Hela stan har bestämt sig för att handla just ikväll och kön ringlar sig lång med människor av alla de sorter. Rödbrända efter en lång dag i solen, stressade över att kön är så lång och att den gamla damen inte får rätt på sina kort, otåliga att komma hem till sina nära och kära. Många har valt att storhandla, vissa kommer bara för att köpa lite gott för att fira att det är söndag en dag till.
Plötsligt hör jag det - långt bak i kön står ett ungt par med sin bebis i kundvagnens "bilstol". Pappan gör grimaser och den lilla killen skrattar -ni vet ett sånt där härligt gurglande skratt som bara en bebis kan åstadkomma. Jag skrattar jag med och möter pappans blick. Han ler. Jag tittar på kunden som står mitt framför mig och förväntar mig att möta ett leende ansikte men hon rör inte en min. Inte heller de andra kunderna som står i kön verkar lägga märke till vad som händer - inte en enda drar på sina smilband. De tittar snarare lite konstigt på mig och undrar säkert varför jag sitter och skrattar....
Jag hoppas att den dagen aldrig kommer, den dagen då jag inte blir berörd att ett barns glädje. Jag hoppas att jag aldrig kommer att vara så upptagen av mig själv och mina bestyr att jag inte märker vad som sker runt omkring mig. För mig är ett barnskratt bland det vackraste som finns - det är som
ljuv musik!!
Hej Maria! Så fint du beskriver Ditt liv!
SvaraRadera