Ödets ironi? Eller är det ödet som är ironiskt?

I går var jag och min kompis Linda på stan och åt lunch. Vi kom att börja prata om en tränare på mitt gym. Ni som vet vem Linda är vet att hon känner ALLA. Typ. Men just den här personen hade hon ingen koll på. Trots att han ganska ofta handlar på vårt jobb. Vi bestämde att jag skulle försöka peka ut honom nästa gång han syntes till i affären.
Efter lunchen gick vi till jobbet för att vara med på ett möte. Och eftersom mitt gym ligger precis bredvid mitt jobb gick vi förbi där. Och gissa vem som kom ut från gymet precis när vi gick förbi?!? Just det. Killen jag skulle peka ut för Linda.

Senare på dagen började jag tänka på liknande situationer och hur de egentligen uppstår.
Hur jag blir uppehållen en stund på jobbet och på vägen ut möter någon som jag helst inte vill möta.
Hur jag går in i en affär som jag från början inte hade tänkt gå in i och träffar någon som jag tänkte på häromdagen men som jag inte sett på flera år.
Hur jag på en utlandsresa träffar någon från min egen lilla hemstad som jag aldrig inte ens sett på hemmaplan.

Är det sånt som kallas ödet?
Hur funkar det här med ödet egentligen?
Kan jag gå fel väg och missa det?
Eller kan jag gå rätt väg och hitta det??