Min storasyster var med mig under förlossningen och var den första - förutom personalen såklart - som fick se de små liven titta ut. Helt enligt mina instruktioner plockade förlossningsläkaren ut Pontus först så att Julia fick en storebror. Eller var det kanske för att han låg ytterst?? Det förtäljer inte historien.
Vi fick stanna på sjukhuset någon vecka innan vi fick komma hem. Dels för att Julia var så himla liten - hon vägde bara 1600 gram och dels för att Pontus fick en lunginflammation i samband med förlossningen. Under tiden växte jag in i min nya roll som ensamstående tvillingmamma och när vi blev utskrivna var det som om jag aldrig gjort något annat än att ta hand om två små hjälplösa knyten. Jag hade stor hjälp av min familj och vänner men i det stora hela var jag trots allt själv med mina barn. Jag är övertygad om att det har skapat band mellan oss som är svåra för andra att förstå. Och svåra för mig att förklara. Men att mitt liv förändrades för 16 år sedan för att aldrig bli sig likt igen tror jag är något alla föräldrar kan förstå ♥
I 16 år har jag älskat mer än jag trodde var möjligt men även blivit argare än vad jag trodde var möjligt att man kunde bli på någon man älskar.
I 16 år har jag glatt mig åt alla deras framsteg men samtidigt blivit rädd för hur fort de växer från mig.
I 16 år har jag gjort mitt bästa för att ge dem en stabil grund här i livet men samtidigt oroat mig sjuk för att det inte kommer att räcka till.
Men hur många känslor moderskapet än för med sig så övervinner kärleken allt ♥
Visst är det så, efter det att man kan titulera sig mamma så blir inget sig likt igen, men det blir å andra sidan helt fantastiskt!!
SvaraRaderaGrattis!! Kul att läsa, eftersom jag själv har tvillingar (som blir 16 i april). Men fy sjutton för att vara ensamstående när de föddes. Jösses, vilket slit ... Men visst är det så att man orkar betydligt mer än man tror. (För att man måste. Man har inget val.)
SvaraRaderaHa en fin dag.
Jag förstår att ni har starka band er emellan! Ett barn var tufft men två! Tur att det fanns hjälpsamma människor i er närhet.
SvaraRaderaKram
Grattis till dig och dina 16-åringar.
SvaraRaderaDu är duktig! Ensamstående mamma med tvillingar - det kan inte ha varit lätt alla gånger. Strongt jobbat där! Du är verkligen en stark tjej!
SvaraRaderaEn tuff start för er alla tre, men som du skriver har ni säkert ett speciellt band er emellan. Jag var också 26 när min första föddes, men hon är 20 nu.....så jag är liiite äldre än dig ;-)
SvaraRaderaKram J
En sådan fin berättelse! Hittade hit via Konst eller konstigt.
SvaraRaderaJag har inga barn, sörjer det inte heller, men gläds då jag läser storyn som din.
Ha en finfin lördag!
Känner igen det du skriver. Man känner sig aldrig tillräcklig... Speciellt inte nu när vår son mått dåligt ett par år.
SvaraRaderaStarkt gjort av dig och din styrka har säkert smittat av sig på dina fina barn!
Vad fint du skriver om föräldraskapet! Den där dubbelheten är så typiskt även för mig :)
SvaraRadera