Alla vi som gillar Maria

onsdag 4 februari 2015

OJ vad jag saknar

mina tonåringar!!
Jag pratade med dem båda två igår per telefon. De har det bra på sina praktikplatser och verkar inte sakna mig nåt nämnvärt. Inte vad de sa i alla fall. Fast det är väl inte en sån sak man säger till sin mamma när man är 14 heller.
Över lag är vi människor överlag ganska dåliga på att visa och berätta om våra känslor. Jag försöker att bli bättre på det. För innan vi vet ordet av kan det vara för sent......

För dig som orkar och vill läsa kommer här tredje och sista delen om min pappa. Om jag hade haft chansen så hade jag berättat för honom att jag saknar honom väldigt mycket.....


När hans egna barn växt upp väntade pappa ivrigt på att få barnbarn att gosa med och ta hand om.
Därför blev lyckan total när jag fick mina tvillingar Pontus och Julia år 2000. När deras biologiska pappa bestämde sig en bit in i graviditeten att det där med att bli pappa var inget för honom hade jag ett otroligt stöd av mina föräldrar.
Redan när jag var gravid märkte vi att det var något som var fel med min pappa. Han var sig inte alls lik. Han var väldigt deppig och såg för det mesta moloken ut. Han blev glömsk, han kände inte igen sina kollegor som han jobbat med i flera år. Han fick ont i hela kroppen, det talades om depression och fibromyalgi.
Han blev heltidssjukskriven och eftersom även jag gick hemma med olika graviditetskrämpor hittade vi på mycket tillsammans. Att det kunde vara något allvarligt fel med pappa fanns inte med på kartan.

I september 2000 föddes då de första barnbarnen och pappa var aldrig sen att erbjuda sin hjälp. Han var hos mig flera dagar i veckan och när jag så smått började jobba efter några månader för att få ekonomin att gå ihop skötte han om sina barnbarn med den äran. Han matade, bytte blöjor och gick på långpromenad. Hade jag vetat att pappa hade början till frontallobsdemens hade jag nog tänkt några gånger till innan jag lämnade över huvudansvaret på mina barn till honom men jag är glad att jag inget visste så att han fick den tiden tillsammans med sina första barnbarn.

Trots att pappa varken kunde simma eller var vidare glad för att bada tvekade han inte en sekund när jag frågade om han vill gå med oss på babysim. Här ser du honom med badbollen...... förlåt Pontus.



Bilden nedan är tagen på Pontus och Julias dopdag. Pappa tröstar Julia som tyckte att klänningen var ganska sticksig.



Så fort pappa var i närheten kunde man vara säker på att man hittade honom i en soffa med ett av barnbarnen i knät. Här sitter han hemma hos min storasyster med Pontus julen år 2000.


Åren gick och pappa blev allt sämre i sin sjukdom. Han betedde sig mer och mer märkligt, gjorde fler och fler konstiga saker och vi började förstå att det var något allvarligt fel. År 2003 fick han diagnosen semantisk demens.  Han bodde hemma så länge mamma orkade med men 2006 fick han flytta till ett demensboende. Han var då 60 år gammal.

Men innan dess hann han få ännu ett barnbarn, min yngsta dotter Alice. Hon föddes 2004 och så fort jag kom hem från BB hängde han på dörren. Trots att han nu är ganska långt gången i sin sjukdom kommer han ihåg hur man sköter om en liten bebis.



Genom åren tillstötte olika komplikationer och följdsjukdomar. Pappa hamnade i rullstol och blev allt mer svårskött. 2008 fick han flytta till ett sjukhem och det var där han kom att stanna tills han somnade in för evigt.
Pappas mamma och pappa, min farmor och farfar finns fortfarande kvar i livet. De är nu 89 respektive 90 år och de har fått uppleva det ingen förälder borde få uppleva. Förlusten av ett barn.

Fotot nedan är taget på Alice dopdag och du ser min pappa, mig med Alice i knät och min farfar.



Den sista bilden som togs på min pappa är tagen en sommardag år 2012. Personalen på pappas boende har en sommarfest för vårdtagarna och i ett obevakat ögonblick är pappa framme och norpar åt sig en öl. Den enda gången pappa drack öl var på varma sommardagar efter att ha klippt gräset eller gjort något annat ansträngande. Kanske visste pappa att det var hans sista sommar och jag är så glad att någon i personalen förevigade ögonblicket.



I dag (läs för två år sen) publiceras min pappas dödsannons i tidningen. Vi hade redan bestämt hur den skulle se ut men när vi var på begravningsbyrån fastnade allas våra blickar på en vers som var pappa rakt igenom.

Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
och ögon som vakat
och strålat så ömt
Har stannat och slocknat
till sorg för oss alla
Men vad Du gjort för oss
skall aldrig bli glömt

Nu har du äntligen fått ro lilla pappa. Din sista tid på jorden var dig inte värdig. Ingen borde behöva kämpa så för att få somna in.
Jag hoppas att jag har gjort dig stolt och att du kommer att vaka över mig i alla mina dagar.
Jag älskar dig min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa ♥

4 kommentarer:

  1. Så himla skönt att han kunde bry sig om barnbarnen ändå, sköta om dem, njuta av dem! Läraren vi begravde i fredags, blev dement vid 56. Det gick snabbt utför och han har inte varit medveten om världen runt omkring de senaste nästan 10 åren. Barnbarnen lärde aldrig känna honom, han registrerade dem inte ens!
    Det är en/flera jäkliga sjukdomar, som jag hoppas de hittat bot för snart!

    SvaraRadera
  2. En gripande berättelse, så fint skrivet. Varm kram till dej/Eva H - trogen läsare av din blogg

    SvaraRadera

Känn dig fri att hålla med eller att tycka annorlunda - det går bra vilket som!! Det viktiga är att du lämnar en kommentar som speglar vad DU tycker och tänker! Det går alldeles utmärkt att lämna en kommentar fast du inte har en egen blogg eller ett Googlekonto!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...