Flykten från vardagen...

Det blev ingen första dag på jobbet idag. Dottern har lyckats att bli sjuk och det blev VAB i stället. Så nu fick jag ju genast tid till att dela med mig av vad jag gick och fnulade på igår i min ensamhet....

Har ni tänkt på hur lätt det är att dela på sig nuförtiden?? Par som hållt ihop i vått och torrt får plötsligt för sig att gå skilda vägar. Utan minsta förvarning till oss runt omkring som inte ser några som helst varningstecken utan tror att de är nöjda med tillvaron och att de är lyckliga ihop. Men plötsligt en dag är allt förändrat...

Den ene försvinner och kvar finns en ensam stackare - lamslagen av det plötsliga uppbrottet från sin livskamrat. Med en känsla av oduglighet, rädd för att aldrig hitta en ny partner. De flesta är ju ganska kräsna och har höga krav på sin tillkommande. Han ska ha rätt hårfärg, vara lagom lång och det får inte vara för stor åldersskillnad.

När jag var singel lät jag inte skilsmässoproblem påverka min vardag men sen jag fick barn och familj är det ett stort problemområde för mig. En tröst i allt elände är att i vissa fall är nog parterna överens om att den ena ska ge sig av och utforska världen. Byta karriär, prova på städbranschen, söka in vid teatern eller kanske spela in en uppföljare med Staffan Westerberg.

Till de övriga lymlarna som bara försvinner utan ett ord vill jag bara ställa en enda fråga...


Var i h*****e tar ni vägen??


 Jag har två misstänkta i min närhet nämligen TVÄTTMASKINEN och TORKTUMLAREN!!

Frågan är vilken av dem som hela tiden envisas med att äta upp våra strumpor???

Hur ser det ut hemma hos er?
Har ni oxå en kasse full med olyckliga strumpor som blivit av med sin bättre - eller sämre -  hälft??