Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Som jag nämnde i måndags var mina förväntningar på denna bok väldigt höga.

Som brukligt blir man ju då lite besviken på objektet i fråga. Visst var boken bra och definitivt läsvärd men.....

Lasse Berghagen hypade upp mina förväntningar lite till genom att säga att detta är den roligaste bok han någonsin läst. Han kan inte ha läst många böcker han....

Hör av dig till mig Lasse så ska jag ge dig lite tips på böcker som är roliga. På riktigt.

Boken påminner mig på något sätt om Forrest Gump. Både Forrest och Allan (huvudpersonen i Hundraåringen) har levt ett spännande liv. De har båda druckit med USA:s president. Forrest drack läsk och Allan drack lite starkare varor. Båda har varit med om helt otroliga händelser som får en vanlig Svensson att önska sig bort från sitt gråa och vardagliga liv. Varken Forrest eller Allan låter dock sina framgångar stiga dem över huvudet utan de kör på i sin vanliga takt och helt på sina egna villkor.

Precis som Forrest är Allan i stort sett alltid med i rampljuset utan att tyckas förstå det själv. Han träffar storheter som Mao Tse Tung, Stalin och Kim Il Jung, han konstruerar atombomber, utvinner sprit ur getmjölk och agerar elefantskötare utan att låta sig beröras överhuvudtaget. Att Allan sen lyckats nå den aktningsvärda åldern 100 år trots att han är väldigt glad för flaskan (eller tack vare kanske....) gör ju honom än mer avundsvärd.

Jag gillar upplägget i boken. Lite nutid, lite dåtid om vartannat. Totalt oväntade händelser gör att boken aldrig känns tråkig - därmed inte sagt att jag gapskrattat när jag läst den. För det har jag inte gjort. På sin höjd fnissat lite.

Boken tar sin början när Allan rymmer från sitt eget 100-årskalas och hamnar mitt i en fascinerande röra av pengar, död, kärlek och vänskap. Mer än så tänker jag inte säga utan har ni inte redan stiftat bekantskap med Allan  så tycker jag att ni ska göra det. Det är han värd.

Nu ska jag luska fram nästa veckas bok.

Ha det bäst!

Kram