Att vara där

Vad som låg bakom mitt förra inlägg var inget allvarligt egentligen. Det var bara en massa småsaker som byggdes upp till en otrolig irritation över hur jag blir behandlad av livet ibland. Som att min laddare till mobilen är spårlöst försvunnen, som att jag hade flimmer när jag låg i den där jäkla magnetröntgenkameran så att det tog dubbelt så lång tid att röntga mitt hjärta och som att mitt kontokort fastnade i parkeringsautomaten i parkeringshuset så att det bildade världens längsta kö bakom mig för att bara nämna något.

Men allt det där spelar ingen roll längre. Allt det där känns så oviktigt nu.

En stund efter jag skrev det inlägget ringde nämligen min mamma och berättade att min pappa blivit sämre. Mycket sämre. Det är svårt att avgöra men troligtvis har han bara dagar kvar. Om ens det.

Vi har varit hos honom i kväll. 

Pontus och Julia var starka och följde med för att säga hej då till sin morfar.

Fast de inte kommer ihåg sin riktiga morfar.

Den morfar han var innan sjukdomen tog honom ifrån oss.

Han låg så liten och tunn i sin säng.

Jag vill så gärna säga att han vet att vi var där.

Jag vill så gärna tro att han vet att vi var där.

Jag hoppas så innerligt att han vet att vi var där.

Och att vi kommer att vara där.

Hör du du livet?

Nu ska vi ha ett snack.
Du och jag.
Jag tror på Karma.
Goes around comes around är ett av mina motton.
Men nu får det väl ändå vara nog?
Jag vet att jag inte varit Guds bästa barn.
Jag vet att jag var taskig mot en av mina klasskamrater i andra klass.
Och en annan i femte.
Jag vet att jag och en kompis pangade en ruta på skolan utan att berätta det för någon.
Jag vet att jag krossat några hjärtan i mina dagar.
Inte så många men några stycken.
Jag vet att jag tjuvrökte och fick min första fylla långt innan lagen tillät det.
Jag vet att jag var en mycket besvärlig tonåring och att mina föräldrar gått genom prövningar med mig som jag hoppas att jag slipper att gå genom med mina barn.
Jag vet att jag ibland kör över hastighetsgränsen. Jag gjorde det senast idag.
Jag vet att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv.
Jag vet allt det där.

Nu har jag tagit emot tjuvnyp av dig både här och där utan att säga ett knyst.
Jag har till och med tagit emot regelvidriga slag under bältet utan att beklaga mig alltför mycket.

Så nu räcker det.
OK?

Förlåt mig

Året är 1993. Jag har precis kommit hem från USA och bor hemma hos mina föräldrar över sommaren.
En fredagskväll är jag och mina kompisar på vårt stamställe och jag träffar en kille.
Jag har druckit lite för mycket och med ölglasögonen på tyckte jag att han var jättesnygg.
Mina kompisar försökte förklara för mig att han inte alls var min typ men jag lyssnade inte med det örat. Så när kvällen var slut och han ville ha mitt telefonnummer skrev jag glatt ner det på en lapp.

På måndagen gick vi till vårt stamfik och redan i dörren ser mina kompisar killen som jag gav mitt telefonnummer till i helgen som gick. Till min stora fasa hade de rätt. Killen var inte alls min typ. Om sanningen ska fram så var han ganska ful och ingen som jag tänkte ödsla mer tid på. Ja jag vet att det är ytligt att bara se till utseendet men jag var faktiskt bara 19 år. Så när vi gick in och satte oss ägnade jag inte honom ens en blick och snart såg jag i ögonvrån hur han och hans kompisar gick ut.

På kvällen ringer telefonen.

- Hej det är Mr X. Jag kommer inte ihåg vad han hette.

- Mr X??

- Ja vi träffades i helgen och jag fick ditt telefonnummer.

- Det måste ha varit min tvillingsyster Malin. Hon brukar låtsas att hon är jag och dela ut vårt telefonnummer till killar. 

- OK. Kan jag få prata med henne då?

- Nej hon åkte till USA i går och kommer inte hem på ett helt år. Hej då.

Varenda gång jag sprang på X hade jag svårt att hålla mig för skratt samtidigt som jag kände mig jättedum. Att jag bara kunde vara så korkad att jag ljög ihop en sån historia istället för att bara vara ärlig.

Igår när jag jobbade såg jag plötsligt X längre bak i kön till min kassa. Samtidigt som skrattet bubblade upp fick jag ett stygn av dåligt samvete hur jag betett mig mot honom. Jag vet inte om han kände igen mig och antagligen har han glömt historien för länge sen. Men om han inte har det tar jag nu tillfället i akt och säger:

Mr X - förlåt mig........

Tillbaka till verkligheten

där det inte finns obegränsat med tid för att bara lulla omkring.
Det är supersvårt att helt plötsligt ha en massa tider att passa när jag de senaste åtta månaderna har tagit dagen som den kom.
Igår gjorde jag mitt längsta pass på jobbet och det gick väl ganska OK.
Det var lördag och det var lönehelg. Resten kan ni kanske gissa själva......
Efter jobbet åkte jag direkt till min lillasysters examensfest och kom alldeles lagom till tårtan.
Och vilken tårta!!

