Bra kvinna reder inte alltid sig själv......

För några dagar sen la en arbetskamrat ut en bild på Instagram som väckte ett gammalt minne till liv. Bilden var på hennes dotter som hade klippt sitt hår i en mer eller mindre klädsam frisyr. Flickan är väldigt söt så jag tyckte inte att den egenhändigt klippta frisyren störde så mycket och det skrev jag under bilden, att hon var söt ändå. Jag förstår nämligen hur lätt det kan bli tokigt när man leker frisör......

Året är 2005. Vi håller på att renovera vårt nyinköpta hus och bor för tillfället i en trerumslägenhet på 70 kvadrat. Anledningen till att vi bor i lägenhet är att vi hade liiiiiite för bråttom med att sälja vårt gamla hus i tron om att vår omfattande renovering skulle gå mycket fortare än vad den gjorde. Vi är förresten jag och min man Joakim (fast då var han min sambo), våra barn Pontus och Julia snart 5 år och lilla Alice snart 1 år.
Joakim är aldrig hemma. Han jobbar 7-16 och sen åker han direkt ut till vårt hus och bygger fram till 22 på kvällarna. Sen kommer han hem och sover några timmar innan han gör precis samma sak dagen efter. På helgerna är han där från gryning till solnedgång.

Vårt tillfälliga boende ligger på översta våningen och parkeringen en knapp kilometer därifrån. Tvättstugan ligger i källaren i trappen bredvid så det där med att handla mat och tvätta kläder samtidigt som tre barn ska hållas koll på är ett helt företag.

Jag mår inte alls bra. Jag har mellan 50 och 100 vad läkarna påstår är stressrelaterade panikångestattacker om dagen. (Ni som hängt med ett tag vet att det många år senare visade sig vara ett hjärtfel.) Dessa attacker tar oerhört mycket på mina krafter och jag balanserar på gränsen till sammanbrott varje dag. Men att bryta ihop är ju inget alternativ så det är bara att gilla läget.

Sommaren 2005 är väldigt varm och Pontus har väldigt tjockt hår. Eftersom vi snålar och vänder på varenda liten slant (att renovera hus samtidigt som man betalar en hög månadshyra för lägenheten på en lön och en föräldrapenning är ju inte helt optimalt) så bestämde jag mig för att själv klippa pojkens hår med Joakims hårtrimmer.

Vi står inne på toa. Jag ställer in hårtrimmern på den längsta längden (säger man så??) och börjar mitt på Pontus huvud. Saker är bara den att min utbrända hjärna inte fattar att det inte räcker med att ställa in rätt längd - man måste även sätta på den där distansgrunkan - vilket resulterar i att ungen fick en tuppkam fast tvärtom!!

- Är jag snygg nu mamma?!? säger han och tittar på mig.

Jag tittar ner på honom, gör mitt allra bästa för att hålla tillbaka tårarna och säger:

- Det blev inte så bra hjärtat men du är söt ändå.......

När jag gråtit färdigt flera timmar senare lastade jag in barnen i bilen och körde till svärmor som fixade till eländet så gott det gick.

Pontus brydde sig inte nämnvärt. Han fick ju ha sin älskade keps på sig typ dygnet runt flera veckor!!

I dag kan jag se det komiska i situationen och inse hur dåligt skick jag måste ha varit i för att göra en så urbota korkad grej, Men han var ju faktiskt söt ändå......