Jag minns en flicka som gick klassen under mig på lågstadiet och mellanstadiet.
Hon var en helt vanlig liten flicka men med en konstig (i våra ögon) ovana att bli kär i - på småflickors vis - i kompisarnas pappor. På lågstadiet var det ganska harmlös kärlek men på mellanstadiet minns jag att hon skickade kärleksbrev till en pappa vars son gick i hennes klass.
Oskyldigt kan tänkas men det måste ha varit en märklig situation för pappan.
Idag ser jag henne ibland på mitt jobb med sin man.
Jag vet inte hur gammal han är men han är minst 60, troligtvis ännu äldre.
Jag brukar ha ett öppet sinne men jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite underligt med så stora åldersskillnader.
Jag dömer ingen - jag säger bara att jag tycker att det är märkligt.
Om någon av mina döttrar kommer hem med en man - eller kvinna för den delen - som är lika gammal som jag (eller äldre) hade jag inte hoppat jämfota av glädje. Det erkänner jag. Jag hoppar inte heller om sonen gör det.
Men jag är kanske larvig. Jag har ingen erfarenhet av detta.
Min sambo är ett år äldre än mig, min pappa är ett år äldre än min mamma, min svärfar är nåt år äldre än min svärmor, båda mina systrar har sambos som är lite yngre än dem och alla mina vänner som lever i förhållanden har en partner i samma ålder.
Nu menar jag inte att man måste vara lika gamla för att ha ett förhållande men när det skiljer 20 år, 30 år, 40 år - jag förstår inte det.
Anledningen till att jag inte förstår det är ju såklart att jag själv aldrig varit kär i någon så mycket äldre och jag har svårt att tänka mig att skulle kunna bli det. Jag skulle inte heller kunna bli kär i någon som är så mycket yngre än mig.
Mina frågor är många.
Kan man verkligen vara på "samma plats i livet" när det skiljer så många år? Vill man samma saker? Tänker man på hur det blir på gamla da´r? Accepterar omgivningen? Vad säger nära och kära? Tänker man på att eventuella barn kan bli retade i skolan för att deras pappa/mamma är en gammal gubbe/gumma?
Nu kan ju vad som helst hända även i ett förhållande där man är jämnåriga men risken att bli lämnad ensam är ju bra mycket större om ens partner är väldigt mycket äldre.
Jag vill inte trampa på några tår med detta inlägg och är det någon som tar illa upp ber jag redan nu om ursäkt.
Min jäkla bil på lagning igen så idag blir det en härlig (?) promenad till busshållsplatsen. Som ligger 6 km härifrån.......
Ha det bäst!
Med risk för att även jag trampar på tår så håller jag med dig. Kanske söker man en faders/moders figur om man söker sig till en man/kvinna som är sååå mycket äldre, vad vet jag? men tycker också att det är en aning märkligt, fast det stör mig inte
SvaraRaderaVi har haft just den diskussionen här hemma, då vi har olika uppfattningar. Jag tycker som du- att det inte känns riktigt, medans min kille tycker tvärtom- att åldern inte har någon betydelse. Men han tyckte också att det inte var ok ju yngre tjejen var. Han menade att om tjejen är runt 20 och mannen runt 40 så kändes det inte bra. Men om tjejen är 40 och mannen 60 så var det inga problem. Ehh? Hm. Alltså att ju äldre man blir desto mindre konstigt och äckligt är det. Jaha?! Nej, jag håller inte med. Sedan vet jag inte alls vad det är för dragning man har till så pass mycket äldre, än just bara en fadersgestalt eller av ekonomiska eller skäl som att man vill komma in i landet. Ja om man är av en annan kultur då. Hade varit jätteintressant att verkligen fråga någon som är i ett sådant förhållande utan att det skulle bli "slagsmål" för det. Men om man ska försvara sig själv kanske man inte heller funderar och rannsakar sig och så vill man ju inte be om ursäkt för den man, som man är tillsammans med och då får vi inget rättvist svar heller. Nej, men en intervju med någon ... utan att berätta hur man själv står i den frågan. DET hade nog varit det optimala.
