Det vackraste för mig

Igår hade jag ett ungt par i min kassa. Med sig hade de sin lille son ca 4 år som högljutt deklararerade att han skulle ha en tia till leksaksautomaten. Inte ville ha - han skulle ha.

Både mamman och pappan gräver djupt i sina plånböcker och fickor men hittar ingen guldpeng. Eftersom de redan hade betalat fanns ju heller inte möjligheten att ta ut en tia extra på kortet utan de försöker förklara för grabben hur det ligger till. Det är nu denna lilla söta kille förvandlas till ett monster. Varken mamman eller pappan gör något för att lugna sin son utan de packar ner sina varor i lugn och ro. Troligtvis är de vana vid den här sortens utbrott. När de är färdiga tar mamman påsarna och pappan lyfter resolut upp den vid detta laget högröda grabben och kniper fast honom under armen. Killen skriker, spottar och fräser men föräldrarna går lugnt vidare mot utgången, sida vid sida pratandes med varandra.

Jag dömer ingen men jag erkänner att jag har lite svårt för personer som inte kan säga ifrån. Både till barn och vuxna. Denna scen har troligtvis alla föräldrar genomlidit en eller flera gånger men de flesta av oss väljer nog att i alla fall försöka prata vårt barn tillrätta. Sen kan det ju vara bakomliggande orsaker till att just dessa föräldrarna inte gjorde det i den här situationen. Men nu kom jag visst in på ett sidospår.....

Givetvis har nu alla i min kö uppmärksammat det hela och vissa ler lite igenkännande, andra skakar på huvudet och ser allmänt irriterade ut. Kvinna 30+ som står framför mig säger: Oj vad jag är glad att jag inte har några barn och att jag aldrig tänker skaffa några heller!!

Givetvis ligger det ju mer bakom hennes beslut att inte skaffa barn än att slippa pinsamma uppträdanden i affären. Jag - som inte kan tänka mig ett liv utan mina barn - har dock svårt att förstå vad det är som gör att man inte vill ha barn. Missförstå mig inte nu. Jag menar inte att det är något fel med att inte vilja ha barn. Jag menar bara att jag inte förstår det.

Jag har inga vänner som inte har barn. Rättare sagt - jag har inga vänner som inte vill ha barn. Jag har vänner som inte har barn av olika anledningar. De är singlar, för unga, gay osv. Såklart har jag bekanta i min närhet - bland annat på jobbet - som har gjort ett aktivt val att inte skaffa barn men ingen som står mig så nära så att jag skulle kunna fråga varför. När jag var 20 arbetade jag med en kvinna som berättade att hon inte ville sätta barn till denna världen eftersom det finns så mycket elände. Nu när jag är mamma kan jag förstå hur hon resonerar - visst händer det att man oroar sig för allt som kan hända ens barn.

Men jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan barn. Jag skulle tillochmed vilja sträcka mig så långt att säga att för mig är meningen med livet att få barn. Inte den enda men absolut den största. Jag visste redan som liten att jag ville ha barn och idag har jag den stora förmånen att få vara mamma till tre underbara ungar!!

Sen är ju livet ibland jävligt orättvist och jag vet att det finns många män och kvinnor därute som inget hellre vill än att skaffa barn och bilda familj men som av olika anledningar inte har möjlighet att göra det.

Men vad jag skulle vilja veta nu om du tycker det är OK att svara på det är:

Du som har barn - har du alltid velat ha barn?

Du som gjort ett aktivt val att inte skaffa barn - har du alltid vetat att du inte vill bli förälder?

Och som sagt var - snälla missförstå mig inte, jag menar inget illa. Alla är vi olika, gör olika val och har olika prioriteringar. Det är ju det som gör oss människor så fantastiska!!