Alla vi som gillar Maria

torsdag 31 maj 2012

Jag vet knappt vilken ände jag ska börja i

så jag kör rakt av bara.

Kl 12,45 igår kördes jag till operation. Två effektiva sköterskor förberedde mig snabbt och lätt med diverse övervakningsgrunkor.

Sköterskorna på min avdelning hade försäkrat mig om att jag skulle få lugnande typ hela tiden så att jag hade nerverna hyfsat under kontroll.

När jag var avtvättad och uppkopplad kom läkaren in. Han tog fram en megaspruta och la lokalbedövning i ljumsken. Inte skönt. Definitivt inte skönt när han stöter emot något som han inte skulle stöta emot. Jag sa "Aj som faaaan" - han sa "Hoppsan".

Efter en sån sak är det ju ganska så svårt att slappna av och jag frågar lite försiktigt när jag ska få den där lugnande medicinen. Det visar sig att sköterskorna uppe på avdelningen har noll koll på vad som händer utanför deras väggar för jag ska inte få någon lugnande medicin! Ingen what-so-ever! Då blir det - om inte omöjligt så -  betydligt mycket svårare att lokalisera var felet är. Så det är bara att gilla läget och kämpa. Både för att hålla tårarna tillbaka och för att slappna av så mycket jag bara kan.

När bedövningen har kickat in för han in två sorts plastskenor i ett blodkärl (på olika ställen)och sen för han in undersökningskatetrarna som ska hela vägen upp till hjärtat. Plötsligt känns det som han stöter emot något och det enda jag kan förklara det som är att det känns som om jag ska dö. Inte för att jag vet hur det känns men jag kan tänka mig att det känns sådär.

Nu går det inte att hålla tårarna tillbaka och inte blir det lättare att sluta gråta när en av sköterskorna står och stryker mig över håret för att lugna ner mig. Läkaren förklarar att vissa vener har ett litet sidospår, en liten förgrening och om katetern går ut i en sån kan det kännas lite obehagligt. Lite är ju inte första ordet jag tänkte på men jag är kanske en känslig typ. NOT!!

Efter detta är det fullständigt omöjligt att slappna av och jag skakar i hela kroppen. Jag är livrädd för att det ska hända igen men jag försöker tänka på något annat. Till slut skakar mina ben så mycket att en sköterska får stå och hålla i dem för att de ska ligga hyfsat stilla. När jag undrar om jag inte kan få något avslappnande säger läkarna att det inte gör dem något att benen skakar. Nej men vad bra för er då men nu var det ju inte er jag tänkte på i första hand.....


När katetrarna äntligen är på plats börjar processen att lokalisera var någonstans felet är. Två enorma magneter körs upp på vardera sidan om mig och det är dessa som styr själva undersökningen. Läkarna är inte ens inne i rummet - de sitter i ett annat rum och styr det hela med en joystick. Kvar hos mig är en sköterska för att hålla koll på mig.

När det gått ungefär 30 minuter får jag plötsligt en rad VT-attacker och tydligen var det det bästa som kunde hända. Nu slipper de här katetrarna fara runt och provocera varenda millimeter av mitt hjärta - nu såg de direkt var felet fanns.

En sköterska sticker in huvudet och skriker: Nu behandlar vi!! Min sköterska kommer fram till mig och upplyser mig om att jag från och med nu måste ligga helt stilla och vara tyst. Och det är nu det börjar. En helt overklig smärta sprider sig i hela bröstkorgen. För att låna mina egna ord som jag skrev på Facebook när jag kom upp från operationen: Fy för in i helvetes satans jävlar vad djävulskt ont det gjorde. Men jag lever!

Det känns som om någon kör ett brinnande spjut tvärs genom bröstkorgen och jag kämpar för att inte skrika rakt ut. Det som känns är när de bränner det område - i mitt fall den högra kammaren - som det är fel på. De bränner i små korta sessioner, kanske 30-40 sekunder i stöten men Oh My God vilka långa sekunder. Sköterskan ser på mig hur ont det gör och frågar om jag vill ha lite smärtstillande. Har påven en rolig hatt? Skiter björnarna i skogen? Klart som fan att jag vill ha lite smärtstillande. Eller mycket om det går för sig....

Jag har ingen som helst tidsuppfattning om hur länge denna tortyren pågår men till sist är de färdiga. Nu återstår det bara att med medicin stressa mitt hjärta för att se så att behandlingen varit lyckad. Jag får medicin som simulerar stress/ansträngning och mitt hjärta bankar på för fulla muggar. Det är en mycket märklig känsla att ligga helt still när hjärtat känns som om jag varit ute och sprungit. De ökar successivt dosen och efter en kvart är de nöjda. Det som återstår nu är att dra ut katetrarna igen och det går hyfsat enkelt och smärtfritt. Jag får ligga kvar några minuter för övervakning och alla medverkande kommer in och beundrar min EKG-kurva som ser helt annorlunda ut. Innan operationen hade jag - förutom VT-attackerna - extraslag på vartannat (!) slag - efter operationen på var 20:e. Förhoppningsvis kommer även de att försvinna efter ett tag.

