I går var det då dags att återvända till jobbet efter 14 dagars sjukfrånvaro.
Det var inte optimalt att börja just igår eftersom ett 10-timmarspass stod på schemat men ibland är det bara att tugga i sig.
Och tugga gjorde jag i stort sett hela tiden.
Det enda som håller mig hyfsat smärtfri och fri från illamående är att äta. Ungefär var tionde minut måste jag stoppa i mig något. Därför hade jag en påse med skorpor i ena fickan och en burk med sötmandel i den andra. Och så Proviva i en flaska. På så sätt tog jag mig genom hela arbetspasset utan större problem.
Jag fick ju utskrivet Omeprazol av min läkare men de slutade jag ta eftersom de bara gjorde att jag mådde ännu sämre.
Dessutom tror jag inte så mycket på att dämpa symptom - jag tror på att komma till roten med problemet och försöka hitta en lösning på det istället.
Och jag är ju helt på det klara vad problemet är.
De senaste åren (!!) har ju varit väldigt tuffa för mig vilket såklart har inneburit mycket inre stress och oro som inte synts på utsidan.
Två hjärtoperationer och en nio månaders lååååååång återhämtning.
Oräkneliga läkarbesök med min äldsta dotter på grund av hennes smärtproblematik.
Min helt vanliga men alldeles ovanliga pappa dog efter lång kamp mot sin demens.
Min mamma ramlade baklänges nerför en stentrappa och skadade sig ganska allvarligt.
Mycket problem med mitt diskbråck och överhuvudtaget med mitt måndagsexemplar till kropp.
Lägg sen på mina alldeles för höga krav på mig själv, en semester som inte var någon semester utan som mest innebar att försöka hinna med så mycket som möjligt på tre veckor, några stressiga månader på jobbet med många extrapass och den ständiga oron för mina tre barn så blir det en magkatarr i slutänden......
Mycket av ovanstående var ju utanför mina händer så att säga men jag ska verkligen jobba med att hitta en balans i det jag kan påverka själv. Jag vet att jag har många kring mig som kommer att stötta och till er vill jag säga ett stort tack för att ni finns ♥
Det låter onekligen som om du skulle behöva ta det lite lugnare... Hoppas du hittar fram till en bra lösning, man duger som man är!
SvaraRaderaFantastiskt att du överhuvudtaget står på benen och orkat jobba efter allt som hänt. Glad att du har personer som stöttar dig, de är livsviktiga. Och börja prioritera dig själv!! Lyssna på din kropp och gör inte mer än den orkar, den ska hålla länge till. Kram
SvaraRaderaDu som jag måste lära dej att be om hjälp. Vi måste inte kunna och hinna allt. Det finns många i vår närhet som vill hjälpa oss.
SvaraRaderaKunde inte ha sagt det bättre än Mia. Nu vet du ju orsakerna som du listar och efter allt detta vet du nu också vad som gäller. Tror nog att du "lärt dig lektionen", även om du hade kunnat vara utan allt detta... Kram
SvaraRaderaVisst är det ändå underbart att komma till Insikt!
SvaraRaderaDet är ju trots allt det första stora steget till förändring! Nu är det 'bara" att lyssna på kroppen och jobba dig tillbaka! ❤
Men du är en fantastisk och stark kvinna så jag är fullt övertygad om att du kommer att klara av det!
Men du får inte glömma att det är jätte viktigt att ha mycket stöd och att våga berätta för din omgivning!
Svar: jag använder inte FB så mycket sedan jag började blogga och använda instagram men visst kan vi bli vänner där! :)
Kram fina du och ta väl hand om dig! ❤ ❤ ❤
Det finns bara en av dig!
Kram.
Det är inte lite som du fått varit med om. ❤️
SvaraRaderaFörstår att du har en stark livsglädje och den kämparglöden som behövs för att stå pall för det som sker.
Stor kram ❤️