....men livet går vidare....

Jag fick en kommentar på Facebook på förra inlägget som får mig att misstänka att det hänt något med en av tjejerna som var med på mina bilder.

Det fick mig att minnas tillbaka några månader då jag träffade en gammal kompis som var och handlade på mitt jobb. Vi hade inte träffats på nästan 20 år ändå kände vi genast igen varandra och började prata som om vi träffades i förra veckan. När vi klarat av de vanliga frågorna Är du gift? Har du barn? Bor du kvar i stan? övergick vi till prata om resten av gänget.

När jag frågade hur det var med hennes storebror - som oxå var med i samma gäng som vi - blev hon först alldeles tyst men sen berättade hon att det inte gått så bra för honom. Han var en ganska vild kille redan när vi umgicks så jag kunde relativt lätt tänka mig vad som hänt. Vi pratade om honom en stund och sen undrade jag om hon visste något om F - en av de andra killarna i vårt gäng.

Hon berättade för mig att han dog i en olycka för 10 år sedan och då gick luften helt ur vårt samtal. Vi sa Hej då, hon gick vidare och jag fortsatte med mitt. Men mina tankar vandrade på helt andra håll.

Visst är det konstigt att någon som har varit en stor del i ens liv kan bara försvinna utan att vi märker något. Här jag levt de senaste 10 åren lyckligt ovetande om att människor som påverkat mig, människor som jag har upplevt både det ena och det andra med inte finns längre. Det händer ganska ofta att jag tänker på hur roligt det hade varit med en re-union. Både med skolklasser och med gamla vänner. Men lika ofta tänker jag att det är kanske bäst att låta det förflutna vara. Det är kanske bättre att inte veta vilka som inte längre finns med oss. Det är kanske bättre att låta alla leva vidare lyckliga i alla sina dagar. I mitt minne......