I livets slutskede

De senaste två dygnen har jag, min mamma och min storasyster vakat vid pappas sida.
Vi har alla tre arbetat med vård i livets slutskede och vi vet alla tre vilka tecken kroppen visar upp när det snart är tid att vandra vidare.
Därför visste vi alla tre att det bara var en tidsfråga innan pappa fick somna in och slippa sitt lidande.
Efter att ha varit ganska lugn började han i går eftermiddag att jämra sig och eftersom han inte har sitt tal kvar visste vi inte om han hade ångest eller om han hade ont. Det är otroligt jobbigt att sitta bredvid och vara totalt maktlös, totalt hjälplös.
Vi märkte att pappa ville säga något och vi försökte att hitta de rätta orden för att lugna honom.
Men vad säger man till sin man/pappa när man tror att det är det sista man kommer att säga?
Jo man säger att vi älskar honom, att vi kommer att klara oss, att han kan släppa taget, att han inte behöver kämpa längre, att vi förstår om han inte orkar mer.
Men pappa är inte färdig med livet än.
Eller så är livet inte färdigt med pappa.