När alla känslorna är utanpå

När min pappa levde tyckte jag att det var väldigt jobbigt att åka och hälsa på honom. Jag mådde dåligt flera dagar innan jag skulle åka, jag mådde oerhört dåligt när jag var där och jag mådde om möjligt ännu sämre dagarna efter jag varit där. Att se min pappa gradvis bli förändrad till någon helt främmande person var jobbigare än något annat jag varit med om. Och då har jag varit med om en hel del i mitt liv. Trots detta tvingade jag mig att åka dit på hans födelsedag, på julafton, på Fars Dag och på andra dagar som jag helt enkelt inte kunde utstå att min pappa skulle sitta själv på sitt rum. Inte för att han visste att jag var där överhuvudtaget men för MIN skull var jag tvungen att göra det.
Igår var första gången jag var vid pappas grav sen hans begravning på Alla Hjärtans Dag i år. Jag har tänkt på det hela veckan. På fredag ska jag till pappa. På fredag ska jag till pappa. Till min pappa. Till min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa.
Jag satt vid hans grav en lång stund. Jag tände ett ljus, plockade bort lite löv och kvistar samtidigt som tårarna rann nerför mina kinder.
Tårarna fortsatte rinna när jag gick till jobbet och plötsligt mötte jag en arbetskamrat som fick en son för några veckor sen. Jag torkade mina tårar och tittade ner på pojken i vagnen. Han sov så fridfullt och på något sätt kändes det som ett tecken från pappa. Min pappa älskade bebisar och på vilket sätt kunde han tydligare visa mig att han fått frid? Att han har det bra där han är och att han vakar över mig.
Senare på kvällen träffade jag en vän. Han berättade att han bara känner frid när han besöker sina föräldrars sista viloplats. Jag är inte där än men jag hoppas att jag kommer dit.
Nästa söndag är det Fars Dag. Då ska jag åka till pappa igen. Till min pappa. Till min alldeles vanliga men helt ovanliga pappa ♥