Ikväll väntar återigen några timmar på jobbet men innan dess ska jag hinna spela lite kort med min lilla korthaj och gå på en promenad med Julia som hade något hon ville prata om. Och så ska jag renbädda sängen, läsa lite i min bok, hälsa på alla er, laga mat, äta mat, tvätta några maskiner tvätt, stryka, dammsuga.......
Eller nej förresten, jag har ju en tid att passa. Jag får nog strunta i något.....

Jag höll nästan på att glömma

att det är fredag i dag!!
Jag är lite trött efter vår mycket trevliga grannfruträff igår.
Det blev en mycket god gryta och så slank det visst ner två öl oxå!

Nu ska jag försöka ta mig ur sängen och ta tag i dagen. Men först - en fräckis!


Bettan hade shoppat och var fullastad med paket där hon stod i busskön.
Till råga på allt hade hon en så snäv kjol att hon inte kunde kliva på bussen.
Under stort besvär fick hon loss ena armen och lossade lite på dragkedjan på kjolen där bak.
Det hjälpte inte. Hon drog ner den en bit till. Till sist lyfte en kille helt sonika upp Bettan på bussen.
Ursinnig vände hon sig om.
- Vad håller ni på med? Jag har aldrig träffat er förr!!
- Det är möjligt men  jag tycker nog vi är ganska intima med tanke på att ni just dragit ner min gylf två gånger....

Ha den allra bästa fredagen alla fina ♥

Fotbollsmamma och grannfru

Jag har träsmak i baken efter att ha suttit på en läktare hela dagen och skrikit fåniga heja-ramser till dottern och hennes klasskamrater som spelat fotbollsturnering.

Därför skulle jag helt klart behöva gå på en lång långpromenad ikväll men det finns det inte tid till.
I stället kommer jag att ägna kvällen åt att underhålla min träsmak.
För ikväll är det nämligen återigen dax för en träff med grannfruarna på gatan.
Det blir som vanligt god mat, god dricka och en hel del prat och skratt.


Vi hörs i morgon!

Nytt recept 6 och 7 av 30

I går åt vi pasta med rökt skinka och tomatsås. Jättegott!

Du behöver koka lagom mycket pasta. Steka en rödlök och en klyfta vitlök i lite olja. Rör ner en förpackning finkrossade tomater med basilika och 2 msk pesto med citron. Strimla 200 gram rökt bog eller skinka, dela ett gäng körsbärstomater på mitten och rör ner i såsen. Ät.

I kväll åt vi lax med couscous och falsk hummus. Tyvärr glömde jag fota men jag har ritat en minst lika bra teckning.

Eftersom jag vet att du kommer att bli sugen när du ser min teckning kommer receptet här.

Krydda laxen med peppar och stek i ugn. Kok couscous. Vi hade även broccoli till för att det är så himla gott. Den falska hummusen gör du genom att mixa 200 gram vita bönor med en klyfta vitlök och sen blandar du i 2 dl matyoughurt. Fix färdigt på ca 20 minuter. Perfekt vardagmat!

Vissa ändrar sig aldrig

Året är 1986 och jag är på folkdansläger i Norge. Jag är kär i en kille i det norska folkdansgruppen som heter Baard. Kär sådär som man bara kan vara när man är 12. Sådär kär som man kan bli på bara en helg när man är 12. Men detta inlägg ska inte handla om honom.

I mitt folkdanslag fanns en tjej som hette Susanne. Hon var lika gammal som jag och  hade ett väldigt ovanligt efternamn som jag inte tänker skriva här. Hon hade rött hår och glasögon. Hon var alltid sur. Redan på den tiden tyckte jag om att få folk att skratta och jag gjorde mitt bästa för att få Susanne att dra på smilbanden men lyckades aldrig. Hon log A L D R I G....

Än idag gillar jag att få folk att skratta. Så även på jobbet. Jag skojar med både mina arbetskamrater och kunderna. Jag är ganska duktig på att läsa av vilka det är OK att skoja med. Igår hade jag en kund i min kassa som var helt med på noterna och snart log hela kön. Utom en tjej som stod precis bakom min skojande kund. Hon hade rött hår och glasögon. Hon såg väldigt sur ut.
När det var hennes tur att betala lämnade hon fram en bonuscheck. Hon har fortfarande samma ovanliga efternamn......

Efter åtta månaders tristess är det nu många grodor som vill komma ut!

När jag låg på sjukhuset i våras så var min sal lite av en samlingspunkt.
Ni kommer kanske ihåg att jag delade sal med Anders, Allan och Börje och att vi hade riktigt roligt tillsammans. Så roligt att det ofta satt patienter från andra salar inne hos oss på kvällarna.

I dag på jobbet var det någon som ropade på mig. Det var fullt av folk och när jag vände mig om stod det en äldre man och log mot mig. Det var något bekant över honom men jag visste ändå inte riktigt vem det var.

- Känner du inte igen mig? sa han.

