En bild och 1000 ord #18 - den där om mandelmassan

När jag var liten bodde vi en liten by som hette Träne. Den ligger drygt 15 km utanför Kristianstad. I byn fanns en kyrka, en skola och en busshållplats där bussen gick in till Kristianstad typ tre gånger om dagen. That´s about it. Och så fanns såklart alla mina vänner där.
En av mina allra bästa vänner hette Linda och vi lekte varje dag. Vi bytte bokmärken, byggde kojor, letade efter ödehus i skogen och så hittade vi på en väldig massa bus.

Linda bodde i ett jättelångt hus (idag vet jag att det heter Skånelänga) och deras ytterdörr var i två delar så där så att man kunde öppna övre halvan bara. Eller undre för den delen om man ville. Hennes pappa hade egen firma där han importerade grejer från Portugal (har jag fel nu Linda så får du rätta mig). Jag minns särskilt några fräcka prydnadstuppar i porslin eftersom jag fick just en sån som var lite kantstött och därmed inte säljbar. Han förvarade alla tupparna i en av längorna som satt ihop med huset så att det blev en sån där härlig innergård.
Ibland fick vi en slant för att hjälpa honom att skicka fakturor och sånt. Han stoppade pappret i kuvertet som sen jag och Linda turades om att slicka igen och sätta frimärke på. Detta var ju innan förklistrade frimärkens tid så han var antagligen väldigt nöjd med att ge oss vars en slant istället för att själv smaka apa i munnen. Kanske var det på grund av den dåliga smaken som jag och Linda hittade på hysset jag nu ska berätta om.

En dag hade Lindas mamma varit och handlat. Hon hade bland annat köpt en sån där korv med mandelmassa ni vet? Den stora som väger 1 kg. Den smög jag och Linda in med på hennes rum och så delade vi den som goda vänner. Gissa om jag blev dålig den natten? Och gissa om Lindas mamma letade som en galning efter korven när hon skulle baka?! Och gissa hur många år det tog innan jag kunde äta prinsesstårta igen?!?

När jag var 12-13 år började mina föräldrar prata om att flytta. De var trötta på all körning till kompisar, aktiviter och nöjen (de där tre bussarna om dagen räckte ju inte så långt) och ville flytta närmare civilisationen. Jag blev jättesur och ville absolut inte höra talas om att lämna Träne. De pratade om att leta efter ett hus i Wä - ett samhälle utanför Kristianstad där det fanns affärer, vårdcentral, bibliotek och inte minns min högstadieskola. Och så gick det buss in till Kristianstad fyra gånger I TIMMEN! Men jag lyssnade inte på det örat. Speciellt inte sen en av mina andra goda vänner helt slutat hälsa sen hon flyttade till Wä några månader tidigare.....

Men såklart blev det som mamma och pappa ville och vi flyttade till Wä vilket de kanske i efterhand ångrade..... Men det är en helt annan historia som jag kanske berättar en annan lördag ;-)

Tyvärr hittar jag ingen bild på mig och Linda tillsammans och jag tror ärligt talat inte att det ens finns någon. Jag har överlag väldigt få bilder på mig där jag är äldre än sju år men min storasyster la ut en på Facebook för ett tag sen som får illustrera dagens inlägg!

Jag och mina syskon