SvaraRaderaMåste erkänna att jag själv alltid trott att jag skulle träffa en minst tio år äldre man, jag ville ha det- trygghet tänkte jag då. Trygghet från otrohet, fötterna på jorden och någon man kan lita på. Idag är jag tillsammans med en 5 år yngre man. Är det samma som det jag just pratat om och har jag i såfall dubbelmoral`?!
Det där känns som en klurig fråga egentligen.
SvaraRaderaJag vet nog helt ärligt inte hur jag skulle reagera om någon i min närhet skulle träffa någon som var så pass mycket äldre. Kanske skulle jag vara skeptisk till en början. Jag vet faktiskt inte.
Erkänner att jag inte skulle bli överlycklig om mina döttrar kom hem och presenterade pojkvänner som är närmare mig i ålder än dom...
SvaraRaderaEftersom min bekantskapskrets är utspritt över ett mycket brett åldersspektrum har jag lärt mig att se människan bakom åldern, den sexuella läggningen, titeln etc.
SvaraRaderaVisst, det kändes en smula märkligt att gå på en barndomsväns flickväns 20-årskalas (är 44 själv) men å andra sidan är de ett av de mest kärleksfulla, lyckliga och harmoniska paren jag känner.
Har betydligt svårare för gubb- och gummsjuka människor som jagar runt för bekräftelse för där brukar det ju sällan finnas vare sig kärlek eller någon vilja till seriös relation.
Som alltid tror jag den första anblicken på något som bryter mot normen kan väcka fördomar - men tar man sig tiden att se människorna bakom brukar man snabbt glömma dem. :)
I min släkt är det "tradition" att kvinnan är äldre. Jag är två år äldre än min man, pappa var fyra år yngre än mamma och farmor var två år äldre än farfar. Men det är ingen större åldersskillnad och märks inte.
SvaraRaderaTycker att killen bör vara äldre egentligen, men inte för många år. Risk för gubbvarning.
Många söker nog en fadersersättning eller modersersättning.
Men det finns väl alltid lyckliga undantag, som Märta ovan skrev om.
Ha en skön promenad till bussen!
Kram Elle
Det där är inget självklart på något sätt... Å ena sidan tycker jag inte att åldern spelar någon roll, men samtidigt så tycker jag nog det ändå för MIN EGEN del. Jag skulle inte vilja leva ihop med en man som är 60 år eller, ännu värre, 20.. Men jag tror ändå att om kärleken slår till så skulle jag nog inte tänka så mycket på siffrorna. Min mans mormor och morfar hade 30 års skillnad... hon blev ju änka väldigt tidigt (men det kan man ju tyvärr bli ändå).
SvaraRaderaIntressant fundering!
Kram
Äkta kärlek har ingen ålder. Det är 9 år mellan min man och mej. Ålder är bara en siffra. Det måste vara människan som räknas. Lämnad kan man bli i alla åldrar, oavsett om det är genom separation eller att den andra parten dör. Om två människor älskar varandra och är lyckliga tillsammans så är det väl helt underbart!?
SvaraRaderaStörst av allt är kärleken!♥
Hmmmmm....♥ KÄRLEKEN ÖVERVINNER FÖRHOPPNINGSVIS ALLT ♥
SvaraRaderaMen det kan nog vara jobbigt för många som går "lite utanför ramarna", för det finns alldeles för många människor som har fördomar mot både det ena och det andra och är snabba på att döma.
Spännande ämne!
Det här är ett ämne som är värt att diskutera. Jag tror inte att sådana förhållanden blir så bra, eller långvariga för den delen. Min bror är tillsammans med en 15 år äldre kvinna och de har en väldigt märklig relation.
SvaraRaderaMycket intressant. När jag var 22 och jobbade som lärarvikarie på en skola jobbade det en annan tjej där också. Hon var 20 och hennes pojkvän var 36 ................... ÅR ÄLDRE!!!! Redan när man säger 36 tänker man ju hoppsan, 16 års skillnad! Men han var 56!!!! Hennes föräldrar var flera år yngre och inte alls glada. Om de fortfarande är tillsammans idag vet jag inte, men jag vet att de i alla fall var ihop i 15 år!
SvaraRaderaJag kände båda och den äldre mannen var mycket trevlig på alla sätt, men inte pojkvänsmaterial för mig. Mer som en morfar...
Kram på dig!