Ända sen barnsben har jag varit fast övertygad om att jag kan själv. Men nu - 42 år gammal - har jag plötsligt insett att så är inte fallet.
Jag har stött på patrull.
Jag behöver hjälp.
Jag har identifierat och eliminerat stressbovar på löpande band det senaste ettochetthalvt året men nu har jag stött på ett som jag måste ha hjälp med att hantera.
Det gjorde mig alldeles olycklig att inse att personen i fråga är en STOR anledning till att jag mår som jag mår och att eliminera hen ur mitt liv är absolut inget alternativ.
Många undrar kanske varför jag är så öppen med att jag mår dåligt och varför jag lämnar ut mig själv här på bloggen. Jag gör det för att fler kanske inser att psykisk ohälsa inte är något att skämmas för. Jag gör det för att det kanske kan hjälpa någon annan. Och jag gör det för att JAG mår bra av att ventilera det. Och för att ni är så fantastiska på att peppa mig!! Tack för att ni finns ❤
Du har ju alltid varit öppet och ärlig här på din blogg, så inlägget förvånar mig inte. Det är bra att "ventilera" tankar och skriva av sig.
SvaraRaderaVet inte om jag skulle kalla ditt tillstånd för "psykisk ohälsa" heller direkt. För mig är det nå't helt annat. Å du slår mig då inte som "psykiskt sjuk". Snarare tvärtom! Men det är klart, jag känner ju dig inte irl...
Om personen som orsakar ditt mående inte går att eliminera ur ditt liv - ja, då vet jag inte vad du kan göra. Du är ju en stark tjej och med professionell hjälp lär du klara det också. KRAM!
Att skriva av sig hjälper nästan alltid, så det är väl bra att du gör det!
SvaraRaderaJobbigt när man inte kan utesluta ett stressmoment, men vissa kan man inte stänga ute... Kanske det hjälper att ha identifierat problemet iaf...