Fuck cancer

Igår blev jag återigen brutalt påmind om hur skört och hur oerhört orättvist livet kan vara. Två gånger dessutom.
Den första påminnelsen kom till mitt jobb på eftermiddagen i form av en gammal skolkamrat. Hon gick en klass under mig men jag minns henne tydligt för hon var alltid glad, hon var tillsammans med skolans häftigaste kille och hon hade långt rött vackert hår.
Igår hade hon inget hår alls. Men hon var fortfarande ganska glad trots den tuffa behandling som livet utsatt henne för. Det började med bröstcancer, fortsatte med skelettcancer och nu hade hon fått en hjärntumör. Jag började nästan gråta där jag stod på andra sidan kassaapparaten. Jag lutade mig fram och kramade om hennes arm. Jag fann inga ord så jag valde att vara tyst. Hon pratade om ditt och datt en stund, sen gick hon. Jag kände mig så dum för att jag inte sagt något. Men vad säger man? "Krya på dig"?

På kvällen när jag och Joakim kom hem från vår badmintonträning kom påminnelse nummer två. En av dotterns bästa kompisars pappa orkade inte kämpa längre. Hon är 13 år och har förlorat sin pappa till den förhatliga cancern. Jag vet att han kämpade emot så länge han bara orkade. Han kämpade för att få stanna hos sin familj som jag vet att han älskade över allt annat men ibland räcker det inte att kämpa. Ibland kämpar man så mycket man bara förmår och ändå förlorar man kampen.
För livet är skört och oerhört orättvist.