När jag hörde hans röst kunde jag placera honom direkt.

- JO! Det var du som brukade komma till mitt rum på kvällarna!!

Jodåsåatt.

Jag är tillbaka.

Det finns hopp

Följande scen utspelade sig i min kassa ikväll.

Kille 22 år: Jag var här förra veckan och köpte en blomma. Den stod på en vagn där alla blommor kostade 50 kronor men i kassan gick den in på 69 kronor. Jag sa då till tjejen i kassan att den skulle kosta 50 kronor och hon slog in den på det. När jag kom hem tänkte jag att det nog var någon som satt den fel och att den nog skulle kosta 69 kronor i alla fall. Så nu vill jag att du tar betalt för de 19 kronorna i dag. Går det?

Jag: Finns du på riktigt??

Underbart med så ärliga människor.

Det finns hopp för mänskligheten i alla fall!

Statistisk undersökning

"Det hörde inte jag" och "Jag glömde".
De två mest använda fraserna i vårt hus.
Vilka fraser används mest i ditt hus?

I stridens hetta

Jag och döttrarna spelade ett spel tillsammans i går kväll.
Det heter Creationary och det går ut på att en deltagare ska bygga i lego och de andra deltagarna ska gissa vad som byggs.
Det finns olika kategorier och när Alice skulle bygga något inom kategorin "natur" förstod vi snabbt att det var något sorts djur hon försökte bygga.
Vi hade bestämt att först till 10 poäng vinner och jag var bara ett poäng från att vinna så båda tjejerna var ganska angelägna om att inte jag skulle gissa rätt.
Julia gissade på "fågel" och Alice sa att det var nära.
Julia blev då jättestressad för att jag skulle gissa rätt och hon ställde sig upp och skrek:

Uuh, uuh något annat som flyger, något annat som flyger?!? Eeeh, eeeh - IGELKOTTE!!

Behöver jag säga att jag vann??

Det flygande djuret Alice försökte bygga var en uggla.

Nytt recept nummer 5 av 30

Ikväll blev det lättlagat OCH gott!

Till fyra personer eller två vuxna och tre petiga barn behöver du:

350 g äggnudlar
½ purjolök
1 röd paprika
150 g gröna ärtor
1 dl sweet chilisås
2 burkar kräftstjärtar

Koka nudlarna och ärtorna. (Inte tillsammans!)
Stek grönsakerna och de kokta nudlarna. Häll på chilisåsen.
Vänd ner kräftstjärtarna (som har runnit av i en sil).
Vi hade vitlöksbröd till. Jättegott!

För övrigt har det varit en lång härlig helg med mycket familjetid.
Jag förmodar att även ni har haft fullt på er agenda då det varit väldigt glest med besökare här inne.
I morgon faller vi tillbaka in i vardagslunken.
Det har faktiskt oxå sin charm.
Tycker jag.

Som utlovat kommer här lite bilder

från vår lilla vinterpicknick vi hade idag.

När vi kom fram till vår picknickplats nere vid havet efter var det ganska molnigt men vi började förbereda för lunch.

Snart brann både grillhink och lägereld.

På menyn stod varm O´boy och grillad korv i bröd.

Alice roade sig av hjärtans lust medans vi väntade på glöd.

Sen var det dax att grilla.

Under tiden vi åt sprack molntäcket upp och solen tittade fram.

Det är gott med varm O´boy när man är på vinterpicknick.

Julia vågar vägra termobyxor även denna vinter.

Pontus fick snö i stövlarna så att strumporna blev alldeles blöta. Joakim försökte torka dem över elden men blev lite för närgången med den ena strumpan!

Nu ska jag lägga mig i soffan för att sova mig genom kvällens film titta på en film!

Hoppas ni alla har en härlig lördagskväll!

Nytt recept nummer 4 av 30

Gårdagens nya recept fick godkänt av både barn och vuxna. Med vissa reservationer från barnen. Om inte svampen, majsen och tomaterna hade varit med - DÅ hade det varit gott!

Det ni ser är en Tacopaj och om ni vill laga den gör ni såhär:

Köp eller gör en pajdeg och tryck ut i en pajform. Förgrädda pajskalet i 10 min på 200°.
Stek 500 g färs med en klyfta vitlök. Blanda sen i 1 burk champinjoner, 1 dl vatten, 1 dl matlagningsgrädde, 1 påse tacokrydda och låt puttra en stund. Häll sen i 3 småhackade tomater och 1 burk majs. Lägg sen allt i pajskalet och strö över ost. Grädda i ugn 15 min.
Vi hade grönsallad till men jag var så rädd för att glömma fota så jag tog mitt foto innan jag satte mig till bords. Därför syns den inte på bilden.

I dag ska vi gå på vinterpicknick. Vi tar med oss vår lilla grill, korv och korvbröd. Och varm choklad såklart. Det ska bli jättemysigt och ni får se bilder lite senare idag.
Vad ska ni göra idag?

Oops!

Innan jag gnäller lite ska ni få läsa dagens fräckis.


