Alla vi som gillar Maria

onsdag 6 februari 2013

Min pappa ♥ Del 3 - Världens bästa pappa och morfar

När hans egna barn växt upp väntade pappa ivrigt på att få barnbarn att gosa med och ta hand om.
Därför blev lyckan total när jag fick mina tvillingar Pontus och Julia år 2000. När deras biologiska pappa bestämde sig en bit in i graviditeten att det där med att bli pappa var inget för honom hade jag ett otroligt stöd av mina föräldrar.
Redan när jag var gravid märkte vi att det var något som var fel med min pappa. Han var sig inte alls lik. Han var väldigt deppig och såg för det mesta moloken ut. Han blev glömsk, han kände inte igen sina kollegor som han jobbat med i flera år. Han fick ont i hela kroppen, det talades om depression och fibromyalgi.
Han blev heltidssjukskriven och eftersom även jag gick hemma med olika graviditetskrämpor hittade vi på mycket tillsammans. Att det kunde vara något allvarligt fel med pappa fanns inte med på kartan.

I september 2000 föddes då de första barnbarnen och pappa var aldrig sen att erbjuda sin hjälp. Han var hos mig flera dagar i veckan och när jag så smått började jobba efter några månader för att få ekonomin att gå ihop skötte han om sina barnbarn med den äran. Han matade, bytte blöjor och gick på långpromenad. Hade jag vetat att pappa hade början till frontallobsdemens hade jag nog tänkt några gånger till innan jag lämnade över huvudansvaret på mina barn till honom men jag är glad att jag inget visste så att han fick den tiden tillsammans med sina första barnbarn.

Trots att pappa varken kunde simma eller var vidare glad för att bada tvekade han inte en sekund när jag frågade om han vill gå med oss på babysim. Här ser du honom med badbollen...... förlåt Pontus.



Bilden nedan är tagen på Pontus och Julias dopdag. Pappa tröstar Julia som tyckte att klänningen var ganska sticksig.



Så fort pappa var i närheten kunde man vara säker på att man hittade honom i en soffa med ett av barnbarnen i knät. Här sitter han hemma hos min storasyster med Pontus julen år 2000.


Åren gick och pappa blev allt sämre i sin sjukdom. Han betedde sig mer och mer märkligt, gjorde fler och fler konstiga saker och vi började förstå att det var något allvarligt fel. År 2003 fick han diagnosen semantisk demens.  Han bodde hemma så länge mamma orkade med men 2006 fick han flytta till ett demensboende. Han var då 60 år gammal.

Men innan dess hann han få ännu ett barnbarn, min yngsta dotter Alice. Hon föddes 2004 och så fort jag kom hem från BB hängde han på dörren. Trots att han nu är ganska långt gången i sin sjukdom kommer han ihåg hur man sköter om en liten bebis.



Genom åren tillstötte olika komplikationer och följdsjukdomar. Pappa hamnade i rullstol och blev allt mer svårskött. 2008 fick han flytta till ett sjukhem och det var där han kom att stanna tills han somnade in för evigt.
Pappas mamma och pappa, min farmor och farfar finns fortfarande kvar i livet. De är nu 89 respektive 90 år och de har fått uppleva det ingen förälder borde få uppleva. Förlusten av ett barn.

Fotot nedan är taget på Alice dopdag och du ser min pappa, mig med Alice i knät och min farfar.



Den sista bilden som togs på min pappa är tagen en sommardag år 2012. Personalen på pappas boende har en sommarfest för vårdtagarna och i ett obevakat ögonblick är pappa framme och norpar åt sig en öl. Den enda gången pappa drack öl var på varma sommardagar efter att ha klippt gräset eller gjort något annat ansträngande. Kanske visste pappa att det var hans sista sommar och jag är så glad att någon i personalen förevigade ögonblicket.



I dag publiceras min pappas dödsannons i tidningen. Vi hade redan bestämt hur den skulle se ut men när vi var på begravningsbyrån fastnade allas våra blickar på en vers som var pappa rakt igenom.

Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
och ögon som vakat
och strålat så ömt
Har stannat och slocknat
till sorg för oss alla
Men vad Du gjort för oss
skall aldrig bli glömt

Nu har du äntligen fått ro lilla pappa. Din sista tid på jorden var dig inte värdig. Ingen borde behöva kämpa så för att få somna in.
Jag hoppas att jag har gjort dig stolt och att du kommer att vaka över mig i alla mina dagar.
Jag älskar dig min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa ♥

12 kommentarer:

  1. Tårarna trillar på min kind. Så fina ord, så mycket kärlek.
    ♥ ♥ ♥ Kramar till dig!


    Förlorade min pappa när han var 52.Jag var 21 år.

    SvaraRadera
  2. Men så fint skrivet, igen! Vilken man han var, så barnkär, hjälpsam och alldeles underbar.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Beklagar sorgen....

    Du skriver så fint om din pappa... Vilken fin människa han måste ha varit!
    Demens är en orättvis sjukdom. Min väninnas mamma gick bort i fredags även hon ung med ett tiotal år som dement.. Som gradvis ökade & ökade...

    *styrkekram*

    SvaraRadera
  4. Livet är orättvist. Det enda vi alla kan vara säkra på är att vi en gång ska dö. Det kan ingen smita undan ifrån. Jag beklagar din stora förlust, men förstår samtidigt att det måste ha varit en befrielse mitt uppe i allt det sorgliga.

    SvaraRadera
  5. Blir så rörd! Din pappa verkar ha varit en väldigt kärleksfull man. Klart att han vakar över dig. I sommar när det närmar sig kväll efter en riktigt svettig dag så knäpp upp en öl och skåla med far din, jag är säker på att han ler och skålar tillbaka. ;-)

    SvaraRadera
  6. Sitter här och skrattar och gråter om en annan, vilken härlig pappa du har haft.<3<3<3
    kram

    SvaraRadera
  7. Med vilken kärlek du skriver om din pappa. Jag sitter här och har översvämning i ögonen.
    Kram till dig! ♥

    SvaraRadera
  8. Vacker dikt, och du skriver om din pappa med så mycket kärlek <3
    De där demenssjukdomarna är så elaka mot de som drabbas, både personen själv och de runtomkring.
    Kramar

    SvaraRadera
  9. Du har fått mig att gråta igen genom att mycket finstämt beskriva en kärleksförklaring från en stolt dotter till en fin pappa som brydde sig om de sina. Trist att någon såpass ung man ska behöva drabbas av en sådan sjukdom. Ni valde en mycket vacker dikt. Föräldrar ska inte behöva överleva sina barn oavsett ålder som du skrev. Jag tycker om ditt sätt att skriva.
    Jag tycker också du ska göra som Lippe skrev till sommaren.

    SvaraRadera
  10. Igen. Kära bloggvän. Jag beklagar sorgen. Sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst igenom dina fina och personliga inlägg om din pappa. Den sista bilden på honom med en pilsner är underbar. Lite sorglig samtidigt men mest underbar.

    Gör som ovan skrev. Skåla med din far i sommar. Han har varit en fantastisk pappa och lever kvar i ditt hjärta oavsett.

    Varm kram!

    SvaraRadera
  11. Du skriver så vackert och kärleksfullt. Gör som de andra säger, ta en öl för din pappa i sommar, en varm dag när du klippt gräset. :) Kramar i massor ♥

    SvaraRadera

Känn dig fri att hålla med eller att tycka annorlunda - det går bra vilket som!! Det viktiga är att du lämnar en kommentar som speglar vad DU tycker och tänker! Det går alldeles utmärkt att lämna en kommentar fast du inte har en egen blogg eller ett Googlekonto!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...