Vissa ändrar sig aldrig

Året är 1986 och jag är på folkdansläger i Norge. Jag är kär i en kille i det norska folkdansgruppen som heter Baard. Kär sådär som man bara kan vara när man är 12. Sådär kär som man kan bli på bara en helg när man är 12. Men detta inlägg ska inte handla om honom.

I mitt folkdanslag fanns en tjej som hette Susanne. Hon var lika gammal som jag och  hade ett väldigt ovanligt efternamn som jag inte tänker skriva här. Hon hade rött hår och glasögon. Hon var alltid sur. Redan på den tiden tyckte jag om att få folk att skratta och jag gjorde mitt bästa för att få Susanne att dra på smilbanden men lyckades aldrig. Hon log A L D R I G....

Än idag gillar jag att få folk att skratta. Så även på jobbet. Jag skojar med både mina arbetskamrater och kunderna. Jag är ganska duktig på att läsa av vilka det är OK att skoja med. Igår hade jag en kund i min kassa som var helt med på noterna och snart log hela kön. Utom en tjej som stod precis bakom min skojande kund. Hon hade rött hår och glasögon. Hon såg väldigt sur ut.
När det var hennes tur att betala lämnade hon fram en bonuscheck. Hon har fortfarande samma ovanliga efternamn......