår kördes jag till operation. Två effektiva sköterskor förberedde mig snabbt och lätt med diverse övervakningsgrunkor.
Sköterskorna på min avdelning hade försäkrat mig om att jag skulle få lugnande typ hela tiden så att jag hade nerverna hyfsat under kontroll.
När jag var avtvättad och uppkopplad kom läkaren in. Han tog fram en megaspruta och la lokalbedövning i ljumsken. Inte skönt. Definitivt inte skönt när han stöter emot något som han inte skulle stöta emot. Jag sa
"Aj som faaaan" - han sa
"Hoppsan".
Efter en sån sak är det ju ganska så svårt att slappna av och jag frågar lite försiktigt när jag ska få den där lugnande medicinen. Det visar sig att sköterskorna uppe på avdelningen har noll koll på vad som händer utanför deras väggar för jag ska inte få någon lugnande medicin! Ingen what-so-ever! Då blir det - om inte omöjligt så - betydligt mycket svårare att lokalisera var felet är. Så det är bara att gilla läget och kämpa. Både för att hålla tårarna tillbaka och för att slappna av så mycket jag bara kan.
När bedövningen har kickat in för han in två sorts plastskenor i ett blodkärl (på olika ställen)och sen för han in undersökningskatetrarna som ska hela vägen upp till hjärtat. Plötsligt känns det som han stöter emot något och det enda jag kan förklara det som är att det känns som om jag ska dö. Inte för att jag vet hur det känns men jag kan tänka mig att det känns sådär.
Nu går det inte att hålla tårarna tillbaka och inte blir det lättare att sluta gråta när en av sköterskorna står och stryker mig över håret för att lugna ner mig. Läkaren förklarar att vissa vener har ett litet sidospår, en liten förgrening och om katetern går ut i en sån kan det kännas lite obehagligt. Lite är ju inte första ordet jag tänkte på men jag är kanske en känslig typ. NOT!!
Efter detta är det fullständigt omöjligt att slappna av och jag skakar i hela kroppen. Jag är livrädd för att det ska hända igen men jag försöker tänka på något annat. Till slut skakar mina ben så mycket att en sköterska får stå och hålla i dem för att de ska ligga hyfsat stilla. När jag undrar om jag inte kan få något avslappnande säger läkarna att det inte gör dem något att benen skakar.
Nej men vad bra för er då men nu var det ju inte er jag tänkte på i första hand.....
När katetrarna äntligen är på plats börjar processen att lokalisera var någonstans felet är. Två enorma magneter körs upp på vardera sidan om mig och det är dessa som styr själva undersökningen. Läkarna är inte ens inne i rummet - de sitter i ett annat rum och styr det hela med en joystick. Kvar hos mig är en sköterska för att hålla koll på mig.
När det gått ungefär 30 minuter får jag plötsligt en rad VT-attacker och tydligen var det det bästa som kunde hända. Nu slipper de här katetrarna fara runt och provocera varenda millimeter av mitt hjärta - nu såg de direkt var felet fanns.
En sköterska sticker in huvudet och skriker:
Nu behandlar vi!! Min sköterska kommer fram till mig och upplyser mig om att jag från och med nu måste ligga helt stilla och vara tyst. Och det är nu det börjar. En helt overklig smärta sprider sig i hela bröstkorgen. För att låna mina egna ord som jag skrev på Facebook när jag kom upp från operationen:
Fy för in i helvetes satans jävlar vad djävulskt ont det gjorde. Men jag lever!
Det känns som om någon kör ett brinnande spjut tvärs genom bröstkorgen och jag kämpar för att inte skrika rakt ut. Det som känns är när de bränner det område - i mitt fall den högra kammaren - som det är fel på. De bränner i små korta sessioner, kanske 30-40 sekunder i stöten men Oh My God vilka långa sekunder. Sköterskan ser på mig hur ont det gör och frågar om jag vill ha lite smärtstillande. Har påven en rolig hatt? Skiter björnarna i skogen? Klart som fan att jag vill ha lite smärtstillande. Eller mycket om det går för sig....
Jag har ingen som helst tidsuppfattning om hur länge denna tortyren pågår men till sist är de färdiga. Nu återstår det bara att med medicin stressa mitt hjärta för att se så att behandlingen varit lyckad. Jag får medicin som simulerar stress/ansträngning och mitt hjärta bankar på för fulla muggar. Det är en mycket märklig känsla att ligga helt still när hjärtat känns som om jag varit ute och sprungit. De ökar successivt dosen och efter en kvart är de nöjda. Det som återstår nu är att dra ut katetrarna igen och det går hyfsat enkelt och smärtfritt. Jag får ligga kvar några minuter för övervakning och alla medverkande kommer in och beundrar min EKG-kurva som ser helt annorlunda ut. Innan operationen hade jag - förutom VT-attackerna - extraslag på vartannat (!) slag - efter operationen på var 20:e. Förhoppningsvis kommer även de att försvinna efter ett tag.
Däremot har de inte kunnat åtgärda flimret jag har i vänster förmak. Det kan inte göras i samma vända som den här och eftersom ingen vet hur jag påverkas av det så ska vi avvakta. Jag ska gå på kontroller i minst två år framåt och tiden får utvisa om det är något jag kan leva med eller det måste åtgärdas. Det är väldigt ovanligt att så unga patienter som jag har flimmer så läkarna vill varken säga bu eller bä. Om jag påverkas av det kan det rättas till med mediciner, hjälper inte det väntar ännu en sån här operation. Fast ännu mer komplicerad.
Fyra timmar och femton minuter efter att jag åkt ner till operation är jag tillbaks på avdelningen igen.
Jag har jätteont i ljumsken men hjärtat känner jag inte av. Och jag menar verkligen det - jag känner inte av hjärtat överhuvudtaget och det en mycket märklig upplevelse. Jag kommer på mig själv gång på gång att ligga och vänta på att det ska skena iväg. Det kommer att bli en process att vänja mig vid att inte känna av mitt hjärta efter att det varit ständigt närvarande de senaste 8 åren.
Kvällen och natten har sett bra ut och min förhoppning är att få komma hem idag till min dotters födelsedag. De sa att det var ganska troligt att jag fick det om jag skötte mig och om jag får säga det själv har jag varit en exemplarisk patient. Det ska bli fantastiskt att bli av med övervakningsgrunkan som varit min närmsta vän de senaste två veckorna. Jag hoppas bli av med den inom det snaraste så att jag kan gå och ta en ordentlig dusch. Ni vill inte veta när jag tog en sådan sist......
Tack än en gång för allt stöd och all uppmuntran ni givit mig de senaste två veckorna. Hade det inte varit för er och alla andra som stöttat mig hade jag inte tagit mig igenom detta med förståndet i behåll.
