Att vara mamma

Kl 18.37 frågar barnen om de får cykla ner till havet.
Eftersom man får gå flera kilometer ut i vattnet för att det ens ska nå till knäskålarna säger jag OK.
Efter ett långt förmaningstal om hur de måste cykla på rätt sida av vår nästintill otrafikerade väg och inte springa på bryggan släpper jag iväg dem.
De har med sig en telefon omifallatt det skulle hända något.
Kl 18.50 när kvällsdisken är undanröjd börjar jag fundera på om de är framme eller om de har blivit påkörda av en bil. Alla tre eftersom ingen har ringt.
Kl 19.05 tänker jag att nu måste de vara framme och jag ser framför mig hur roligt de har tillsammans. Mina barn bråkar aldrig med varandra och respekterar alltid sina syskon när de säger nej.
Eller hur var det nu igen?
Kl 19.15 hoppar jag ur mysdressen som alltid åker på efter en lång dag på jobbet och i lite mer anständiga kläder och 19.18 sitter jag på cykeln, på väg ner till havet.
Jag är vid detta laget övertygad om att de har fastnat under bryggan eller ramlat på bryggan och slagit i huvudet, trillat i vattnet och drunknat. Alla tre eftersom ingen har ringt.
Kl 19.27 är jag framme och ser hur de är längst ut på bryggan och klär på sig. Alla tre.
Jag väntar tills de kommer iland och när äldsta dottern säger: Hej mamma! Varför kommer du?
svarar jag: Äsch, jag ville bara hålla er sällskap en stund.....