Att inte räcka till....

I fredags morse skulle jag lämna min yngsta dotter på fritids. På grund av vattenkoppor och andra omständigheter hade hon inte varit där på 3 veckor och hon såg fram emot att träffa sina kompisar. När vi kommer in i hallen ser jag hennes besvikelse över att ingen kommer springande, glad över att hon äntligen är tillbaka. Det visar sig att ALLA hennes kompisar har gått på semester och kvar på fritids finns bara två pojkar från klassen - övriga är dagisbarn. Jag ser hur hon kämpar med att hålla tillbaka tårarna och jag förstår hur hon känner sig. Tänk om jag skulle bli avsläppt på en ungdomsgård en morgon med ett "Ha det nu så roligt idag och så hämtar jag dig vid halv fem!!" Jag vet att det är fel av mig att tänka så men jag kände mig som en dålig mamma som inte kunde lösa det här dilemmat lite snabbt och lätt. Känslan av otillräcklighet gnagde inom mig hela dagen och släppte inte förrän på kvällen när det visade sig att hon hade haft ganska roligt under dagen i alla fall.

Eftersom det är så otroligt mycket jag vill vara bra  är det ju inte konstigt att något får stryka på foten ibland. Jag vill vara en bra - för att inte säga fantastisk - mamma, en bra sambo, en bra dotter, en bra syster, en bra kompis, en bra arbetskamrat, en bra medarbetare, en bra lyssnare - ja listan kan göras hur lång som helst. Det är nog dock i min roll som mamma som jag är mest rädd att inte räcka till. Jag försöker att vara en lugn och stabil mamma som lyssnar på mina barn och låter dem vara delaktiga i beslut som ska tas här hemma och även i övriga situationer. Jag försöker lära dem att ta ansvar och att leva i nuet. Det funkar inte att noja ihop över hur det kunde ha blivit om man gjort si eller så -det som är gjort är gjort. Gilla läget och gå vidare. Inte heller framtiden kan jag råda över - hur gärna jag än vill - jag kan bara hoppas att jag (och deras pappa såklart!) har gjort ett tillräckligt bra jobb så att de vet skillnaden mellan rätt och fel. Problemet är ju bara att våga släppa dem, att klippa navelsträngen och låta dem stå på egna ben...

Mikael Wiehe sjunger i sin fantastiska sång Ikaros :
Låt den du älskar få pröva sina vingar
en dag så flyger din älskade rätt

  Det är ju precis så det är - man lär sig av sina misstag. Gudarna vet att jag gjort en hel del sådana i mitt liv och det blev ju människa av mig med till sist. Fast med en känsla av att alltid inte räcka till....