En bild och 1000 ord #8 - den där om nattiset

Av skäl som jag inte tänker gå in på här var jag ensamstående mamma till Pontus och Julia i drygt två och ett halvt år innan jag träffade Joakim som jag lever med idag. De vet om att han inte är deras biologiska pappa men han är definitivt deras riktiga pappa! Men dagens berättelse ska inte handla om pappor - den ska handla om massa annat!

I slutet av min graviditet blev jag inlagd på sjukhus på grund av havandeskapsförgiftning och efter två veckor (??) blev jag förlöst med kejsarsnitt. Jag var då i vecka 36 och så sjuk att det var fara för både mitt och mina barns liv. Min storasyster var med mig när jag snittades och var den allra första (förutom alla läkare och sköterskor som var med såklart) som fick se mina tvillingar. Pontus vägde 2710 gram och Julia vägde 1600 gram. De fick ligga i kuvös på barnintensiven det första dygnet eller två (mina minnen är lite diffusa) och jag fick ligga flera våningar upp på den vanliga avdelningen. Det var lite jobbigt att se alla mammor som hade sina barn hos sig men jag tillbringade så mycket tid jag kunde på BIBA. På grund av kejsarsnittet var jag ju inte jätterörlig och personalen hade ju såklart inte all tid i världen att köra mig fram och tillbaka så det var väldigt skönt att jag fick tillbaka mina krafter förvånansvärt snabbt. Kanske för att jag inte hade något annat val.

Att komma hem från BB själv med tvillingar till ett hus som behövde skötas och en hund som behövde rastas med massa restriktioner på vad jag inte fick göra på grund av snittet var inte så lätt. Jag fick mycket hjälp av min storasyster som kom och gick ut med hunden varje dag samt tog en sväng med dammsugaren. Mina föräldrar hjälpte mig att fylla kyl och frys och avlastade mig ibland genom att ta barnen någon timme så att jag fick sova. Jag försökte verkligen att amma dem fullt ut men eftersom de fortfarande var väldigt små behövde de äta var tredje timma dygnet runt och när båda var mätta var det typ 90 minuter tills det var dags igen. Det funkade inte så länge och så fort jag gick över till ersättning var det lättare för mina föräldrar och mina vänner att hjälpa till.

När Pontus och Julia var två tyckte jag att det var dags för mig att lämna vår lilla bubbla så jag ringde till min chef och sa att jag ville börja jobba igen. I samma veva fick hon in ett nytt ärende och undrade om jag var intresserad av en jouranställning hos en ung man som hade Huntingtons Chorea - även kallad danssjukan. Att jobba sovande natt lät optimalt tyckte jag. Då hade jag ju hela dagarna tillsammans med mina barn!

Efter ett samtal till kommunen fick Pontus och Julia plats på nattiset som låg endast 10 minuter med cykel från oss och jag kunde tacka ja till tjänsten! Antagligen enda gången jag har haft nytta av att vara ensamstående tvillingmamma!! Platser på nattis är ju oerhört attraktiva och svåra att få men för mig fanns ingen annan lösning och de kunde ju inte gärna säga nej.

Vi var två stycken som delade på jourtjänsten och då räknar du snabbt ut att jag jobbade typ 15 nätter i månaden. Alltså sov mina barn lika ofta på nattis som hemma. Jag jobbade 17-09 så jag lämnade dem vid 16,30 och hämtade dem 09.30 dagen efter. Ena veckan jobbade jag fem nätter och den andra veckan jobbade jag två nätter. Jag hade en cykelkärra och när jag lämnat barnen på nattis hakade jag av den och cyklade vidare till jobbet. En eftermiddag när vi svängde in på parkeringen till nattiset hör jag hur Pontus suckar nöjt och säger: Aaaaaah hemma!! Gulligt kan jag tycka nu i efterhand men oj vad det skar i hjärtat där och då. Men jag visste ju att detta ändå var den bästa lösningen för min lilla familj och det har ju absolut blivit bra ungdomar av dem trots allt!!

Ofta somnade de i cykelvagnen på väg till nattiset och då fick allt som oftast personalen sällskap i soffan av Julia långt in på småtimmarna!! Pontus somnade i vanlig tid i alla fall men 10 minuters powernap straffade ut läggdags med flera timmar för hans lillasyster.
Julia kräver väldigt lite sömn än idag trots att hon är tonåring. Pontus kan däremot släntra nerför trappan strax efter lunch på helgerna om inte någon "råkat" väcka honom innan!!

Stor kram till dig som tittar förbi idag ♥