Böjas i tid det som krokigt ska bli!!

För er som har känt mig sen barnsben kommer det inte som en överraskning att det här med smink och sånt aldrig har varit något för mig. När bästa kompisen i 5:an började sminka sig tyckte jag mest att det såg larvigt ut att hon hade massa blåa klumpar i ögonfransarna!!
När tjejerna på högstadiet kom i till skolan i sina kortkorta kjolar, håret i svinrygg och sminkade efter alla konstens regler gick jag gladeligen i mina joggingbyxor, givetvis nedstoppade i mina vita tubsockar.
På gymnasiet hamnade jag i en "inneklass" där de flesta hade märkeskläder och majoriteten av tjejerna skulle hellre dö än att visa sig utan att vara "fixade". Jag vägrade att infinna mig i ledet utan gick min egen väg i mina slitna jeans och skulle aldrig drömma om att göra något vid håret - det fick se ut som det gjorde när jag steg upp ur sängen - och än mindre att kleta någon kräm och färg i ansiktet.

När mina tjejkompisar la ner en betydande del av sin inkomst på smink och spenderade otaliga timmar framför spegeln köpte jag en billig mascara och det var oxå den - och endast den - jag använde när vi skulle gå ut på helgen. Någon gång hände det att någon försökte förbarma sig över mitt hår men denne någon gav oftast upp eftersom jag hela tiden gnällde om att det gjorde ont eller tog för lång tid.

Idag - när jag börjar närma mig 40-årsstrecket - har jag lärt mig att uppskatta det underverket som faktiskt smink kan åstadkomma liksom har jag varit tvungen att acceptera att jag aldrig kommer att återse min naturliga hårfärg!

Jag har gjort mitt bästa för att mina döttrar ska vara lite mer måna om sig själv än vad jag var och jag tror att jag lyckats ganska bra.  Min yngsta dotter vet dessutom vilket smink som ska vara var - det är inte alltid så självklart!! - och hon har gjort det till en sport att försöka plocka fram de rätta pryttlarna när jag ska sminka mig. Hon är dessutom på det klara att den största anledningen till att jag använder smink är att försöka trolla bort några år från min officiella ålder. För ett tag sen stod hon och tittade på när jag sminkade mig samtidigt som vi pratar om vårt gemensamma intresse nämligen att pussla. Hon konstaterar att jag är mycket bättre på att pussla än vad hon är och hon tycker att det är väldigt orättvist. Jag försöker då förklara för henne att anledningen till att jag är så mycket bättre än henne är att jag är 36 och hon är bara 6 år. Hon lägger då handen på min arm och säger:

Mamma du är faktiskt 37!!..............men du ser ut som 28!!