Vid denna tiden älskade mina två döttrar "High School Musical" och de tittade på den i stort sett varje dag. Så när den skulle sättas upp i Stockholm med Kevin Borg i huvudrollen köpte jag såklart biljetter till mig och tjejerna. Vi skulle åka upp hela familjen - Joakim och Pontus fick roa sig med annat när vi tjejer gick på musikal.
Äntligen kom då dagen då vi skulle åka till huvuvdstaden. Eftersom vi renoverat hus de senaste fem åren hade inget av våra barn varit utanför stadens gränser (typ) och de såg verkligen fram emot att bo på vandrarhem i två nätter. Vi hade inte hittat några bra tågbiljetter utan bestämde oss för att ta bilen. Redan efter en timme började Alice klaga över att hon hade ont i magen. Vi stannade till på Statoil och innan jag ens hunnit fråga killen bakom disken om vi fick låna toan kräktes hon över hela golvet! Nu mår jag mycket bättre mamma!! var hennes spontana kommentar.
Efter vi städat kräk på Statoil och utrustat oss med lite kräkpåsar körde vi vidare och utan större missöden kom vi fram ca 7 timmar senare.
På kvällen gick vi bara ut och käkade sen slappade vi på vårt rum på vandrarhemmet.
På lördagen lekte vi turister och barnen tyckte det var väldigt spännande att åka tunnelbana. Vi gick i Gamla Stan, åkte till Globen, kollade på slottet och en massa annat som jag faktiskt inte kommer ihåg.
Men på kvällen hände det en grej som jag A L D R I G kommer att glömma!! När vi skulle hoppa av på Zinkensdamm vid 22-tiden på kvällen var det bara Pontus som hann ut innan dörrarna stängdes igen. Vi såg hans förskräckta min genom dörrarna och vi skrek åt honom att bara stå still!! Joakim försökte slå på nödstoppen men inget hände. Jag fick upp min telefon och bad en stilla bön att det var täckning nere i tunnlarna. En tunn röst svarade med gråten i halsen och jag försökte lugna ner min skräckslagna son via telefonen. Vi hoppade av på nästa station och rusade över till motsatta sidan. Vi såg att nästa tåg kom om två minuter och jag pratade hela tiden lugnande med Pontus. Både jag och Joakim tackade högre makter att vi gett efter för deras tjat om mobiltelefonen och att det inte var 5-åriga mobillösa Alice som blivit lämnad ensam på en tunnelbanestation i Stockholm kl 22 en lördagskväll.....
Allt som allt stod kanske Pontus själv på stationen i fem minuter men jag lovar att det var de längsta fem minutrarna i mitt liv. Och kanske i hans oxå.....
Denna bild tog en annan turist på oss innan tunnelbaneincidenten!
På söndagen gick jag och tjejerna på musikal medans killarna roade sig på Wasamuséet. Sen åkte vi hem till tryggheten igen!!
Himmel! Jag riktigt känner paniken medan jag läser. Fy, vad hemskt! Tack och lov för mobiltelefonen! Lilla gubben! Skönt att det gick bra!
SvaraRaderaÖnskar dig en fin fortsättning på påskhelgen :)
En skräckupplevelse som faktiskt hänt min kollegas son i samma ålder. Å de bor i Stockholm...
SvaraRaderaNi måste ha bott på Zinken, världens trevligaste ställe. Att sitta där under sommaren och njuta av en öl och folklivet i parken är suveränt!
Ja, tänk vad mobiler är bra i vissa lägen! Vågar inte ens tänka på hur jobbigt det hade blivit för er om han inte haft en mobil. Kram
SvaraRaderaVilken mardröm!!!
SvaraRaderaVilken mardröm! Men slutet gott allting gott! Och bra med en mobil.Och skönt att Pontus behöll sitt lugn.
SvaraRadera(Vi har under resor utomlands med barnen och till okända platser i Sverige alltid sagt att kommer vi ifrån varandra så stanna kvar på platsen.
Ett annat tips är att de också har med sig en lapp med sitt namn och telefonnummer till mamma och pappa och med adress och telefonnummer till boendet. Har hjälpt oss när vi kom ifrån varandra i Rom.)
Härlig bld på er alla och på Zinken är ni inte så långt från där vi bor.
Kram och tack för berättelsen.
Fy vilken mardröm! Då var det tur i oturen att han just utrustats med telefon. Blir mörkrädd hur 8-10-åringar har senaste iPhonen med massor av minne, så det blir ännu dyrare!
SvaraRadera