Mors dag

I princip är jag emot all köphysteri som följer med Alla hjärtans dag, Mors dag, Fars dag och andra dagar då man bara måste uppvakta personen som enligt almanackan ska vara i centrum just denna dag.

Nej , överraska mig hellre en helt vanlig vardag genom att komma hem med en blomma eller med att maten står på bordet och huset är städat när jag kommer hem efter jobbet en lördagskväll....

Fast när jag steg upp i morse och ser dessa små rara buketter på bordet som sambon och äldsta dottern smugit ut och plockat tidigt imorse så tyckte jag ändå att det var ganska trevligt det där med

Mors dag!!

Jag har en liten vrå...

Min pappa finns fortfarande men ändå inte...Han var bara 54 år när han drabbades av demens - en fruktansvärd sjukdom som utan hänsyn till vår familj gömde undan min pappa en bit i taget tills ingenting fanns kvar...Men mina minnen finns inom mig och dem kan ingen ta ifrån mig.

Jag minns hur pappa satte sin stora trygga hand på min rygg och puttade på när jag inte orkade cykla upp för den långa backen och uppmuntrade mig att strutta på nu!!
Jag minns hur jag älskade att pilla bort skinnet som flagnade på pappas axlar efter han bränt dem för han glömde smörja in sig när han satt i strandkanten och höll ett öga på mig och min storasyster.
Jag minns hur roligt jag hade när jag fick följa med pappa i lastbilen - jag sjöng för honom och fick hjälpa till att räkna gurklådor.
Jag minns att pappa älskade att spela kort med mig och ví kunde spela Åsna hur många gånger som helst.
Jag minns hur rolig pappa såg ut när han spelade luftgitarr och att han ofta sjöng "Det var på Epa vi mötte varandra..."
Jag minns hur roligt pappa tyckte det var att dammsuga på mitt rum kl 8 morgonen efter jag varit i Åhusparken.
Jag minns hur mycket pappa ställde upp för mig i ur och skur. Han körde till Malmö och bogserade hem min bil, han lånade mig pengar när det krisade och han steg upp mitt i natten för att hämta mig och mina kompisar när vi varit på fest.
Jag minns vilket otroligt stöd jag hade av pappa (och av mamma) när mina tvillingar var små. Det fanns inget han inte klarade av när det gällde att ta hand om sina första barnbarn.

Min pappa självklart oxå lärt mig saker - vissa viktigare än andra. Saker som kanske inte så viktiga men som jag alltid kommer att minnas är att några - det är sju, om man sjunger innan frukost gråter man innan kvällsmat och det är jätteonödigt att blinka om man står i en fil som bara svänger eller om bilen bakom inte är så nära!
.

Jag har en liten liten vrå

dit ingen mer än jag kan nå

Där tystnaden är mjuk och vek

den är min egen hemlighet


Jag hoppas att det är så här och att du har det bra där inne pappa. Vi här ute saknar dig jättemycket och jag önskar att du kunde komma tillbaks så att jag kunde berätta för dig hur mycket du och din kärlek har betytt för mig.

Kram Maria

En dotter!

Nu är det snart 7 år sedan hon kom - detta underbara lilla knyte som har berikat vårt liv på ett sätt som vi inte trodde var möjligt - vår dotter! Efter många, långa och ansträngande timmar var hon äntligen hos oss, hon kom till världen mitt i natten med ett ilsket tjut som för att protestera mot den bryska behandling hon utsattes för. Detta ilskna tjut hörs än idag i vårt hus men det är en annan historia....

Hela min graviditet berättade olika personer - säkert i all välmening - sina teorier till varför det var en kille som växte i min mage. Tro mig - jag fick höra ALLT!! Jaha, du fick foglossning så tidigt - då är det en kille. Oj det syns ju jättetydligt på din mage att det är en liten kille som ligger där inne!! Jaså du är sugen på salt - då är det definitivt en kille du ska ha!! Så ni kan förstå att jag blev lite förvånad när barnmorskan berättar för mig att det blev en tjej....

