Och det är mååååndag morgon.....

....och det är dax för lite diss och hiss.

I dag vill jag dissa långsinta människor. Nu finns det ju såklart anledningar som är fullt godtagbara när det gäller långsinthet men det bortser vi från nu.

Ni som varit med mig ett tag kommer kanske ihåg att jag berättade om en ovanligt dålig måndag jag hade i oktober förra året. Ni som inte läst om den eller vill friska upp ert minne kan klicka HÄR.

Arbetskamraten som jag nämner i inlägget gick i pension för någon vecka sen. Sitt sista arbetspass gick hon runt och gav alla en kram och sa hej då. Eller alla och alla var väl inte riktigt sant.....

Hon sa hej då till alla utom mig. Hon kramade demonstrativt om kollegan som stod bredvid mig i scanningen och sen vände hon ryggen åt mig och mumlade något som kanske skulle föreställa ett hej då samtidigt som hon gick iväg med raska steg.

Även om vi inte var bästa vänner varken före eller efter vår lilla kontrovers tycker jag det är otroligt dålig stil. Kontroversen bestod i att hon snackade skit om en kollega och när jag sa ifrån att vi var anställda för att jobba och inget annat tyckte hon att jag inte behövde lägga mig i eftersom hon inte pratade om mig.

Eeeh hallå!!

Jag lägger mig i precis hur mycket jag vill.

För att citera en viss Meekatt - för sån é jag!!

Men nu glömmer vi henne (inte Meekatt alltså - henne ska ni inte att glömma!!) och går vidare till något trevligare nämligen veckans hiss.

Jag vill hissa vänliga människor.

Som bekant var jag ju inte jättepigg och alert på jobbet i går.

I vanliga fall när jag ska fylla på pengar i kassan gör jag det samtidigt som jag expedierar kunder men i går kände jag att det var bäst att fokusera på en sak i taget. Jag stängde helt sonika min kassa och började fylla på mynten i mynttornet. Ni vet vad jag menar nu va? Ni stoppar i pengar däruppe och så får ni tillbaka er växel i skålen nedanför. Är ni med?

Jag sitter på stolen och sträcker mig för att fylla på ett rör enkronor (för jag orkar ju inte gå runt om och inte heller orkar jag stå) tappar jag plötsligt en på golvet. Jag inser att jag kommer behöva att bli tvungen att gå runt om hela kassan för att ta upp den och börjar ta mig samman för att resa mig upp.

Då ser jag hur en ung kille som står i kö i kassan bredvid går mot mig. Och vet ni vad denna underbara människa gör?? Han tar upp enkronan, lägger den i tornet, ler lite gulligt och går tillbaka till sin vagn. En liten sak kan tyckas men just då kändes det som om han räddade mitt liv. Nåja inte riktigt kanske men ändå....

Så fram för mer vänlighet i samhället - då blir alla gladare!

Gladare blir oxå alla i Skellefteå eftersom det är där jag hamnar med veckans 84 298 steg.

Ha det bäst i dag!