En vacker kvinna körde sin bil genom en öde del av Texas när plötsligt bensinen tog slut och det blev tvärstopp. En indian kom ridande och erbjöd kvinnan att sitta upp bakom för en ritt till närmaste stad.
Det blev en lugn färd bortsett från att var femte minut så skrek indianen:
- Yahoo... så det ekade mellan bergen.
Väl inne i staden så lämnade indianen kvinnan vid bensinstationen med ett sista:
- Yahoo...
Servicemannen undrade vad kvinnan gjort för att få indianen så uppspelt.
- Ingenting svarade kvinnan. Jag bara satt bakom med armarna runt midjan och höll i sadelhornet för att inte ramla av. 
Servicemannen:
- Damen lilla. Indianer använder inte sadel......

Eller jag gnäller i ett annat inlägg förresten.
Så att jag inte sabbar det roliga!

Nytt recept nummer 3 av 30

I kväll var det då dax igen för ännu ett nytt recept.
I kväll kom första bottennappet.
Jag glömde dessutom fota min tallrik innan jag åt upp eländet.
Jag fotade ett av tillbehören i efterhand.

Tyvärr var det inte godare än vad det ser ut att vara. Morotskräm med smak av pepparrot.
Med facit i hand borde jag ha kunnat räkna ut att det inte skulle vara gott.
Morotskräm......
Till morotskrämen hade vi stekt korv och kokt potatis och det såg likadant ut som det alltid har gjort och alltid kommer att göra.
Ni får inget recept för ni vill inte laga. Tro mig. Jag gillar både morötter, pepparrot och matyoughurt var för sig men tillsammans var de ingen hit.

Nu ska jag faktiskt hålla helg. Jag är ledig i dagarna tre och det behövs. Det märks att jag är ovan vid att jobba för jag är faktiskt helt slut.
Men jag återkommer såklart i morgon med en fräckis till er!

Ha det bäst så länge!

Kallt eller inte - vackert var det ute i dag i alla fall

Hela -17° har det varit hemma hos oss i dag. Bitande kallt om näsan när jag gick ut men oj vad vackert!

PS De där vännerna jag pratade om i morse - det var fåglarna. Jag gillar alla min dotters mänskliga vänner.

Dissad....

Kommer ni ihåg vårt hem-liga projekt?
Just det.
Vårt träningsrum.
Det har blivit lagt på is.
Min dotter Alice som är en väldigt omtänksam och snäll tjej har nämligen märkt att hon har en del små vänner som både fryser och är hungriga om dagarna. Eftersom hon bara är 8 år kan hon ju inte hjälpa dem helt själv och eftersom jag inte vill hjälpa till är sambon numera uppbokad av annat på kvällarna än att bygga på vårt träningsrum
Jag gillar inte de här så kallade vännerna något vidare så för min del får de gärna hålla sig här ifrån. Jag tycker att de är högljudda, irriterande närgångna och smutsiga. Och om sanningen ska fram är jag faktiskt ganska rädd för dem. Risken finns oxå att om vi bjuder hem dem så tar de med sig ett helt gäng till så att det blir rena rama lekstugan här hemma.
Men Joakim - som har ett lika stort hjärta som sin dotter - hjälper mer än gärna till att ta hand om de här små vännerna.

Men nu får jag i alla fall sällskap i hallen när jag tränar.
Av ett fågelhus......

Nytt recept nummer 2 av 30

Ikväll provade vi ännu ett nytt recept och till barnens glädje blev det fisk! Oj vad jag ljuger. Om glädjen alltså, inte om fisken.
Jag och Joakim tyckte att det var gott.

Fisk under krämigt täcke

600 gram torsk
½ purjolök
3 dl pastasås tomat
1 dl creme fraiche
oregano, salt och peppar

Stek purjon i lite olja och häll sen på pastasås och creme fraiche. Låt puttra en liten stund.
Lägg fisken i en form, krydda med oregano. salt, peppar och häll sen över såsen.
Tillaga mitt i ugnen ca 20 minuter på 225°. Servera med kokt potatis.

I dag var jag hos min pappa. Han låg och sov när vi kom och jag började nästan gråta när jag såg hur han låg hopkrupen i fosterställning. Min stora trygga pappa som alltid låg på rygg med händerna bakom huvudet när han vilade är nu en liten tunn man som inte kan ta sig i och ur sängen på egen hand.
Vi tog upp honom en stund och han satt i sin rullstol och tittade på oss med sina vackra bruna ögon. Jag önskar så att jag kunde läsa hans tankar.

Carpe diem eller nåt.....

Tack för all omtanke på gårdagens inlägg ♥ Ni har alla rätt i era åsikter och jag ska verkligen försöka att se min situation ur er vinkel i stället.

Igår gjorde jag mitt första heltidspass på jobbet sen i maj 2012 och gissa om jag var trött när jag kom hem. Och nöjd.
Det var många nya rutiner som jag var tvungen att sätta mig in i så det snurrade lite i huvudet när jag åkte hem. Jag hade väldigt svårt att varva ner när jag kom hem och slocknade inte förrän långt efter midnatt.
Därför var det lite tufft att få iväg barnen i morse så när deras buss hämtat dem kröp jag till kojs igen och sov  läste 2 timmar till.

