Om jag ska följa min tidsplan måste jag vara framme i Haparanda den 1 juli. Den dagen är nämligen mitten på 2012 och är således den dagen jag ska sikta på.
Bli nu inte alldeles upprörda och tro att jag ska fara på som en annan dåre som jag gjorde innan min operation.
Det ska jag inte! Men jag ska börja lite smått med att traska vidare. Fast med tanke på att jag har 103 km kvar till Haparanda vilket motsvarar 145 000 steg tror jag inte att hinner fram i tid. Å andra sidan blir det bara 7631 steg om dagen så det är ju inte helt omöjligt.....
*
Igår vågade jag mig ut första gången själv. I två omgångar till och med! Det gick inte fort och det blev inte långt men det blev.
Med telefonen krampaktigt i handen gick jag en liten bit längs vår lilla gata och sen tillbaka hem igen. Jag vet inte riktigt vad jag är rädd för men rädd är jag. Men med tanke på att jag överlevt timslånga cykelfärder, gett järnet på cross-trainern och irrat runt i djupaste skogen utan täckning på mobilen med mitt hjärtfel så ska jag nog överleva 500 meter längs gatan utan det.....
*
Jag känner hur min kraft återvänder lite för varje dag som går. Från att ha varit helt sängliggande förra veckan orkar jag faktiskt vara uppe någon timme i taget nu. Igår kväll blev det dock lite för många timmar och jag var trött så att jag skakade i hela kroppen när jag skulle gå och lägga mig. Även nu på morgonen känner jag att det blev lite för mycket igår och jag har haft en del hjärtklappning. Så därför passar det ju alldeles ypperligt att en fin väninna kommer hit idag och passar upp mig lite!
Jag tror inte det har någon betydelse när du anläner Haparanda - huvudsaken är ju att du kommer dit och jag förmodar att det finns kvar och väntar på dig.
SvaraRaderaSe till att du samlat nog med kraft innan du börjar ställa krav på dig. Glöm inte vad du och ditt hjärta genomgått under sjukhusvistelsen. Haparanda springer inte iväg...
SvaraRaderaSkönt att du blir piggare för varje dag. Ta det bara lugnt nu, strunta i Haparanda. :)
SvaraRaderaHaparanda väntar på dig. När du och ditt hjärta är redo. Varesig det blir 1a juli eller några dagar senare. :)
SvaraRaderaHoppas att du och väninnan får en fin dag!
Kram
Haparanda eller 10 vändor till på gatan är en stor vinst oavsett :)
SvaraRaderaHa en fin dag! Kram
Ta det lugnt och förta dig inte. Kram
SvaraRaderaTa det lugnt Maria! Bli inte förvånad om du verkligen får panikångest efter den här hjärt-persen... Och lyssna på din kropp! Den försöker med all förbaskad tydlighet tala om att den behöver en mjukstart oavsett vad din hjärna säger ;-) Du hinner springa ikapp till Haparanda i höst och OM inte, så får du väl cykla till Frankfurt i stället!
SvaraRaderaSkynda långsamt...
SvaraRaderaKram
Du är klok du, som lyder "di lärdes" föhållningsorder! Och du, det måste vara fullständigt normalt att vara rädd, efter det du gått igenom! Så simma lugnt för tusan :)
SvaraRaderaLycka till och kämpa på LAGOM!
Innan du kom på sjukhuset var det kanske inte lika uppenbart för dej hur det stod till med ditt hjärta, men nu när du vet så mycket mer så är det klart att du känner som du gör.
SvaraRaderaVar rädd om dej, och skynda långsamt, vännen!
Kramar!!
Ta det lugnt och var rädd om dig! Haparanda försvinner inte och tids nog kommer du nog fram. Många kramar!
SvaraRaderaTänker INTE säga att du ska ta det lugnt. För du lyssnar ju ändå inte. I kväll tänkte jag laga ett av dina recept. Återkommer om hur det blev och vad familjen tyckte.
SvaraRaderaKycklingen i ugn får 3,5 poäng av 5 möjliga, enligt mig och familjen. Jag lät kycklingen vara inne liite för länge och den blev en aning torr. Men marinaden var god. Kommer att laga den igen.
SvaraRaderaSkönt att det går åt rätt håll. Och det är klart att du är rädd - förut visste du ju inte om att du behövde vara det och nu måste du väl ta igen all rädsla
SvaraRaderaHar inte bloggat på ett tag och är därför dåligt uppdaterad om ditt tillfrisknande. Ser att det ändå går framåt om än långsamt (enligt dig i alla fall, själv vet jag inte vad som är snabbt eller långsamt vad gäller hjärtoperation).
SvaraRaderaVill bara säga HEJA DIG! och ta en dag i taget. Förstår att du saknar jobbarkompisarna men i övrigt brukar arbetsplatserna klara sig förhållandevis bra när folk blir sjuka. Så släpp det. Må som du mår och gläds av de små framgångarna i stället för att känna att du "borde" vara på jobbet. Lätt för mig att säga, men ändå. Kram.
Du är då envisare än en katt. Haparanda är kvar och väntar på att du ska återhämta dig i den takt som du behöver. Kramar
SvaraRadera