Om ni inte läst fredagsfräckisen i dag - gör det innan ni läser detta inlägget så att ni vet vad jag pratar om.
Efter att Allan och Börje fick åka hem fick jag in nya gubbar på mitt rum. De var inte i närheten lika trevliga och pigga som sina företrädare och inte heller lika pricksäkra.
Varje gång jag kom in på vår gemensamma toalett fick jag börja med att torka av sittringen.
Igår morse fick jag nog och smög ut i korridoren i stället där det oxå finns toaletter. Eftersom jag kom direkt från sängen tassade jag runt barfota i mitt sjukhusnattlinne och jag tassar rakt i en stor kisspöl!!
Fy bubblan!!
Jag fick ett litet beror på vad man jämför med prykbryt och någon timme senare kommer personal och frågar om jag vill byta till ett annat rum. De kan inte erbjuda mig ett enkelrum men de har en tom två-sal.
Givetvis vill jag det och flyttlasset går iväg. Och i ungefär 8 timmar fick jag njuta av min frihet. Då kommer min nya rumskamrat och det är nu jag börjar ångra att jag önskade att byta rum.....
Gubbfan börjar med att skälla ut personalen för att han inte får ha sin mobiltelefon igång. De försöker förklara att jag är uppkopplad mot en hjärtmonitor och att mobilen kan störa övervakningen men det örat lyssnar inte han på. Han påstår i stället att det där med hjärtövervakning bara är humbug. Han fortsätter med att mala på om hur förlegat det är att ha bestämda besökstider - sånt jävla trams höll de på med på 70-talet.
Vid 22-tiden kommer det ännu en ny patient till avdelningen och eftersom läkarexpeditionen ligger bredvid vårt rum faller det sig naturligt att överrapporteringen sker utanför oss. Gubben trycker då på larmet och när personal kommer undrar han med förarglig stämma om det ligger ett samtalsrum utanför. Man kan ju undra varför han blev störd av att andra pratar när han själv vill kunna ta emot besök på dygnets alla timmar.....
23.30 kallar han åter på personal och vill ha en värktablett. Ingen jävla Panodil - han vill ha riktiga grejer. Sköterskan förklarar att hon inte har befogenheter att ge annat än Panodil så hon måste ringa till en läkare och få klartecken. När hon kommer tillbaka (med klartecken) fem minuter senare har han ångrat sig!!
Men efter att ha snarkat gott hela natten vilket han även påstår att jag har gjort så till hans mindre smickrande egenskaper kan vi oxå lägga LÖGNARE verkar han nu vara på lite bättre humör. Han fick t o m mig att skratta två gånger innan frukost!!
Hans dåliga humör igår berodde kanske på rädsla eller så är kanske underbara Lippes teori på Facebook helt korrekt - det är jag som smittat av mig!
Jag hoppas nu innerligt att vresigheten är över och att du kan få lite trevligt, pricksäkert sällskap igen! ;-)
SvaraRaderaKram!
Nä, saker blir sälla som man tänkt sig... Men jag har förstått att "åtgärder" när det gäller ditt medicinska tillstånd är på G. Skönt. Om de lyckas fixa till ditt hjärtfel så kommer det ju faktiskt i slutänden bli så himla mycket bättre! Tänk att slippa "panikångest" mest varenda dag! Jag tror det här kommer att bli skitbra faktiskt. :-))
SvaraRaderaPS. Jag hade också tänkt skicka en liten uppmuntran, men till skillnad från några andra bloggare så vet jag ju fotfarande inte vem du är. Komiskt. :-) DS
Hoppas hans goda humör håller i sig i dag.......annars får du väl dra en fredagsfräckis för honom. Kram
SvaraRaderaKlart att han blir glad (till slut när han fattat hur lycklig lottad han är!) av att få dela rum med en ung, snygg och trevlig pingla som du! Inte vad man förväntar sig på en sådan avdelning skulle jag säga!
SvaraRaderaVarm kram till dig!
Hoppa Surgubben fått dig att skratta även efter frukost. Du har säkert lyckats tina upp honom.
SvaraRaderaHelt klart du som smittar av dig. Själv blir jag alldeles glad och varm i själen av att läsa det du skriver. :)
SvaraRaderaKram ♥
Vem vet, det kanske är ett gäng fredagsfräckisar han behöver!!
SvaraRaderaTacka vet jag vårt sjukhus där de håller kvinnor och män åtskilda. Sura gamla gubbar är det värsta jag vet. kram
SvaraRaderaDet är väl klart att det är du som mjukat upp den vresige gubben! Det går nog inte att vara sur alltför länge i ditt sällskap :-). Nu hoppas jag att allt ordnar sig på allra bästa sätt. Många kramar kommer här!
SvaraRaderaNej, det är klart att man inte måste. Fast ibland kan det var kul ändå! :-) Men det komiska var att jag inte tänkte på att jag inte hade någon adress. Jag vet ju vem och var du är! På bloggen... ;-)
SvaraRaderaVilken tur han har som får dela rum med dig. Du kommer att omvända honom till en trevlig prick :)
SvaraRaderaJag läser om din fina bloggvän som skickat dig ett paket. Jag förstår vilken värme du kände (ungefär som jag och de hemstickade sockarna) fantastiskt vilka människor det finns!!
Hoppas att det ordnar sig med ditt hjärta. Önskar dig allt gott!
Varma kramar
Sicken gubbjä..l hur kan han beskylla dig för att snarka? Knäppgök!
SvaraRaderaKramar
Vilken dryg gubbfan, hoppas han blir frisk snart och åker hem! För övrigt önskar jag dig all the best!
SvaraRadera