Som om jag inte hade tillräckligt problem med hjärtat redan

Nu försöker Lillan krossa det oxå.

När jag kom tillbaka från kvällsmaten ser jag att jag fått meddelande på Skype.

Jag orkar inte hålla på och mecka med att förstora så för er som inte har hökögon kan jag berätta att det står:

mamma är du där?

Tre minuter senare skriver hon:

mamma jag vill veta hur det är med dig. får jag det?


Lilla hjärtat ♥




Ja men hur är det med mig egentligen kan jag tänka att ni oxå undrar.

I dag var jag och gjorde en annan sorts EKG. Lite mer detaljerad och den visade att mitt förmaksflimmer har ökat.

När det var dax att åka ner för att göra kranskärlsröntgen skickade jag i mig en Stesolid och vi kom så långt som ut i korridoren med min säng. Då kommer en sköterska springande och säger att vi får vända in på rummet igen. Min puls är uppe i 200 och det är tydligen inga optimala omständigheter för denna typ av undersökning.

De skjuter på undersökningen 1 timme och för att vara säkra på att hjärtat inte ska skena iväg igen får jag ytterligare en lugnande tablett.

Nere på röntgen blev jag omhändertagen av lika trevlig personal som "hemma" hos mig - det måste vara ett anställningskrav på detta stället...

De erbjuder mig mer lugnande men jag känner mig nöjd med den dubbla dos jag redan fått!

Bedövningen som de sätter i ljumsken känns ganska mycket likaså snittet läkaren la för att kunna föra in katetern med kontrasten men sen känner jag ingenting. Jag anar hur katetern förs in men jag känner det inte.

Jag ser på en TV-skärm hur katetern kommer fram till hjärtat och fattar ni hur häftigt detta är?? En tunn kateter förs hela vägen från min ljumske upp i mitt hjärta!! Helt sanslöst när man tänker lite närmre på det...

I vilket fall som helst ser jag hur kontrasten sprutas ut och hur alla kärl fylls av vätskan utan att visa på några som helst förträngningar. Läkaren drar ut katetern och sätter en liten propp i hålet som uppstår. Det är ju trots allt en stor pulsåder de går in via så det är ju viktigt att få det tätt igen.

Jag blir upprullad till Allan och Börje igen och får nu ligga absolut stilla i sängen i två timmar med en liten sandsäck som tryck i ljumsken. Den dubbla dosen lugnande tar ut sin rätt och snart sover jag gott. Jag märker hur personalen är inne med jämna mellanrum och kollar till mig men somnar lika snabbt igen.

Nu ligger jag här - lite öm i ljumsken och livrädd för att jag ska behöva hosta eller nysa. Men jag vet att personalen är snabbt på plats om det skulle hända något. Igår råkade jag nämligen dra ut sladden till min övervakningsgrunka och det tog typ 15 sekunder innan rummet fylldes med personal som var redo att återuppliva mig!

Nästa steg är att i morgon åka ambulans till Lund och göra en magnetröntgen. På den hoppas både jag och läkarna att de ska se var som är fel och kunna ta ställning till hur jag ska bli bättre.

Nu mina kära vänner ska jag och Börje gå ut och fika lite. Allan har fått åka hem idag och Börje får troligtvis åka hem i morgon så jag får väl se om det väntar någon ny gullig gubbe när jag kommer tillbaks från Lund.


Ha det bäst alla ni underbara människor!!

Kram