Att vara där

Vad som låg bakom mitt förra inlägg var inget allvarligt egentligen. Det var bara en massa småsaker som byggdes upp till en otrolig irritation över hur jag blir behandlad av livet ibland. Som att min laddare till mobilen är spårlöst försvunnen, som att jag hade flimmer när jag låg i den där jäkla magnetröntgenkameran så att det tog dubbelt så lång tid att röntga mitt hjärta och som att mitt kontokort fastnade i parkeringsautomaten i parkeringshuset så att det bildade världens längsta kö bakom mig för att bara nämna något.

Men allt det där spelar ingen roll längre. Allt det där känns så oviktigt nu.

En stund efter jag skrev det inlägget ringde nämligen min mamma och berättade att min pappa blivit sämre. Mycket sämre. Det är svårt att avgöra men troligtvis har han bara dagar kvar. Om ens det.

Vi har varit hos honom i kväll. 

Pontus och Julia var starka och följde med för att säga hej då till sin morfar.

Fast de inte kommer ihåg sin riktiga morfar.

Den morfar han var innan sjukdomen tog honom ifrån oss.

Han låg så liten och tunn i sin säng.

Jag vill så gärna säga att han vet att vi var där.

Jag vill så gärna tro att han vet att vi var där.

Jag hoppas så innerligt att han vet att vi var där.

Och att vi kommer att vara där.