Alla vi som gillar Maria

måndag 17 november 2014

Om denna hemresan blir likadan blir det inte fler semestrar.....

(Detta är ett tidsinställt återvunnet inlägg från vår resa till Turkiet 2011. Just nu är befinner vi oss på annan ort och ni kommer att få läsa om vår resa till Fuerteventura nästa vecka)

På söndagen är det dags att åka hem. Perfekt planering inser vi när vi vaknar på morgonen och tittar ut. Det regnar. 

Barnen och sambon gör några sista vändor i vattenrutschbanorna innan vi checkar ut. Bussen till flygplatsen går 18:30 och dagen fördrivs med kortspel och strandpromenad mellan regnskurarna.

Ganska så exakt 18.30 går bussen mot flygplatsen. Det ska ta en timme att åka. Efter en halvtimme tar det plötsligt stopp. När vi den kommande timmen rör oss ungefär 100 meter börjar vi bli nervösa. Nog för att vi hade kunnat tänka oss att stanna några dagar till men nu är vi ju inställda på att åka hem. 

Folk längre fram i bussen börjar plösligt låta som mina barn!! "Kolla där!" och "Nej men kolla där då!!" Vi som sitter längst bak undrar ju vad allt ståhej handlar om och tittar ut genom fönstret. Döm om vår förvåning när vi ser bilar komma flytande utanför bussen!! Hade jag gått ut ur bussen så tror jag att vattnet hade nått mig till brösten. Seriöst alltså. 

Busschauffören tar sig sakta men säkert (?) genom vattenmassorna. Vägbanan i andra färdriktningen är inte översvämmad och busschauffören börjar bli stressad för att vi inte ska hinna till flygplatsen i tid så han kör helt sonika över på andra sidan vägen och kör MOT färdriktningen!! Plötsligt känns det som om vi hamnat i värsta actionfilmen. De mötande bilarna blinkar, tutar och viker i sista sekund undan från en frontalkrock. Jag gör mitt bästa för att behålla lugnet för barnens skull och som tur är viker bussen av på en liten bakgata för att snart vara på flygplatsen. 

Vi är framme prick kl 21 och hela bussen drar en lättnadens suck. Dels för att vi fortfarande lever och dels för att vi inser att vi kommer att hinna med planet. 

Vi checkar in och går till kön för att bli uppsläppta i vänthallen. Planet ska gå 21.40. Det är typ 40 grader varmt inne på flygplatsen och vi är klädda för svenskt väder. Dvs jeans, strumpor och gympaskor. När klockan blir 21.40 står vi kvar i kön och jag letar upp en reseledare för att höra vad som pågår. Hon berättar att det är lite förseningar och att hallen däruppe är full med folk. 

När klockan är 23 börjar jag bli irriterad, letar åter upp en reseledare. Hon säger att det är oväder ute , inga plan lyfter - inga plan landar. Så hon tycker att vi kan gå och sätta oss någonstans i stället för att stå kvar i kön. Men tack så jävla mycket för att du sa till om det då! Ännu bättre hade det ju varit om HON kom och sa till oss istället för att vi själva ska behöva ta reda på hur saker och ting ligger till....

Sagt och gjort, vi hittar en ledig golvplats och dimper ner där med våra väskor. Tyvärr råkar vi sätta oss brevid en handlingsförlamad familj från Göteborg som står som fån allihopa när deras son spyr rakt ut på golvet. Jag går in på en toalett och hämtar papper medans sambon går och säger till en flygplatsanställd vad som hänt. Hon kommer lufsande efter en stund med en sopborste och en skyffel - kanske inte de bästa redskapen när man ska torka kräk....

Jag tror att klockan är ungefär 1 på natten när vi äntligen blir uppsläppta - fortfarande utan någon som helst information från reseledarna på Sopresor förlåt Solresor.  Barnen börjar knorra om att de är hungriga och det är ju naturligt med tanke på att de inte ätit sen lunch. Kvällsmaten serverades kl 18.30 på hotellet och då satt ju vi som bekant på en buss. Fem minuter efter att jag lagt en dagslön på varsin pizzaslice och en läsk till barnen hör vi i högtalarna att alla resenärer med vårt flyg kan gå och hämta mat på ett visst matställe som jag har förträngt namnet på. Ja är det lagen om alltings jävlighet som gäller så är det....