Jag kan tyvärr inte berätta om den rosenskimrande tid som följde eftersom jag inte är något vidare bra på att ljuga men jag kan väl säga såhär:  Ge er inte in i en omfattande husrenovering med en nyfödd och tvillingar på 4 år. Särskilt inte om den som utför renoveringen samtidigt förväntas sköta sitt ordinarie heltidsjobb och bara ges chans att renovera på kvällar och helger....Det fanns givetvis personer i vår omgivning som försökte tala oss tillrätta men vi valde att gå vår egen väg. Den blev lång och krokig men vi kommer att nå fram i sinom tid!

Rosenskimmer eller inte, tiden gick och den lilla flickans personlighet blev tydligare för varje dag som gick. Hon var envis som synden, full med energi för att hitta på bus och väldigt förståndig. Dessa egenskaper har följt henne fram till idag - både på ont och gott - och jag hoppas och tror att hon kommer att få glädje av dem genom hela livet!

En stolt men trött pappa!

Första besökarna på BB var såklart nyfikna storasyskon!

Man tager vad man haver...

Första hysset!!

Det går fortare om man hjälps åt!

I get by with a little help from my friends!!

Igår var en sådan där dag när allting ska hända samtidigt. Sambon var iväg på äventyr, sonen hade fotbollsmatch borta, ena dottern hade fotbollsmatch hemma, efter matchen skulle dottern vara bollkalle, sonen skulle på kalas och jag skulle iväg till jobbet! Mitt i allt detta finns yngsta dottern som inte hade några planer men som kom i kläm i glappet som uppstod mellan att jag skulle börja jobba och pappa kom hem.
Jag är en person som "kan själv" och som gärna inte vill ligga andra till last men igår fick även jag inse att DET GICK INTE IHOP!!

Morgonen började med att jag först lämpade av äldsta dottern hos en kompis . som även hon spelar boll i samma lag- och körde sedan sonen till sin samling inför matchen. När killarna gjorde vad de nu än gör när de samlas innan en match körde jag yngsta dottern till farmor och farfar. Jag kom tillbaks till idrottsplatsen lagom i tid för att heja fram våra killar. Sedan var det raka vägen hem, peta i mig och sonen något som skulle föreställa lunch och sen vidare till nästa idrottsplats och peppa tjejerna.
Hem igen för att slå in presenter och inser att allt presentpapper som finns i huset är med Hello Kitty, Hannah Montana eller blommor på. Inget vidare killigt tyckte min son och det fick bli en nödlösning i form av ritpapper med en armé klistermärken på - blev rätt OK faktiskt!! Sedan var det hög tid att bege sig till kalas och sedan vidare till jobbet för att andas ut!!
Sådana här dagar inträffar som tur är inte allför ofta men när de väl kommer så brukar det faktiskt flyta på hyfsat bra så även denna gång med lite hjälp från nära och kära!! Det där med att be om hjälp är ju faktiskt inte så farligt i alla fall!!

Kram Maria

Så lite tid....

Tänk om det fanns en affär som sålde TID!! Gärna i lösvikt så att man kunde plocka på sig några kilo och ha på lager hemma....Ännu hellre med hemkörning så att man slapp att offra TID på att åka dit....Kanske man kunde ha en stående beställning som sattes in på kontot varje vecka utan att man själv behövde göra något....

Denna extratid skulle inte gå att använda till alla måsten som finns - den skulle vara öronmärkt till alla de där sakerna man VILL göra men som aldrig hinns med. Jag tror att alla känner igen sig när jag säger att tiden räcker aldrig till....
Jaha tycker du nu - trolla bort några måsten då! Skaffa städhjälp, barnflicka eller jobba lite mindre...Nä, jag vill faktiskt ha mina måsten i mitt liv! Jag trivs med att pula runt här hemma med tvätt och dammsugare, jag vill gå på barnens fotbollsmatcher, jag vill gå till mitt jobb osv. Jag skulle bara vilja ha lite mer TID att lägga på allt det där andra jag oxå vill göra: göra färdigt barnens fotoalbum, titta på min SATC-box som jag inte ens har tagit av plasten på, läsa en bok, bjuda hem vänner på helgen och gå på långpromendad med min älskade sambo...