Nu ska jag ta tag i dagen!

Det är en märklig känsla

att själv må bättre än jag gjort på mycket mycket länge samtidigt som min pappa inte mår alls bra för tillfället.
Ni som har hängt med ett tag vet att min pappa är dement och blev så i en ganska tidig ålder. Ni som inte vet kan läsa inlägget som är ett av mina mest lästa inlägg någonsin och som handlar om min pappa om ni trycker här.
Eftersom sjukdomen har berövat min pappa sitt tal kan han inte förmedla var/när/om han har ont någonstans och hans demens är så långt gången att han inte klarar av att berätta hur han mår med hjälp av papper och penna.
Den senaste tiden har han gått ner väldigt mycket i vikt och är i ganska dåligt skick.
Jag, mamma och min lillasyster ska åka dit i morgon.
Det är svårt att veta om pappa vet vilka vi är, om vi fortfarande betyder något för honom.
Han betyder i alla fall fortfarande massvis för oss.
Jag är inte och hälsar på min pappa så ofta.
Det är så oerhört jobbigt att se den här personen som liknar min pappa till utseendet men som är en fullkomlig främling för övrigt.
Och ännu jobbigare är det nu när jag bara vill älska hela världen för att jag mår så jäkla bra just nu.
Men jag kan inte få för mig att älska en värld som är så orättvis.
Inte i dag.
Inte när jag ska bli brutalt påmind om orättvisan i morgon.

Fy f*n vad jag är bra!

Jag har redan klarat av månadens utmaning i och med att jag i morse kunde knäppa knappen på mina arbetsbyxor. Jag kunde i och för sig varken sätta mig eller andas men knäppa knappen kunde jag!

Fördelen (och nackdelen) med att sitta i kassa på en stormarknad är att det passerar massa varor på bandet som man kommer på att man bara M Å S T E gå in och köpa på rasten eller när man slutat jobba för dagen. Det kan bli lite jobbigt att kombinera med ett köpstopp.
I dag kom det en kvinna i min kassa som hade plockat på sig en massa snygga strumpbyxor. Inte nylonstrumpor utan såna tjocka ribbstickade och mönstrade.  Det är utförsäljning på klädavdelningen och på vissa varor är det halva reapriset. Det innebär att just dessa strumpbyxor kostade 24:50. Min första tanke var att stänga kassan för att rusa ut och kolla om det fanns fler. Jag besinnade mig dock och började i tanken botanisera i min strumplåda hemma i garderoben. Mitt köpstopp innebär att jag bara får köpa plagg som jag absolut behöver.
För mitt inre radade jag upp mina strumpbyxor. Bruna släta,  svarta mönstrade, gråa ribbstickade, bruna mönstrade, svarta släta, gråa släta, vinröda släta,, rutiga, randiga, svarta ribbstickade, prickiga........
Hur gärna jag än ville kunde jag inte få det till att jag absolut behöver fler strumpbyxor så det slutade med att jag bara köpte.........



schampo och balsam med mig hem.
För tvätta håret behöver jag absolut.
Inte för att jag behövde mer schampo just nu.
Men det var ju billigt......

Släktmiddag

I min brådska att hålla lördag glömde jag berätta om samtalet som utspelade sig vid matbordet när vi åt kvällsmat.

Alice (som håller upp en bit zucchini): Är detta gurka?

Jag: Nej det är zucchini men den är kanske släkt med gurkan eftersom de är så lika.

Alice med skeptisk röst: Kan gurkor ha en mormor? Och en väldigt irriterande storasyster??

Nytt recept nummer 1

av 30 är avklarat och det fick helt klart godkänt. Till och med av barnen. Kan kanske bero på att jag hotade med uteblivet lördagsgodis om jag hörde för många protester.

I kväll blev det Grekisk gratäng med chorizokorv.

Så här gjorde jag. (Vi är två vuxna och tre barn och där blev lagom över till en matlåda)

8 potatisar

5 tomater

1 medelstor zucchini

150 g fetaost

3 msk olivolja

1 vitlöksklyfta

2 tsk timjan

peppar

salt

1. Sätt ugnen på 225 grader.

2. Skala potatisen och skär i halvcentimetertjocka skivor.

3. Skär tomaterna, zucchinin och fetaosten i skivor.

4. Dela vitlöksklyftan och gnid in insidan av en stor långpanna med den.

5. Smörj långpannan med lite av olivoljan.

6. Varva skivor av potatis, zucchini och tomat i pannan.

Peta in bitar av fetaost här och var. lägg den inte ovanpå. då blir den bara bränd och hård.

7. Krydda med salt, peppar och timjan. skvätt över resten av oljan.

8. Låt stå i ugnen i ca 45 minuter. Kolla för säkerhets skull att potatisen är klar.

Alla ville inte ha korv så vi valde att även ha kassler som alternativ. 

Nu ska jag hålla lördag! 

Då var det fredag igen!