Klockan 02.30 står det fortfarande på TV-apparaten i taket att vårt flyg ska gå 00.10, vi har fortfarande inte fått info från resebolaget så sambon går för att kolla läget. Han hittar en vänligt sinnad turk som berättar att vårt plan står på en flygplats 40 minuter iväg och att vi ska bussas dit. Vi sprider ordet till alla vi vet ska åka med vårt plan och sen följer en OTROLIGT omständig procedur som innebär att vi måste gå till ett bagageband, hämta vårt bagage, gå "in" i Turkiet igen med samma långsamma och omständiga koll att det FORTFARANDE är vi som är på foton i våra pass. Sen ut i ösregnet för att hitta rätt buss. Jag är fruktansvärt kissnödig efter ha hinkat i mig otroliga mängder vatten för att ersätta allting jag svettats ut tack vare min Sverigeklädsel men jag tänker att 40 minuter kan jag nog hålla mig. 

In med bagaget i bussen, på bussen med handbagage och tre trötta barn, hitta ledig plats och sen åker vi!! Nu har klockan hunnit bli 03.30 och reseledaren passar på att för första gången ge oss lite info självmant. Hon talar om att vårt plan står på en annan flygplats och att det kommer att ta 6 timmar med buss!! (40 minuter med flyg.....)

Det råder rena rama lynchstämningen på bussen och jag inser att gå av för att leta upp en toalett INTE är en bra idé....

30 minuter senare får dock sambon riskera livet genom att gå fram och be busschauffören stanna VAR SOM HELST - det är BRÅTTOM.... Jag får knäa brevid bussen på en turkisk motorväg i ösregnet och jag har aldrig varit med om nåt skönare i hela mitt liv....

Jag sitter vaken hela bussresan som går genom bergen i ösregn och dimma på smala, smala serpentinvägar. Finns inte en chans att jag kan somna under dessa omständigheter - jag kan knappt sova när sambon kör.....

Kl 9 måndag morgon är vi framme på flygplatsen i Dalaman och vår reseledare lovar oss att flyget kommer att gå 9.45. Eller hur?? 9.45 står vi fortfarande i kö för att återigen checka in vårt bagage och jag känner att sammanbrottets rand är nära.....

12.45 lyfter planet mot Malmö - exakt 15 timmar och 5 minuter försenade....

Jag ser fram emot att få sova en stund på planet men se det gick inget vidare det heller. Kaptenen upplyste oss om att det blåste vindar på 180 km/h utanför planet så ni kan ju tänka er hur mycket det skumpade....

Men ner kom vi, hem kom vi och nu kommer vi att hålla oss hemma ett bra tag framöver.

Solresor kan givetvis inte råda över vädret men lite information om vad som hände och skulle hända hade ju inte varit helt fel.  Jag förstår att de oxå var trötta - det var ju trots allt mitt i natten - men det är ju faktiskt deras jobb att hålla oss resenärer med information. Därmed inte sagt att det är OK att bete sig som vissa av våra medresenärer gjorde mot reseledarna. Att fullvuxna karlar tornar upp sig och skriker otrevligheter rakt i ansiktet på en tjej i 20-årsåldern är aldrig OK. Oavsett vad som ligger bakom......

Trots denna makalöst dåliga avslutning på vår första semester så har vi haft en fantastisk tid tillsammans i Turkiet. Vi har haft fint väder, god mat och dryck och vi har många fina minnen med oss hem. En del av dem har jag delat med mig till er, en del behåller vi för oss själva. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Känn dig fri att hålla med eller att tycka annorlunda - det går bra vilket som!! Det viktiga är att du lämnar en kommentar som speglar vad DU tycker och tänker! Det går alldeles utmärkt att lämna en kommentar fast du inte har en egen blogg eller ett Googlekonto!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...