Nåja, som jag brukar säga - var sak har sin tid - och det kommer att komma en tid då jag ser tillbaka till denna perioden av mitt liv med längtan. Så fram tills att jag hittar den där affären så ska jag göra mitt bästa för att hushålla med den dyrbara tid jag har! (Och kanske träna min kropp på att klara sig med 6 timmars sömn per natt!!)

Kram Maria

Mycket lycka blir det!!

Lycka är....

...när jag minns hur min biltokiga son vid 4 års ålder lägger armarna om mig och säger: Mamma jag älskar dig så många bilar det finns i världen!!

...när min sambo har arbetat sig igenom hela tvätthögen när jag kommer hem från jobbet!!

...att ta en fika med en väninna en onsdagsförmiddag...

...när jag sitter uppkrupen i min favoritfåtölj med en bra bok och stor kopp te...

...en helg på Legoland med hela familjen...

...att umgås med fina vänner en måndagskväll...

...ett SMS från min son/dotter med en påminnelse om att jag är den bästa mamman i hela världen!!

...att beställa en semesterresa till hösten...

...att höra mina barn skratta åt sitt favoritprogram på TV...

Ja, listan kan göras hur lång som helst eftersom det finns lika många definitioner på LYCKA som det finns människor på jorden.
Dela gärna med dig om vad som får just dig att känna LYCKA!

Kram Maria

Mitt liv som TV-serie

Om jag fick leva mitt liv som en TV-serie så skulle jag utan tvekan välja Ally McBeal.

Tänk att varje gång jag dumpar en kille så kommer det en stor sopbil och tömmer min soptunna med killen i rakt ner i en sopcontainer. Nu dumpar jag ju inte killar till höger och vänster nuförtiden men när jag var yngre fanns det väl perioder då lastbilschauffören fick köra skytteltrafik!!

Jag skulle inte behöva söka ständig bekräftelse av min sambo - jag behöver bara gå ut på stan och om alla killars tungor blir en meter långa och deras hakor ramlar i backen - ja då vet jag att jag ser hyfsat bra ut!!

Lämplig musik skulle hela tiden spelas i bakgrunden och ackompanjera mitt humör: exempelvis Mariah Carey när jag är lite nere och Depeche Mode när jag är lite nostalgisk. För att inte tala om alla träffsäkra låtar som skulle spelas vid väl valda tillfällen. Då skulle Magnus Uggla sjunga P-F varje gång jag får parkeringsböter, Sven-Ingvars stämmer upp i Du kan dra ditt pepparn växer varenda gång jag ser det där puckot som jag slösade bort ett helt år av mitt liv på, Bruno Mars nynnar sin Billionaire varje månad den 25:e och Timbuktu gör sitt bästa för att muntra upp mig med sin Det löser sig när saker och ting går åt skogen.

När jag blir arg skulle jag kunna morra som en tiger, när en jobbig situation uppstår skulle jag kunna sätta av som Snurre Sprätt och när jag gör bort mig skulle jag kunna bli liten som Teskedsgumman och gömma mig bakom en kaffemugg.

Nåja - Ally McBeal i all ära - mitt liv funkar alldeles utmärkt utan alla dessa finesser. I ärlighetens namn tror jag att jag hade tröttnat på att aldrig ha det riktigt tyst och skönt omkring mig - risken är ju att det hade börjat att ljuda toner från Beethoven eller Mendelhsson varenda gång jag lägger mig på soffan och att Guns n`Roses drar igång med Don´t cry varenda gång jag ser en riktig snyftare på TV. Att gå på stan hade förmodligen varit en riktig pärs om Offspring skulle håna alla arbetslösa med sin Why don´t you get a job men......

Fenomenet med killarnas tungor och hakor hade jag dock kunnat leva med!!

Cred? Ja tack!

Det sägs att 94% av allt beröm vi får under vår livstid får vi innan mi fyllt 6 år! Är vi verkligen så dåliga på att berömma varandra i det vuxna livet?

