1+2=3

1. Så länge jag kan minnas har jag haft ont i magen.
Jag vet inte hur många nätter min pappa har suttit med mig på akuten och lyssnat på läkare som kliat sig i huvudet när de gissat på allt från kolik till inbillningssjuka.
När jag var 7 (eller kanske 8) blev jag inlagd på sjukhuset för utredning. Jag minns att det var på sommarlovet, att jag och min rumskamrat hade fistävling på toan som jag vann varje gång och hur ledsen jag blev när alla utom jag fick pannkakor till lunch - jag fick frikadeller. Vad jag vill minnas kom läkarna inte fram till något vettigt så jag och min onda mage fick åka hem igen.
Fram tills att jag var 15 hade jag maginfluensa minst en gång i månaden, numera mer och mer sällan.
Jag har själv provat att utesluta både det ena och det andra men hittar liksom ingen logik i vad jag får ont av och vad jag inte får ont av. Ena dagen får jag ont av något som jag kan äta veckan efter utan att reagera nämnvärt.

2. Fyra gånger i mitt liv har jag känt att jag velat gå ner i vikt.
Första gången var 1992 när jag kom hem efter ett år i USA och såg ut som en spärrballong. Vikten rättade till sig själv ganska omgående när jag slutade äta pizza och McDonalds varje dag.
Andra gången var 2000 efter att ha gått upp 44 kg när jag väntade Pontus och Julia. När de var 3 månader gamla hade jag mina vanliga kläder igen. Vara ensamstående med nyfödda tvillingar måste vara den effektivaste bantningskuren i världen.
Tredje gången var 2004 efter Alice födelse. Denna gången var det inte lika lätt och för att gå ner de där sista kilona gick jag med i Viktklubb.se och saken var biff.
Fjärde och sista gången var 2013 då jag gått upp 14 kilo efter att ha varit i stort sett sängliggande i 9 månader under hela den här hjärthistorien. De första 10 gick hyfsat lätt med rätt mat och träning men de sista 4 satt oerhört långt inne. Då jag gärna ville gå ner de sista 4 innan bröllopet tog jag till - för mig - en ganska drastisk lösning. Drastisk för att jag älskar mat och för att jag HATAR att vara hungrig. Jag provade 5:2 och förutom att jag gick ner de sista 4 envisa kilona på 2 veckor så hände det något ännu mer fantastiskt. Jag kunde äta vad jag ville utan att få ont i magen!!

3. Nu är det 2014. Jag väger vad jag ska och jag har ont i magen. Så nu tänker jag så här. Kan man äta 5:2 utan att gå ner i vikt? Fattar kroppen att det inte är det jag är ute efter? Kan det vara så att min mage behöver vila två dagar i veckan för att må bra? Visst är det oerhört tråkigt de två dagarna jag bara får äta  500 kcal men det är långtifrån så jobbigt jag trodde att det skulle vara. Jag såg framför mig hur jag skulle vara sur och grinig pga av hunger men så är det faktiskt inte alls. Och det är lätt värt att ha både tråkigt och vara lite hungrig i två dagar i veckan för att slippa ha ont i magen alltid.
Det enda som jag som sagt funderar på är det här med vikten. Någon som har erfarenhet av 5:2 som livsstil?