Däremot har de inte kunnat åtgärda flimret jag har i vänster förmak. Det kan inte göras i samma vända som den här och eftersom ingen vet hur jag påverkas av det så ska vi avvakta. Jag ska gå på kontroller i minst två år framåt och tiden får utvisa om det är något jag kan leva med eller det måste åtgärdas. Det är väldigt ovanligt att så unga patienter som jag har flimmer så läkarna vill varken säga bu eller bä. Om jag påverkas av det kan det rättas till med mediciner, hjälper inte det väntar ännu en sån här operation. Fast ännu mer komplicerad.

Fyra timmar och femton minuter efter att jag åkt ner till operation är jag tillbaks på avdelningen igen.
Jag har jätteont i ljumsken men hjärtat känner jag inte av. Och jag menar verkligen det - jag känner inte av hjärtat överhuvudtaget och det en mycket märklig upplevelse. Jag kommer på mig själv gång på gång att ligga och vänta på att det ska skena iväg. Det kommer att bli en process att vänja mig vid att inte känna av  mitt hjärta efter att det varit ständigt närvarande de senaste 8 åren.

Kvällen och natten har sett bra ut och min förhoppning är att få komma hem idag till min dotters födelsedag. De sa att det var ganska troligt att jag fick det om jag skötte mig och om jag får säga det själv har jag varit en exemplarisk patient. Det ska bli fantastiskt att bli av med övervakningsgrunkan som varit min närmsta vän de senaste två veckorna. Jag hoppas bli av med den inom det snaraste så att jag kan gå och ta en ordentlig dusch. Ni vill inte veta när jag tog en sådan sist......

Tack än en gång för allt stöd och all uppmuntran ni givit mig de senaste två veckorna. Hade det inte varit för er och alla andra som stöttat mig hade jag inte tagit mig igenom detta med förståndet i behåll.


19 kommentarer:

  1. Åh Herregud vilken pärs! Jag blev alldels uppskruvad av att läsa och tycker att du är supermodig och alldels underbar på att hålla humöret uppe. Heja Maria och hoppas du får åka hem idag!!
    Stor Kram

    SvaraRadera
  2. Vilken fruktansvärd upplevelse!
    Hoppas att du får komma hem nu och krama familjen. Kram

    SvaraRadera
  3. Vilken jävla resa!!! Men du fixade det! Är så glad att de kunde hjälpa dig och att du kanske/troligen får komma hem just idag! Att du klarade av behandlingen utan att få härdsmälta är imponerande. Du är en sann kämpe och är värd all lycka du kan få! Hoppas du får komma hem idag och fira din tjej och sova i din egen säng igen. Blir så lycklig för din skull. KRAM <3

    SvaraRadera
  4. Maria, du har åter igen bevisat hur fantastisk du är!!!
    Tack för att du orkar uppdatera.. Jag är glad att allt verkar ha gått bra och att du snart får komma hem..
    Va rädd om dej nu och ta det lugnt! <3
    KRAM Jennie

    SvaraRadera
  5. Tror nog att det var DU som gjorde jobbet liksom. Tuff brud! Vilken pärs du gått igenom, hujedamej! Nu håller vi alla tummarna för att allt ska bli så perfekt det bara kan. Å grattis till dottern <3

    SvaraRadera
  6. Du har fortfarande humorn i behåll, fast du skriver om en så jobbig upplevelse. Jag tror ibland att det är din humor som hjälpt dig att klara dig igenom de senaste veckorna.
    Man kan nog inte sätta sig in i din situation och känna dina rädsla och dina smärtor som du. Men jag vet att du förtjänat att få komma hem idag!!
    Äntligen kan jag andas ut lite...
    Ha en fin dag! ♥
    (undrar vad det är för fel på mig, jag har en konstig klump i halsen...)

    SvaraRadera
  7. Vilken dramatik! Finns inte ord för detta.
    Hoppas allt ordnar sig nu.
    Kram och Krya på dig

    SvaraRadera
  8. Du är en hjältinna! Och som pris för det borde du få komma hem och få ett hjärta som slår som det ska. Kram!

    SvaraRadera
  9. En GULDMEDALJ till dig Maria! Stark, modig, tålig som få och med humorn i behåll. Beundransvärt! Du måste ha varit en drömpatient för dina läkare och sköterskor.
    Det hade inte JAG varit!

    Ta hand om dig ♥ *kram*

    SvaraRadera
  10. Vilken rackarns tur att du inte tjuvlyssnade på din rumskamrat... Ibland är det lika bra att inte veta hur jobbigt det kommer att bli. När man väl ligger där är det ju bara att gilla läget. Och det gjorde ju du. ;-) Hoppas, hoppas att du kommer hem idag! Själv har jag erfarenheter av att inte alls få komma hem den dagen jag hade tänkt mig. Njuuuuuuuut!