På min arbetsplats finns en tjej som är fantastisk på att ge positiv feedback och beröm till sina kollegor. Det första, andra och kanske även tredje tillfället hon kom fram till mig och sa : Bra jobbat idag Maria! kom jag på mig själv med att tänka: Hur menar hon nu? Tänker hon på en speciell situation eller vad? Nej, hon gjorde  ju inte det - hon menade bra jobbat i största allmänhet!! Det går ju faktiskt att berömma någon utan att specificera sig och det är väl däri hemligheten ligger.

Så gör någon glad imorgon -  GE BERÖM!!
Men ta inte något ur luften bara för att det ska så vara utan försök att verligen rikta ditt beröm till personen i fråga. Alla har något som är värt att berömma - det kan vara ett härligt leende, ett snygg rumpa i ett par tajta jeans eller ett par fina örhängen. Jag vågar nästan lova att om du ger beröm till dem som finns runt omkring dig så kommer det att rassla till i din "berömbank" med inom en snar framtid - GOES AROUND COMES AROUND!!

                                         Kram Maria

Bra föräldrar - finns dom?

Nuförtiden pratas det mycket om vilka olika sorters föräldrar det finns och häromdagen hörde jag ett uttryck som var nytt - i alla fall för mig - Flipperföräldern. Jag vet inte hur man ska vara för att tillhöra den genren men jag kan tänka mig att man skjuter iväg sina ungar så hårt och fort man bara kan, lär dem att de kommer att åka på en j-a massa smällar och informerar dem om att det gäller att samla på sig så mycket poäng (läs pengar) som möjligt innan tiden är ute!

Vi känner väl alla till Curlingföräldern som sopar rent framför sina barn så att de bara kan glida fram genom livet men visste ni att det även finns Tigerföräldern som skriver in sitt ofödda barn på balettakademin och läser godnattsagan på latin och Hippieföräldern som bor kollektivt, lär barnen allt om återvinning och bara använder tygblöjor.

Inte nog med att det finns olika typer av föräldrar utan sedan delas vi även in i olika kategorier : den auktoritära, den bestämda, den eftergivna och den oengagerade föräldern. Det framgår inte om det är OK att blanda som man vill  - funkar det t ex att styra och ställa måndag till torsdag för att på helgen låta barnen göra lite som de vill?? Eller är det så om man en gång har gjort sitt val så är det det som gäller??

Jag och min sambo gör vårt bästa för att lära våra tre barn att respektera livet - både människor, djur och natur. Det är väl inpräntat i dem hur viktigt det är att säga hej, hej då och tack - dessa tre små ord kommer man ganska långt med. De vet - alla tre - att de alltid ska ta ansvar för vad de sagt och gjort , säga förlåt om de gjort någon ledsen och att de ska försöka hålla sig till sanningen så gott det går.

Givetvis är varken jag eller min sambo felfria föräldrar. Det händer det att vi gapar och skriker på våra barn och att vi ger ett förhastat löfte som vi inte kan infria. Men vi ställer upp för dem i alla lägen och gör vårt bästa för att föregå med gott exempel - barn gör som bekant inte som vi säger, de gör som vi gör. Så fram till dess att det publiceras en artikel om hur en bra förälder ska vara så använder vi vårt sunda förnuft och så länge våra barn tycker att vi är världens bästa föräldrar räcker det alldeles utmärkt för oss!!

Böjas i tid det som krokigt ska bli!!

För er som har känt mig sen barnsben kommer det inte som en överraskning att det här med smink och sånt aldrig har varit något för mig. När bästa kompisen i 5:an började sminka sig tyckte jag mest att det såg larvigt ut att hon hade massa blåa klumpar i ögonfransarna!!
När tjejerna på högstadiet kom i till skolan i sina kortkorta kjolar, håret i svinrygg och sminkade efter alla konstens regler gick jag gladeligen i mina joggingbyxor, givetvis nedstoppade i mina vita tubsockar.
På gymnasiet hamnade jag i en "inneklass" där de flesta hade märkeskläder och majoriteten av tjejerna skulle hellre dö än att visa sig utan att vara "fixade". Jag vägrade att infinna mig i ledet utan gick min egen väg i mina slitna jeans och skulle aldrig drömma om att göra något vid håret - det fick se ut som det gjorde när jag steg upp ur sängen - och än mindre att kleta någon kräm och färg i ansiktet.

