När påsken kom till stan

När jag läste om Mariannes gubbe idag kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig för många år sen.

Jag skrev till Marianne att jag var 20 men vid närmare eftertanke var jag bara 18.

Jag och min kompis delade lägenhet. Vi var som vilka 18-åringar som helst. Fast kanske lite annorlunda.

På skärtorsdagen klädde vi ut oss till påskkärringar efter alla konstens regler. Röda kinder med svarta prickar på, huckle runt håret, klänning och förkläde. Vi åkte till affären och köpte några kilo påskgodis som vi la i vår korg.

En av våra väninnor jobbade på ett äldreboende och dit styrde vi våra kvastar.

Det var vackert väder och vår väninna satt på uteplatsen med några av de gamla.

Hon höll på att skämmas ögonen ur sig när hon såg att det var vi men hon släppte in oss ändå.

Jag tror såhär i efterhand att hennes skam förbyttes mot stolthet över oss när hon såg hur glada de gamla blev när vi sträckte fram vår korg och bjöd på lite påskgodis. Och oss själva.

Det är en fantastisk känsla att glädja någon annan.

Lika fantastisk om det är ens bästa vän som om det är en dement tant på avdelning 124.

Så


  Glad Påsk




på er allihopa!!


PS Glöm inte att lämna filmtips på förra inlägget!