    SvaraRadera
  11. Herregud!! Jösses!!! Milda makter!! Jag är helt tagen av att läsa det här. Återkommer när jag hämtat mig.

    <3

    SvaraRadera
  12. Härmed utdelar jag en stor, STÖRSTA, bragdmedalj till dig! Att vara så modig och uthållig som du varit förtjänar all respekt.Måtte du nu krya på dig fort fort,kraaaaaam!

    SvaraRadera
  13. Jag både skrattade och grät när jag läste ditt inlägg. Du är fanatstisk helt enkelt. Att gå igenom en sån pärs och ändå ha humorn i behåll är stort. Hoppas verkligen du får fira dotterns födelsedag hemma idag. Ha det bra Maria. Jättestor kram

    SvaraRadera
  14. Åh, huuuu! Jag som tycker att allt med sjuvård och sjukdom är läskigt i sig och så gör det ont också. Och innebär operation och sånt läbbigt. Sötaste, Maria, vad du kämar!!!! Så skönt att höra att det ändå gått hyfsat och att du nog får åka hem och fira dottern - hurra! Då kan de fira dig med! :)

    Apropå att välja kompisar var det ett för svårt uppdrag för min dotter precis som du säger, så därför var det bra att det var JAG som vann och inte hon. Hennes bästis S var given, för de umgås jämt och hon är ett grymt Justin-fan. Den tredje var mycket svårare.

    Två av hennes nära vänner än tvillingar och ingen av dem är något superfan men båda gillar Justin. Den ena tvillingen, vi kallar henne A, har under lång tid varit dotterns mycket nära kompis och tillsammans med S varit dotterns bästis medan de var klasskompisar. I höstas gjordes klasserna om och då blev det den andra tvillingen, alltså B, som kom i dotterns klass. Detta har gjort att B blivit närmare vän med dottern nu. Alltså ville hon ta med båda. Det gick inte, vi hade bara fyra biljetter. Av rättviseskäl strök vi därför båda.

    Så fort ryktet om vår vinst spred sig ringde A och B:s mamma och frågade om sanningshalten i rykten. Jag bekräftade och hon frågade då om jag trodde att det gick att få biljetter även till A och hennes nära kompis C. Hon menade inte att vi skulle fixa det, utan undrade om jag trodde det var möjligt, för i så fall skulle hon kunna köra A och C till Oslo. B nämndes inte.

    För att göra det praktiskt valde vi makens bästa väns dotter, som vi umgås med en hel del och som vi vet avgudar Justin. Det var liksom mitt val, för dottern hade hellre valt 25 till än en enda till...

    Idag ringde dotterns kompis S och hade hört att B var sååå ledsen över att hon inte blev vald, för hon hade minsann valt dottern och S om hon fått välja två. Och valt bort sin syster A? Som var den som mamman ville fixa biljett till? Tror inte det, faktiskt...

    Så här rörigt blev det, men jag står som vuxen helt för mitt beslut och ingen skugga ska falla på dottern, för det är helt klart ett otroligt svårt beslut, precis som du säger.

    Jösses, vad jag babblar! Men du kanske behöver lite sjukhussängslektyr! ;)

    KRAM!!!!!!!

    SvaraRadera
  15. Shit, vilken resa!!!
    Krya nu på dig. Och tack för att du delar. Du är fantastisk!!!
    Kram!

    SvaraRadera
  16. Herregud, shit! Fick nästan ont i kroppen av att läsa ditt inlägg. Vad duktig och stark du är, hurra för dig! Och att det gick bra, alldeles fantastiskt! Håller alla timmar och tår för att allt ska fortsätta lika bra. Stor kram!

    SvaraRadera
  17. Så fruktansvärt jobbigt det låter, måste kännas skönt att det är gjort nu. Min pappa gjorde samma behandling för något år sedan och han tyckte också det var väldigt jobbigt och smärtsamt, men han har mått jättebra efteråt. Flimret är borta.

    SvaraRadera
  18. Vilken kämpe du är Maria! Så skönt att det nu är över. Hoppas, hoppas att du får komma hem till familjen idag. Många kramar!

    SvaraRadera
  19. Ooo fyy faan, jag klarade inte av att läsa hela Din berättelse, Du är en hjälte, faan så duktig Du är. Efter ha läst detta säger jag en gång till ABSOLUT alla operationer ska ske under narkos.
    kram

    SvaraRadera

Känn dig fri att hålla med eller att tycka annorlunda - det går bra vilket som!! Det viktiga är att du lämnar en kommentar som speglar vad DU tycker och tänker! Det går alldeles utmärkt att lämna en kommentar fast du inte har en egen blogg eller ett Googlekonto!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...