Min storasyster spelade oxå dragspel ett tag men hon övergick senare till att spela klarinett och saxofon istället. Men eftersom jag var väldigt duktig på att spela dragspel var det inte tal om att jag skulle sluta. Trots att jag - som jag minns det i alla fall - absolut inte ville spela.
Varje måndag kväll (tror jag att det var i alla fall - ni vet minnet.....) körde pappa mig de knappa två milen in till Kristianstad för att jag skulle ha dragspelslektion. Jag spelade i en läskig källarlokal på norr och min storrökande lärare hette Gert. Och såklart var jag tvungen att spela tillsammans med morfar varje gång vi var där vilket jag vill minnas var ganska ofta.
När jag var 9 började jag spela piano och det tyckte jag var desto roligare. Men att sluta med dragspelet ville inte någon annan än jag höra talas om så jag fortsatte kämpa på med polkor och schottisar. Jag minns att jag fick påslag på veckopengen om jag spelade 20 (??) minuter om dagen. Jag satte mammas äggklocka för att vara säker på att jag inte spelade för länge.
Efter några år med lektioner på egen hand tyckte Gert att jag skulle vara med i hans dragspelsgrupp och så blev det. Ett gäng gamlingar och så jag som var 10-11 år gammal. Jätteskoj. Verkligen.
Åren gick och i tonåren hade jag miljoner ursäkter för att inte spela. Och för att inte följa med till mormor och morfar eftersom jag visste vad som väntade där. Det var ju allt annat än häftigt med dragspel och jag gjorde mitt bästa för att slippa spela Ålefeskarns vals och La Cucaracha.
När jag gick på gymnasiet dog min morfar väldigt hastigt och med honom mitt dragspelande. Jag minns att min pappa försökte muta mig till att spela några gånger efter det utan större framgångar. Han gillade att sjunga med när jag spelade och någon gång föll jag väl till föga för hans tjat men de gångerna var lätträknade.
Bilden talar väl sitt tydliga språk att mina minnen kring det här med dragspelandet kanske är inte är helt korrekta. På bilden ser jag ju inte allt för plågad ut och min mamma har vid ett flertal tillfällen berättat hur jag satt på verandan till vår sommarstuga och skrålade med när jag spelade Maj på Malö för hela Yngsjö. Fast allt detta hände ju såklart innan jag blev tonåring och alltför cool för att spela dragspel ;-)
Början av den här berättelsen var som att läsa om mig själv! :)
SvaraRaderaMin morfar spelade också dragspel. Och ville inget hellre än att någon av hans avkommor skulle lära sig. Och det blev naturligtvis jag. Lyckades även få med mig ett par grabbar på gården att börja :)
En gång i veckan släpade vi med oss de tunga väskorna. Men jag lyckades aldrig lära mig noter. Fick öva in allt utantill istället. Så till slut gav jag upp. Men innan dess spelade jag in ett band till honom och skickade upp! :)
Kul läsning!
Kram
Själv vill jag så gärna spela piano men fick inte. Min mamma hade blivit tvingad till det och ville att jag skulle slippa allt vad tråkiga pianolektioner hette. Missriktad välvilja skulle jag väl säga... Men bäst är naturligtvis om det sker på frivillig basis och jag är imponerad över att du spelade så länge ändå! Att kunna ett instrument brukar vara till glädje. Med betoning på brukar ;-)
SvaraRaderaKram
Vilket roligt - eller rättare sagt mindre kul - minne, men roligt skrivit var det. Din berättelse påminner mig om min pappa. Han tvingades spela fjol. Pappa var inte det minsta intresserad trots dyra lektioner. Han använde fjolen mest som en av två målstolpår, då han hellre ville spela fotboll. Farfar var enligt pappas berättelse mindre glad just då, men då min pappa blev en väldigt framgångsrik fotbollsspelare var farfar riktigt stolt över honom många år senare.
SvaraRadera