Denna veckan har ju bara precis visslat förbi, eller hur?
Jag har tre dagar att jobba halvtid innan jag går upp till heltid på måndag och det känns jättebra.
Jag har inte haft något flimmer alls på hela veckan. Hjärtat har bökat runt lite nån kväll men inte värre än att jag nästan redan glömt bort det.

Och på tal om att glömma......


Två ordentligt berusade damer stannade på vägen hem vid kyrkogården för att kissa.
Den ena torkade sig med sina trosor, den andra torkade sig med en gravbukett.
Dagen efter ringer den ene äkta maken till den andre:
- Det gick nog vilt till igår. Min fru kom hem utan trosor.
- Du klaga inte, min fru kom hem med ett visitkort instoppat i röven. Där stod: Vi glömmer dig aldrig – Från alla medlemmar i Metall avd. 23.


Ha den allra bästa fredagen alla fina ♥

Jag expanderar

Helena har utmanat mig att äta vegetariskt en gång i veckan hela 2013.

Eftersom jag är en väldigt ovan vegetarian har jag varit ute på receptjakt den senaste veckan.

Jag vill i första hand äta "vanlig" vegetarisk mat. Alltså inte bara byta ut köttet. Det känns som lite fusk att bara byta ut till exempel köttfärsen mot vegetarisk färs eftersom det bara gäller en dag i veckan. Jag försöker därför hitta recept utan "fusk-kött".

I min jakt har jag hittat massa recept som inte är vegetariska och många av dem låter för goda för att inte provlaga.

Därför plussar jag på min matutmaning med att laga 30 nya rätter på 30 dagar.

Eftersom jag jobbar vissa kvällar kommer det inte att bli 30 dagar på raken. Barnen hade dessutom gjort myteri om de inte fått en enda av sina favoriträtter på 30 dagar. Chansen att de hittar någon ny favorit bland de recepten jag hittat är så gott som obefintlig.....

Såklart kommer jag att publicera bild efter hand som jag provlagar. Och recept om jag tyckte det var tillräckligt gott för att dela med mig!!

Det är nästan så att jag blir tårögd.....

I julas svor jag massa haranger över att jag (trodde) att jag packat ner adventsljusstakarna under alla tomtarna vilket resulterade i att jag julpyntade hela huset redan till första advent. När jag väl packat upp alla tomtar insåg jag att ljusstakarna inte alls var i den lådan. Jag hade ställt dem på ett annat ställe för att jag skulle slippa fundera på om de var i tomtelådan eller inte.
Så idag har jag sett till att jag inte ens behöver tänka nästa jul. Jag har organiserat julsakerna så att de står i den ordningen som jag tar fram dem. Ljusstakar längst fram, Luciakläder bakom det, tomtelådan näst längst in och lådan med julgranspyntet allra längst in.
Har ni inte redan packat undan era julsaker så kan ni ju ta efter min idé!! För inte kan det vara någon som redan kommit på den??

Veckans kloka: Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna.

Kvalitetstid på hög nivå

hade jag igår kväll med ett gäng fina tjejer från jobbet.

Vi hjälptes åt att förbereda mat och dukning

och vi avslutade den ofotograferade huvudrätten med den smarrigaste av efterrätter

marängsviss!

Vi spelade Med andra ord, ett otroligt roligt sällskapsspel. Vi skrattade tills vi grät och sen åkte vi hem.
Det blev inte så många timmars sömn men jag har ändå varit på topp i dag på jobbet.
Jag har sagt det innan men det tål att sägas igen - jag har världens bästa arbetskamrater!!

I dag har Alice sina två bästisar med sig hem från skolan. Jag hoppas verkligen att de kommer att hålla ihop.
Vänskap som deras växer inte på träd ♥ Att jag sedan gillar deras mammor skarpt är ju bara en bonus!

När jag blir pensionär ska jag flytta

Det tog ganska så exakt ett dygn att återgå till gamla vanliga rutiner med allt vad jobbet innebär.
Redan andra dagen stirrade jag runt här hemma med en massa saker som jag skulle hinna göra innan jag började jobba.
8 månader har jag legat hemma och varvat ner. Nu har jag varvat upp mig till mitt gamla jag på mindre än en vecka.

I dag ska jag jobba några timmar, sen ska jag hem till en väninna på lunch och sen ska vi ha tjejkväll hos E. Ett gäng goa arbetskamrater ska träffas och äta gott, dricka gott och framför allt ska vi prata färdigt. I vårt jobb är det ju svårt att hinna prata färdigt med varandra. Det kommer hela tiden kunder och avbryter......
Skämt åsido, vi är ju faktiskt där för kundens skull. De ger ju oss dessutom en anledning att träffas några stycken över en lunch, fika eller hemma hos någon för några timmars social samvaro. Eftersom vi inte hinner prata färdigt på jobbet menar jag.

Så på tal om att inte hinna  - jag har hört att på Venus är en dag lika lång som 243 dagar på jorden. Så om de bara kan tänka sig att fixa till lite små detaljer med sin atmosfär och yttemperatur så kan jag tänka mig att flytta dit när jag blir pensionär. Då ska jag väl hinna med allt som jag planerar göra på ålderns höst......

