Bloggar, Svarta Havet och barnnamn

För att Per inte ska tro att jag har glömt bort honom smiter jag emellan med två av hans frågor. Eller rättare sagt utmaningar.....

Per vill att jag ska skriva om två bloggar som jag läser med behållning.

Jag är ledsen Per men den kan jag inte göra. I dagsläget följer jag 70-talet bloggar och jag kan omöjligtvis välja ut två som är bättre än de andra. Jag läser alla era bloggar med behållning. Inte med samma behållning men med behållning.
Vissa får mig att skratta, vissa får mig att reflektera, vissa får mig att bli förbannad, vissa får mig att bli sugen på både det ena och det andra, vissa får mig att att bli nostalgisk och vissa får mig att se ljust på framtiden.
Jag tittar kanske inte in till er varje dag, jag kanske inte kommenterar varje inlägg men berör mig - det gör ni alla. Var och en på sitt lilla speciella sätt ♥

Vidare vill Per att jag skriver om två av de semesterresor jag minns.

Sommaren 1997 åkte jag och två väninnor till Sunny Beach i Bulgarien. Vi åkte en lördagseftermiddag så vi hann med god marginal gå ut och festa på fredagskvällen. Jag stolpade runt i mina högklackade skor och det bar sig inte bättre än att jag stukade foten ganska rejält. Det var dock inget som hindrade vår resa och efter några rejäla bulgariska snapsar första kvällen så kändes det bättre.

Vi festade hela nätterna och sov hela dagarna. Det gjorde ingenting - det var nämligen den kallaste sommaren i mannaminne och vi frös konstant. Jag hade en jeansskjorta med mig och båda de andra tjejerna hade varsin kavaj. Vi bytte varje kväll för att få lite omväxling. Sista kvällen bestämde vi oss för att bada. Vi kunde ju inte gärna ha varit på semester i Bulgarien utan att ha badat i Svarta Havet. Det blåste enormt mycket och vågorna var skyhöga. Vi var ett helt gäng som turades om att hålla i varandra så att vi kunde doppa oss i strandkanten. För så mycket förstod vi - trots det enorma alkoholintaget - att om vi inte höll i varandra kom vi nog aldrig upp igen......

Detta nattliga bad ledde till att jag vaknade med 40° feber dagen efter och av hemresan minns jag ingenting......

Den andra resan har jag i betydligt färskare minne och det är vår Turkietresa från i höstas. Den kan du läsa om här, här, här, här, här och här.

Sen undrar Lippe hur vi kom på namnen till våra barn. Pontus och Julia bestämde jag själv av den enkla anledningen att jag var själv om alla beslut fram till dess att jag träffade Joakim. Jag kommer inte alls ihåg hur jag bestämde namnen däremot kommer jag ihåg att jag först var inne på Claudia som flicknamn.

När jag väntade barn andra vändan var vi ganska säkra på att det var en kille som låg därinne och att han skulle heta Filip. Nu blev det ingen Filip utan det blev en tjej som fick heta Alice. Tyvärr måste jag säga samma sak där - jag minns inte hur vi tog det beslutet. Tråkiga svar Lippe - men alldeles alldeles sanna....