It takes one to know one

I kväll har jag och min man varit på föreläsning med Linus Thörnblad, Ni som inte vet vem han är kan nog googla på höjdhopparen som försvann och få en hel del träffar. Eller nä förresten det gick inte - jag provade. Då får ni helt enkelt googla på hans namn i stället och läsa på. För er som inte orkar det kan jag berätta att Linus Thörnblad var en naturbegåvning på höjdhopp som har hoppat 58 cm högre än vad han själv är och som tränade sig till en djup utmattningsdepression.

Under hans föreläsning kom jag på mig själv med att nästan sitta och bli förbannad på hur han behandlade sin kropp. Hur han bara körde på trots ihärdiga varningar från kroppen att tagga ner. Hur han bara fortsatte träna och leva som vanligt fast han egentligen inte orkade.

Efter föreläsningen berättade jag för min man hur jag kände och att jag inte fattade att man kunde vara så dum rent ut sagt. Min man tittade på mig och sa: Ja jag fattar i alla fall precis vad han menar och det borde ju du om någon oxå göra!!"

Och visst är det så! Jag om någon borde ju fatta. Jag som levt med mitt hjärtfel i åtta långa år. Som bara godtog läkarnas lama pladder om ångestattacker och stress som en godtagbar förklaring. Som bara körde på och levde precis som vanligt fast jag egentligen inte orkade. Som tränade som en galning fast jag mådde skit för att alla läkare sa att det var bra med träning när man var stressad och hade ångest.

Då förstod jag varför jag suttit och skruvat på mig hela föreläsningen. Jag blev inte arg och irriterad på Linus Thörnblad. Jag blev arg och irriterad på mig själv. För att jag var dum. Rent ut sagt.

Men nu lyssnar jag på min kropp.
Och försöker att göra som jag blir tillsagd.
Bara att det inte alltid blir som min kropp och jag vill.
Men det är en annan historia.