Det var inte många som vågade gissa

på vad jag och Alice planerade i går men trots det fick jag in det rätta svaret.

Elle var inne på helt rätt spår gällande promenadplanering.

På kvällarna brukar jag och Alice gå en liten runda. Hon kallar den för Pia-rundan eftersom vi går förbi Pias hus. 

Igår ville jag gå lite längre men Alice ville hålla fast vid Pia-rundan. Jag undrade om vi inte kunde gå två varv. Det tyckte hon lät som en bra idé men hon ville att jag skulle rita upp hur jag menade för att det inte skulle bli några missförstånd. Eftersom datorn var igång var det ju roligast att rita i Paint.

Först ritade jag vad jag menade med två varv och sen ritade Alice vad hon menade med två varv.

Gissa vem som fick bestämma??

Nu längtar både jag och barnen efter skolstarten på torsdag.

Jag och Alice planerar

Men vad planerar vi egentligen?

Min plan är till vänster, Alice till höger.

Rätt svar presenteras i morgon.

Vårt hem-liga projekt

För ett tag sen nämnde jag att vi hade ett hem-ligt projekt på gång här hemma. Fast om jag ska vara ärlig så är det faktiskt två.
För att göra en väldigt lång historia lite kortare ska jag berätta att när vi började renovera för snart 9 år sen var vi inte så väldigt sparsamma med kosingen. Vi köpte vad vi ville ha för "utslaget på en livstid" blev det ju inte så dyrt.
Därför planerade vi att vi skulle ha ett alldeles eget badrum i anslutning till vårt sovrum. Att vi hade två andra badrum inplanerade gjorde ingen som helst skillnad. "Utslaget på en livstid" är det inte dyrt att göra tre badrum.
Men på grund av tidsbrist och platsbrist har vårt blivande badrum använts som förråd så länge. Under den tiden har vi konstaterat att även "utslaget på en livstid" blir dyrt till sist. Vi har oxå insett att det är en onödig lyx att ha tre badrum till fem personer.
Därför ska vi i stället göra ett träningsrum. För det är inte det minsta lyxigt.

Men innan vi kan göra vårt olyxiga träningsrum behöver vi röja lite.

Fast med tanke på att det mesta som fanns härinne var gammal målarfärg och träbitar så gick utrensningen ganska snabbt och lätt. Jag behövde inte ta till tårar en enda gång för att övertyga Joakim att jag måste få behålla just den gamla pryttlen av sentimentala skäl.

Matmöblemanget hoppas vi kunna pracka på någon bättre behövande så det får stå kvar så länge.

Projekt nummer två är att bygga in trappan. Ett litet förråd måste vi ju ha för att kompensera att vi blev av med det andra.

Kassaskåpet som vi har alla våra miljoner negativ och babyfilmer i kommer att ta upp mesta platsen men lite annat skräp ska vi nog få plats med.

Ni förstår ju att vi måste ha ett träningsrum. En crosstrainer i hallen och en träningsboll på kassaskåpet liknar ju ingenting. Och nej jag har inte två likadana träningsbollar. Jag har bara en och den är flyttbar.

Lite gips och tapet på det så kommer det att bli riktigt bra. Fast det kommer inte att hända i dag. I dag ska vi äta tårta. Tack för alla fina gratulationer i går. Ni är bäst ♥

En härlig dag

har tagit slut och en härlig kväll ligger framför mig.
Sambon har åkt på rockkonsert efter många försäkringar från min sida att det var OK att överge mig på min födelsedag.
Det finns ju faktiskt substitut. Två av mina absoluta favoriter. Frukt och choklad. Fast jag fick dela med barnen.

Nästa substitut ska jag dock ha för mig själv. Jag ska lägga mig i soffan och titta på Sex and the City.
I brist på annat.......

I dag firar jag de gångna

39 åren tillsammans med mina nära och kära.

Mer detaljerad rapport kommer kanske i kväll.

Annars i morgon.

Det är fritt fram att gratulera så länge.

Det går att lära gamla hundar att sitta!!

Jag har precis varit och hämtat Pontus som varit hos en kompis och lanat sen i onsdag. På väg hem svängde vi inom affären för att köpa lördagsgodis.
Det är mycket sällan jag kommer ut från just denna affär utan att ha handlat ett klädesplagg eller något annat som jag absolut inte behövde.
Men idag kom jag ut med en påse godis och inget annat.
Jag stannade inte ens och tittade på någonting.
Det här med köpstopp kommer att gå bra.
Ja, jag vet att jag bara hållt upp i fyra dagar men ändå....

Fredag+fräckis=sant!

En gynekolog ville byta yrke och gick till arbetsförmedlingen och fick jobb som målare.

Efter en månad kom målarbasen till arbetsförmedlingen och frågade om de hade några fler gynekologer som villa ha arbete.

- Varför just en gynekolog?…

- Jo, förra veckan så skulle en kvinna tapetsera om hallen, men hon var inte hemma, tror du inte att den jäveln tapetserade om hallen genom postlådan!!

