Alla vi som gillar Maria

lördag 9 maj 2015

Upphittat pök och utebliven taxi i Tomelilla!

Året är 1992 eller kanske 1993. Jag förstår inte på vis i världen hur vissa kan ha stenkoll på år och månader eller kanske till och med datum så långt tillbaka. Jag minns i alla fall att det var snö och väldigt kallt och hur jag minns det förstår ni mot slutet av denna promenad längs Memory Lane.

Vid denna tiden har mina föräldrar ett fritidshus i Äsperöd utanför Tomelilla. Mina storasyster bor där för att hon jobbar någonstans som ligger närmre Äsperöd än vad Kristianstad gör. I alla fall är det så jag minns det.

En helg bestämde jag och mina bästa vänner Erik och Fritte oss för att åka till danspalatset Tingvalla som ligger just i Tomelilla och vi frågar min syster om det är OK att vi förfestar och sover över hos henne. Såklart gick det bra och såklart gick det även bra att hon följde med oss och dansade om hon ville.

När jag, Erik och Fritte kom hem till henne hade hon fixat en smarrig smörgåstårta och vi hade några trevliga timmar innan vi beställde en taxi. När taxin kom gick jag ut och frågade om vi kunde beställa hemfärden med honom direkt och eftersom det gick bra tog jag av någon outgrundlig anledning inte min ytterjacka på mig. De andra tre följde mitt exempel. Varför slösa tid i en aslång kö till garderoben när man får skjuts ända fram till dörren och blir hämtade vid samma dörr typ 4-5 timmar senare?

Vi dansar och har trevligt hela kvällen. Fritte hittar en tjej (eller ett pök som han säger med sin allra bästa Ronny och Ragge röst!!) som han följer med hem så vid stängning är det bara jag, Erik och min storasyster som går ut för att leta upp vår taxi.
Men tji fick vi. Vi står och väntar ganska så länge men ingen skruttig taxibuss så långt ögat kan nå. När hela gårdsplanen är folk- och biltom börjar vi bli kalla och förbannade. Detta är ju innan mobiltelefonernas tid så vi inser snart att det bara är att börja traska hemåt.
Utan ytterkläder.

Jag har en kort klänning (både kortärmad och kort för övrigt) och nylonstrumpbyxor på mig. Eller inte ens strumpbyxor. Stay ups hade jag. Och högklackade skor såklart.
Det är kallt så in i bomben, det är halt och isigt på vägen och det finns inte en enda bil så långt ögat kan nå. Och inga hus heller. Jag är skitförbannad på Erik som inte erbjuder mig att låna hans kavaj. Och så är jag ännu mer skitförbannad på taxichauffören som aldrig dök upp.

När vi gått kanske en timme- kanske mindre, kanske mer - får jag syn på en bondgård en bra bit från stora vägen. Klockan var minst halv fyra på natten och det var såklart släckt i hela huset. Men min stelfrusna hjärna kände ingen som helst respekt för att folket i huset såklart låg i sina sängar och sussade gott. När jag kikade in genom köksfönstret såg jag att det faktiskt låg någon i en sån där utdragbar soffa som pigan Lina sover i i filmerna om Emil i Lönneberga. Jag minns att jag undrade om folk verkligen hade pigor som sov i soffor i köket 1992 eller kanske 1993 innan jag knackade försiktigt på rutan. Efter ett antal knackningar - inte så försiktiga längre - reser en ung tjej sig från soffan och ser sig yrvaket omkring. Helt otroligt nog släppte hon in oss så att vi kunde ringa efter en taxi.
Och kan ni gissa vad det var för en taxi som kom en stund senare?
Ja just det.
En skruttig taxibuss som vi skulle ha sett utanför Tingvalla någon timme tidigare.
Jag blir topp tunnor rasande, sliter upp framdörren på passagerarsidan hoppar in och börjar råskälla på taxichauffören som glömde bort att han skulle hämta oss.
Jag drämmer igen dörren och fortsätter gorma för allt jag är värd.
Plötsligt hör jag mellan mina haranger hur Erik med sammanbitna tänder ber mig öppna dörren.

- Nu sitter jag här framme!! fräser jag. Hoppa in och sätt dig därbak så vi kan åka nån gång!!

- ÖPPNA DÖRREN FÖR H*****E!!! skriker Erik.

Jag slutar att skälla på taxichauffören och vänder mig om för att öppna. Då ser jag att jag klämt Eriks hand i dörren!! Nog för att jag var arg på honom för att han inte gav mig sin kavaj men.....

Resan hem minns jag inte så mycket av. Jag tror att vi slapp betala och jag tror att Erik förlåtit mig. Vi är i alla fall vänner fortfarande.

Och vilken tur att det var en skruttig taxibuss vi åkte med. Hade det varit en ny fin buss hade nog Erik bara haft en tumme kvar på ena handen och då hade han kanske inte förlåtit mig.

Och då hade jag inte kunnat presentera honom för min kompis Ulrika och då hade de inte varit gifta och haft två barn i dag. Men det är en helt annan historia!

6 kommentarer:

  1. Stackars Erik, jag förstår hur ont det gjorde...Har själv fått en dörr stängd om handen, men det var en Volvo 240... Aj!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har oxå klämt mig ett antal gånger. Både i bildörrar och i ytterdörrar. Och inte en enda gång har det varit mitt eget fel ;-)

      Radera
  2. Du kommer ihåg nästan helt rätt, det var november 93 och ni var nere för att fira min födelsedag, därför smörgåstårta

    SvaraRadera
  3. Vilket kallt äventyr. Kul efteråt. Jag hade också blivit galen på taxiföraren. Hade du träffat någon trevlig Tomelilla kille kunde du fått värme på närmare håll. Trevlig läsning. Ha en skön vecka.

    SvaraRadera
  4. Jag tror att det gör ondare att klämma sig i gamla bilar så jag tycker synd om Erik....

    SvaraRadera

Känn dig fri att hålla med eller att tycka annorlunda - det går bra vilket som!! Det viktiga är att du lämnar en kommentar som speglar vad DU tycker och tänker! Det går alldeles utmärkt att lämna en kommentar fast du inte har en egen blogg eller ett Googlekonto!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...