När mina tjejkompisar la ner en betydande del av sin inkomst på smink och spenderade otaliga timmar framför spegeln köpte jag en billig mascara och det var oxå den - och endast den - jag använde när vi skulle gå ut på helgen. Någon gång hände det att någon försökte förbarma sig över mitt hår men denne någon gav oftast upp eftersom jag hela tiden gnällde om att det gjorde ont eller tog för lång tid.

Idag - när jag börjar närma mig 40-årsstrecket - har jag lärt mig att uppskatta det underverket som faktiskt smink kan åstadkomma liksom har jag varit tvungen att acceptera att jag aldrig kommer att återse min naturliga hårfärg!

Jag har gjort mitt bästa för att mina döttrar ska vara lite mer måna om sig själv än vad jag var och jag tror att jag lyckats ganska bra.  Min yngsta dotter vet dessutom vilket smink som ska vara var - det är inte alltid så självklart!! - och hon har gjort det till en sport att försöka plocka fram de rätta pryttlarna när jag ska sminka mig. Hon är dessutom på det klara att den största anledningen till att jag använder smink är att försöka trolla bort några år från min officiella ålder. För ett tag sen stod hon och tittade på när jag sminkade mig samtidigt som vi pratar om vårt gemensamma intresse nämligen att pussla. Hon konstaterar att jag är mycket bättre på att pussla än vad hon är och hon tycker att det är väldigt orättvist. Jag försöker då förklara för henne att anledningen till att jag är så mycket bättre än henne är att jag är 36 och hon är bara 6 år. Hon lägger då handen på min arm och säger:

Mamma du är faktiskt 37!!..............men du ser ut som 28!!

Nya vänner!!

Min yngsta dotter går på en fantastisk liten friskola som verkligen är en källa till glädje i vår familj. För några veckor sen fick alla barnen på skolan möjlighet att prova på att vara konstnärer tack vare en eldsjäl som heter Amina. Hon har en chokladstudio och arbetar - som namnet antyder - med choklad. Hon hjälpte barnen att skapa konstverk i choklad och bjöd sedan in alla föräldrar på vernissage med bubbel och chokladchips.

När jag går runt i hennes mysiga lilla affär/café så ser jag en skylt om att hon har chokladfrukost sista lördagen i varje månad. Jag är (som de flesta kvinnor) väldigt förtjust i choklad och tyckte att detta lät nästan för bra för att vara sant. Jag hör runt omkring mig hur andra mammor som har uppmärksammat samma skylt  börjar tissla och tassla om hur trevligt det hade varit att prova på. Innan någon drar den felaktiga slutsatsen att det bara var mammor på vernissagen vill jag påpeka att så var inte fallet. Papporna var där men av någon outgrundlig anledning verkade de inte alls bry sig om denna skylt som skapade så stor tumult hos mammorna. Innan vi alla åkte på varsitt håll har vi betstämt lite halvt om halvt att vi ska prova på den där frukosten "någon gång".

Jodå, redan samma kväll är det en av mammorna som kollar av om det finns något intresse av att träffas och frossa i choklad. (Åååh, vad jag gillar Facebook!!) Givetvis fanns det intresserade men av olika anledningar blev vi bara tre stycken som fick agera försökskaniner. Det ska nämnas att jag och dessa två mammor har bara träffas i "skol och barn-sammanhang" innan - utlämnade åt endast vår egen sociala kompetens har vi bara varit på Facebook, aldrig "in real life".

Väl på plats lät vi oss väl njuta av chokladscones, chokladvåfflor med chokladkräm, chokladte med chokladhonung, fil med chokladmusli och fruktsallad med vit choklad. Vilken upplevelse - chokladfrukost hemma hos mig innebär köpebröd med Nutella och ett glas O´boy. Mitt sällskap var oxå en upplevelse i sig, timmarna tillsammans med dessa två härliga tjejer bjöd på både skratt och tårar. Vi hade med lätthet kunnat sitta några timmar till men verkligheten pockade på uppmärksamhet och det var dags att bryta upp. Vi skildes åt med ett löfte om repris inom en snar framtid.