Månadens utmaning

I dag klarade jag mig utan större missöden.
Dock är jag redan trött på att gå och dra i tröjan för att säkerställa att ingen ser att jag inte kan knäppa brallorna.
Därför har jag denna månads utmaning klar för mig.
Kan jag inte knäppa knappen i mina arbetsbyxor den siste januari ska jag gå in på kontoret och be om ett par nya i en större storlek.
Och be om byxor i större storlek är aldrig roligt......

Det gick alldeles utmärkt

att jobba några timmar igår.
Jag kom ihåg nästan alla PLU-nummer och min gummisnodd höll ihop brallorna alldeles utmärkt.
Eftersom jag ändå var på plats passade jag på att handla lite när jag gått av mitt arbetspass på 3.5 timmar.
Efter några små missöden i butiken kom jag till kassan med svetten rinnande längs ryggen.
När jag skulle betala var mitt ICA-kort som bortblåst och samtidigt ringer väninnan tillika arbetskamraten som jag skulle köra till bussen. Jag tappar mobilen i stengolvet varpå den går i tre delar och nu rinner svetten även i pannan.
Jag hittar kortet, pular ihop telefonen och ringer väninnan som står och småler lite längre bort.
Ut till bilen med kassarna, centrallåset bestämmer sig för att sluta fungera så jag låser upp manuellt vilket resulterar i att billarmet börjar tjuta när jag öppnar dörren.
Jag svär högt och tydligt över bilen medans väninnan vrider sig av skratt.
In med henne till bussen, på väg dit kör jag över en vägbula och hör hur nummerplåten ramlar av.
Toppen!
Så eftersom det gick så himla bra igår provar jag att jobba några timmar i dag oxå.

Jag är laddad

för att börja det nya året med att återgå till arbetet!
Ikväll infinner jag mig för att börja arbeta 50% för att gå upp till heltid om två veckor om allt går som planerat.
Det är inte utan att jag är lite nervös faktiskt. Det hinner hända mycket på en arbetsplats på 8 månader. Det har börjat några nya, någon har gått på mammaledighet, nya arbetsuppgifter har tillkommit för att bara nämna något.
Jag var inom jobbet i förmiddags för att se om jag fortfarande kom i  mina arbetskläder eller om det var läge att hämta en storlek större. När jag kom in i omklädningsrummet såg jag att mina skor stod utanför mitt skåp som om ingenting hade hänt. Det kändes bra.
Och ja, jag kom i byxorna.
Men jag kunde inte knäppa dem.......

Sällan har ett nytt år

varit så välkommet som i år.
Som ni kanske märkte tog jag ledigt i dagarna två.
Den första dagen gick åt till att ligga i sängen och gråta och tycka synd om mig själv.
Jag tror inte jag behöver säga mer än så om den dagen.
Det känns sådär att veta att jag ska börja jobba halvtid i morgon när jag fortfarande kan ha så dåliga dagar att jag inte ens kommer ur sängen. Jag är egentligen sjukskriven januari ut så det är mitt eget val att börja jobba. Går det inte så går det inte men jag måste försöka. Jag blir galen om jag inte kommer ur huset snart....
Den andra dagen gick åt till betydligt roligare saker.
Först hade hela familjen TV-spelsturnering och det gick väl sådär.
Fast jag kom ju inte sist i alla fall.....

Jag ska spara det där pappret och se till att förbättra mina resultat nästa nyårsafton.

Sen hade vi trevligt hela kvällen och en del av natten tillsammans med goda vänner.

Och nu är det dags att ta tag i 2013.

Såklart har jag lite nya utmaningar på gång.

Först och främst har jag köpstopp på kläder. Jag har inte bestämt hur länge men jag kör 3 månader till att börja med. Eftersom jag har så otroligt mycket kläder i min garderob kommer det nog att bli någon rolig utmaning med dem så fort jag kommer i dem igen......

Sen tyckte Helena att vi skulle äta vegetariskt en gång i veckan så det blir årets matutmaning. Jag kommer att behöva hjälp med den så sitter du på lite fina recept skicka gärna dem till mig. Helena har redan hjälpt mig med lite länkar och sidor men jag tar tacksamt emot fler tips.

Samma Helena påminde mig om att jag misslyckats kapitalt med att läsa en bok i veckan så det får väl bli revansch på den i år då. Till mitt försvar vill jag säga att jag prioriterade att titta på 9 säsonger med McDreamy i stället. Det gick liksom bara inte att sluta......

Sist men inte minst ska jag gå 100 000 steg i veckan. På grund av mitt hjärta misslyckades jag med min vandring mellan Ystad och Haparanda. För att utmaningen skulle bli godkänd behövde jag gå 3120 km och jag fattades ynka 84 km. Därför tänker jag som så att om jag nästan klarade förra årets utmaning trots alla käppar i hjulen så kommer årets utmaning att gå galant. Om jag förutsätter att min operation är lyckad och att jag snart kommer att vara i form igen. OCH det förutsätter jag.

Inne på min andra blogg har jag lite andra utmaningar. Titta gärna in och heja på mig där oxå!

Så kära vänner - NU KÖR VI!!!!