Visst är det en härlig känsla när du träffar en eller flera personer som du vet att du kommer att "klicka" med. Innan du vet ordet av har du vänt ut och in på dig själv och de har gjort detsamma. De här personerna ser egenskaper hos dig som du och dina vänner är så vana vid att de kanske inte uppskattas lika mycket som de borde. Det är ju så lätt att bli hemmablind och ta personer för givna.

Tro nu inte på något vis att jag förringar mina "gamla" vänner för så är absolut inte fallet. Jag värdesätter alla mina vänner - gamla, nya och blivande!!

Kram Maria

Det var bättre förr!!

Min äldsta dotter var på skoldisco i fredags. Tyvärr jobbade jag kväll och hade inte möjlighet att vara hemma och tillsammans med henne vända uppochner på garderoben för att hitta de ultimata discokläderna och fixa den rätta looken. Hennes pappa fick inte heller chansen att visa vad han gick för eftersom dottern försvann hem till en kompis istället. På väg hem från jobbet plingar det till i telefonen och jag får upp en bild på min dotter och hennes två kompisar i full discomundering! Vilken tur att kompisens mamma, precis som jag, dokumenterar ALLT med sin kamera!! När jag såg deras förväntansfulla miner tänkte jag tillbaka på mitt första skoldisco.
 Året var 1984 (tror jag) och det var disco i den gamla byskolan som annars användes av byns tanter när de hade syjunta. Jag fick låna min storasysters nätstrumpbyxor och hennes röda högklackade skor. Jag hade ont i fötterna redan när pappa släppte av mig utanför skolan där mina kompisar fnissande stod och väntade på mig. Någon hade lånat sin storasysters smink, andra hade liksom jag fått på sig högklackade skor och allas kinder lyste röda av förväntan inför kvällen. Efter en stund vågade vi oss in i lokalen - killarna stod och hängde i ett hörn och tjejerna i ett annat. I början var alla lite försiktiga men när det blev dags för danstävling och fröken tryckte i en kassett med AC/DC då började det hända saker. Jag dansade till T.N.T och försökte ignorera hur ont jag hade i mina fötter. Vem som vann danstävlingen kommer jag inte ihåg men OJ vad roligt vi hade. Hela kvällen hade jag gått och sneglat på Jonas - en kille i 5:an som jag var kär i. Gissa om jag fick fjärilar i magen när han kom och bjöd upp mig på sista dansen - jag vill minnas att det var "My oh My" med Slade och jag hoppades att musiken aldrig skulle ta slut.( Låten som kunde trolla bort skoskav!!)
Tydligen går det inte till såhär på dagens skoldisco, min dotter rynkade på näsan när jag frågade om hon hade dansat med någon kille. Jag är välsignad med en dotter som mer än gärna berättar allt som händer i hennes liv och allt som rör sig i hennes huvud så jag fick reda på in i minsta detalj vad som hänt på det här discot och nu måste jag bli en av dessa bakåtsträvare som säger:
Det var bättre förr!!

Komma igång!

Jag har läst någonstans att en kvinna behöver få ur sig ett visst antal ord varje dag - jag kommer inte ihåg hur många men det var en betydande siffra. Som bekant finns det inga regler utan undantag och jag är ett av dessa. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar på en dag - och tro mig det är MYCKET! - det tycks alltid finnas fler ord som vill ut. Tänkte därför att en blogg skulle vara ett utmärkt forum för mig att få ur mig alla dessa tankar och små anekdoter som trängs i mitt huvud.

Jag skäms nästan för att erkänna det, särskilt med tanke på att en 6-åring idag vet hur man laddar ner musik från nätet och i stort sett alla 9-åringar använder Facebook - men jag är inget vidare på datorer. Trots detta tänkte jag försöka skapa en blogg och om det är någon som vill läsa om min vardag och mina tankar så är ni hjärtligt välkomna!

Kram Maria